Eller jo – det är jag.
Nej föresten, jag är inte bitter – jag är ledsen. (Det är inte lätt att identifiera känslor alla gånger inte!)
Vi har just haft sommarfika på jobbet med all personal. Folk frossade verkligen och glufsade i sig tårta, glatt babblandes om allt mellan himmel och jord. Själv satt jag med en pappmugg kaffe och försökte vara någorlunda trevlig med en udda kollega. Ingen av oss ”passar in” så vi passar ihop rätt bra i det här sammanhanget.
En liten fånig och väldigt långdragen tävling utfördes och efter det delades sommarpresenterna ut.
Plötsligt reser sig en av medarbetarna och börjar hålla tal – till ”ledningen”, där jag ingår.
Det babblas på om inspiration och jadda jadda och så delas två enorma blomster/växt-arrangemang ut. Till två av de tre som ingår i ledningen. Inte till mig.
Jag gjorde mitt bästa för att hålla masken, log försiktigt och försökte dra därifrån så fort det bara gick.
Gick i racertempo till mitt rum, sammanbiten och med gråten i halsen. Det gör ont att bli förbisedd. Jävligt ont.
Förstår att du blir ledsen! Vad fult gjort av dina medarbetare… Undrar hur de tänkte där, måste ju ha blivit någon slags kortslutning!
Så jäkla surt! Du får ett stort fång blommor av mig för att du förgyller mina dagar med din kloka, raka och igenkännande inlägg. Kram