Idag blev det sovmorgon, vaknade något förvirrad vid halvåtta-tiden. Kändes ovant att sova så länge, fast jag somnade nog inte innan 01:00.
Veckan som gått då…
Måndag
Hade bara en sak på dagordning, en liten stuntsak. Med andra ord trodde jag att det skulle bli en bra dag där jag hann få undan en del. Så blev det inte. Strax efter nio stormade en medarbetare in i mitt arbetsrum och säger högljutt och väldigt upprört: Jag vill inte ha hjälp av K, jag fattar inte vad hon säger! Vem ska hjälpa mig!?
Det hela handlar om vår nya kommunikationsplattform – mitt skötebarn. Jag, som har ett väldigt nära samarbete med chefen, vet hur vi har diskuterat och vad vi har kommit överens om när det gäller vem som ska göra vad. Chefen har säkerligen gjort sitt bästa för att vara tydlig gentemot denna medarbetare (K) som ska göra en del småsaker. Problemet är att K är döv – döv för tydlighet. Eller snarare, K vill gå sin egen väg och låter sig inte styras. Under våren har jag suttit på möten med bland annat K, och jag kan konstatera två saker: människan vet inte vad hon snackar om, och jag gillar henne inte.
Efter att ha lugnat ner den upprörda medarbetaren enades vi till slut om att detta var chefens problem och att medarbetaren skulle prata med honom.
Jaha, då trodde jag att saken var ur världen. Haha! Inte då. Sent på måndagskvällen fick jag ett mail från K som innehöll den sedvanliga dåliga svenskan vilket gör att jag måste både tolka och försöka gissa mig till vad människan vill framföra. Jag trodde mig förstå att K ville ha till ett möte för att ”tydliggöra saker”, dessutom ville K veta exakt vad jag sagt till en konsult jag anlitat åt personalen. Öh… Knepigt. Innan jag dängde iväg ett svar ville jag dubbelkolla med chefen om han överhuvudtaget hade pratat med K under dagen. Jorå, det hade han, och han meddelade också att ”vi” (han och jag alltså) skulle ha ett möte med K påföljande dag. Jaha, bra att man blir informerad…
TISDAG
Vaknar med en knepig huvudvärk.
Vet att jag får spänningshuvudvärk, antagligen har jag det inför mötet med K. Fast jag vill inte erkänna att jag är så känslig och blir så galet spänd egentligen. En vekling.
Mötet är planerat till eftermiddagen, och jag petar i mig Treo under dagen för att hålla huvudvärken borta. Men jag märker att jag ofta sträcker på nacken vilket är ett tydligt tecken på att huvudvärken finns där. Tror i någon naiv förhoppning att den ska släppa om jag kan få nacken att ”knäcka” till.
Chefen tittar förbi strax innan lunch för ett ”förmöte”. Vi var lika ense som tidigare när det gäller uppdelningen av rollerna för plattformen. Huvudansvaret är mitt – enbart mitt – och K ska ansvara för en liten yttepytte del. Det som framkommit från flera medarbetare är att de inte vill ha K:s hjälp, att de inte förstår vad hon säger. Nu pratar vi inte om att hon inte kan svenska, för det kan hon, utan det är sättet hon pratar på. Jaja, vi får väl se hur mötet blir.
Mötet blev i mina ögon en katastrof. Efteråt frågade chefen mig vad jag tyckte och då sa jag att för min del var det +-0. Han hade inte varit tydlig och jag hade suttit och kämpat som en gris för att inte säga något dumt. K har ett speciellt sätt, när hon pratar (vilket hon gör extremt högt dessutom) låter det som att hon kan allt, hon uttalar sig med en tvärsäkerhet som kan få vem som helst att baxna, och det finns alltid bara ETT sätt att göra saker på – hennes sätt. Mitt problem är att jag inser att hon pratar skit, hon har ingen aning om vad hon snackar om, men jag kan inte linda in det på något tjusigt sätt och väljer därför att vara tyst för att inte skada. Så nej, vi kom ingenvart. Chefen frågade om jag trodde att det skulle bli klarare/tydligare efter att konsulten hade haft sin dragning senare i veckan. Inte ett j-vla dugg, var mitt spontana svar. K är en person som inte går att leda, som inte kan hålla sig inom en ram, K springer alltid iväg som en kalv på grönbete och gör precis som hon vill – oavsett vad någon säger. Människan har så mycket energi och entusiasm som skulle kunna användas på ett bra sätt, vi har försökt att rikta den genom att vara tydliga – men det går f-n inte. Dessutom har K varit tjänstledig titt som tätt och jobbat på ”nationell nivå” med ”teknik” inom vår sektor (låter mer än vad det är!), och tror sig nog kunna frälsa hela världen genom sin blotta existens. Hm, konstigt att de på ”nationell nivå” inte vill ha henne längre tänker jag ibland sarkastiskt. För hade hon varit så himla fantastisk hade de inte släppt henne. Jag trodde i början (typ i februari) att hon visste vad hon pratade om, det hände flera gånger att jag själv kände mig korkad när jag inte fattade vad hon sa, och dessutom litade jag på att det hon på sitt tvärsäkra sätt sa var riktigt. Ha, så fel jag hade – hon snackade bara skit. Nu har jag lärt mig att lita på mig själv och inser att jag är ljusår före henne när det gäller teknik/IT! Mitt problem är ju att jag inte kan drista mig till att på ett möte att säga Du snackar skit, det där stämmer inte! eftersom jag inte vill såra och vara bitchig, även om det är sant.
