Fram tills nu har jag denna helg hållit jobbet på armlängds avstånd.
Men den där tidpunkten som brukar infinna sig sen söndagseftermiddag när man är som i ett vakum ”i väntan på” fick mig att slita fram jobbkalendern.
Hua, det är fullt ös som gäller fram till midsommar, mycket möten, planeringsdagar och avstämningar. Känns som rena storstädningen alternativt bikt. Nu ska alla (även jag) ”förhöras” och ställas till svars. Den med mest fantasifulla bortförklaringen vinner. Vi andra som faktiskt har levererat och hållit alla tidplaner/budgetar/mål försvinner i skymundan tyvärr. Ovanpå allt detta har jag fem byggprojekt att hålla ordning på och avsluta/besikta innan midsommar.
Men sen! Jag skymtar en period efter midsommar vars tid jag får styra själv – hurra! Två hela veckor innan jag själv planerar att gå på semester. Behöver redan nu styra upp och fundera på vad jag ska fokusera på då. Det är så himla lätt att tänka ”jag tar det i sommar, de där veckorna då det är lugnt”, sen upptäcker man att det vanliga flödet av jobb tar över – det finns inte tid för något ”extra” som man har skjutit på.
Jag kan inte låta bli, jag kikar på den gemensamma kalendern där jag kan se kollegornas semesterplanering och konstaterar rätt krasst att de verkar (som vanligt!) ha gjort sina val enbart utifrån eget huvud. Ett flertal av dem är beroende av mig, men det finns nog inte en enda som har funderat på när jag har semester… Det kommer att ställa till kaos de två första veckorna i augusti när jag inte är där. Men kan man inte bemöda sig om att kolla saker så kan man gott få sitta i klistret, jag tänker befinna mig på en ö med högst begränsad tillgång till omvärldskontakt.
Det ser i alla fall ut som att jag har skaplig koll på den kommande veckan nu, det enda som fallerar är maten – för jag har inte lagat veckans lunchmat idag! Det är verkligen att sätta käppar i hjulet för sig själv, att inte fixa maten i förväg. Det kommer att sluta med att jag äter äggsmörgåsar till lunch. Eller makrill i tomatsås.