Resten av tisdagen tog jag mig igenom med hjälp av Treo.
ONSDAG
Vaknade med migrän från helvetet. Med dimsyn tog jag mig till köket och fick igång kaffebryggaren. Drack kaffe och spydde i diskhon. Insåg att jag nog inte var så lämpad för bilkörning, och insåg också att jag måste till jobbet. Spydde några gånger till och kände efter – jorå, jag skulle fixa att jobba. Väckte upp maken och bad honom skjutsa mig till jobbet. Äta frukost var det inte snack om, jag tryckte ner några lchf-brödbitar i väskan som nödmat, ifall jag under dagen skulle få för mig att äta något. Däremot ställde jag mig på vågen och fick se den där 9:an jag så länge längtat efter. Ett gigantiskt och oerhört överraskande viktras var ett faktum – hurra.
Men det är svårt att glädja sig åt viktras när huvudet gör galet ont. Jag kom i alla fall till jobbet, där mötte jag alla medarbetare som muntert var på väg till den buss som skulle ta dem på personalutflykt. En utflykt jag medvetet hade undvikit för att istället kunna genomföra diverse större projekt på jobbet utan personalens inblandning! Lyckades (tack vare huvudvärkstabletter) faktiskt genomföra allt jag föresatt mig och fick tack och lov en avbokning på en grej, så det blev bara tre möten. Dessutom fixade jag att ringa min märkesverkstad och boka service på bilen. Tror inte riktigt på det där med att det är själva vägen som skapar den där märkliga känslan jag får i bilen. Bollade med mekanikern och kände mig oerhört korkad när jag försökte beskriva ”problemet”. Men han kom med ett antal förslag och gissningar på vad det kunde bero på, och skrev ner allt som de skulle kolla. Håller tummarna att det är något lager bara.
Sent på eftermiddagen hörde maken av sig och undrade om jag ville bli hämtad. Visst, kom ni sa jag. Maken och båda barnen kom efter någon timme, och de konstaterade alla tre att jag såg ”förstörd” ut. Tack tack! Jag hade halva rummet fullt med kartonger med Give Aways som behövde förpackas och det kastade de sig glatt över. Efter någon timmes febrilt packande hade de gjort färdigt över 300 paket, medan jag i princip bara hade suttit och glott upp i taket. Då återstod det bara att åka och storhandla innan vi åkte hem. I bilen bad jag alla att prata tyst, mitt huvud tålde inte ljud så bra. Att gå runt i mataffären var inte ett nöje! Åter i bilen kände jag plötsligt hur huvudvärken försvann. Jättekonstig känsla, den bara försvann från en sekund till en annan. Ha, jag fick en riktigt trevlig kväll tack vare det!
TORSDAG
Vaknade utan huvudvärk, och satte nytt lägsta-vikt-rekord! BRA start på dagen.
Den tidigare omskrivna konsulten höll sin dragning under hela förmiddagen och närvarande personal (utom K kanske då) uppskattade det hela enormt mycket. Så pass mycket att fyra (av 9) faktiskt högt och tydligt i rummet sa till konsulten att insatsen uppskattades enorm mycket och att de ville ha en ny dragning efter sommaren. Samtidigt som K satt i rummet – och det har hela tiden varit tydligt för personalen att K ska hålla i den här typen av grejer. Detta fick det att krypa lite i mig. Tänk att sitta i ett rum och bli så galet dissad av sina egna arbetskamrater – hua! Nåja, det är inte mitt problem. Än.
Under eftermiddagen fick jag äntligen chans att hugga tag i mina högar igen, och det gjorde jag med glädje! Jobbade faktiskt en bra stund längre än vad jag tänkt mig, men varför sluta när man är inne i ett flow?
FREDAG
I princip hela förmiddagen var jag på plats på de byggprojekt jag har hand om. Bollade problem och lösningar på stort och smått, och fick vara med när ett av projekten ”tändes upp”. Det var en fantastisk upplevelse!
Efter lunch levererades 8-åringen till mig. Efter en veckas ”sommarlov” hemma med tråkig pappa ville hon vara med mig på jobbet. Jag kunde väl inte riktigt göra det jag hade tänkt mig, men jag fick en härlig eftermiddag med mitt yngsta barn. Tiden går så galet fort, min bäbis är ju stor nu!
Som tack för all hjälp jag fått under eftermiddagen lyxade vi till det och köpte pizza på vägen hem. Ja, jag tog en kebabsallad.
En händelserik vecka minst sagt, och den är inte över ännu!