Dagen innan midsommarafton
Gick ut starkt och ökade tempot efterhand. Hade bestämt mig för att ta mig igenom högarna på skrivbordet. Gjorde avbrott på förmiddagen för en besiktning av ett bygge. När jag kom till platsen och gick runt och ”förtittade” insåg jag att jag borde ha gjort detta lite tidigare, nu hade jag en kvart på mig innan ansvarig byggare skulle komma. Men jag hann se en hel del tokigheter, bland annat var dimmerfunktionen på alla armaturer fullständigt felkopplad, det var färgstänk på de nya akustikplattorna och målningen lämnade en del att önska. När byggaren kom rabblade jag sakligt upp alla fel. Byggaren är av typen ”kvinnor-kan-INTE” och han har dessutom väldigt svårt för mig. Hans sätt gör att det blir lite sport för mig att framföra synpunkter, en sport där jag gett mig f-n på att vinna. Han säger ofta ”-Men det där var väl inte så farligt.” och med åren har jag lärt mig att inte fastna i att ifrågasätta mig själv utan bara kontra med ”-Nej det kanske det inte är, men det var inte det jag beställde!”. Han har lärt sig att jag dessutom inte ger mig, inte på en enda punkt!
Besiktningen tog lite längre tid än beräknat eftersom jag krävde att få veta när alla backjobb skulle ske, byggaren fick snällt ringa upp alla underentreprenörer och ge mig besked på plats. Också en sak jag lärt mig med åren – annars drar det ut i all evighet och i värsta fall blir det inte ens fixat!
På väg tillbaka till mitt arbetsrum kom jag på att jag sagt åt maken att han skulle åka och handla inför midsommarfirandet med goda vännerna. Jag hade också lovat att förse honom med en lista på VAD som skulle handlas. Shit! Gav mig själv fem minuter att få ihop en lista med det allra viktigaste som jag sedan sms:ade honom. Typ jordgubbar, läsk och grillkött. Tänkte att ”resten” får jag handla själv på hemvägen.
Åter till saltgruvan! Jag hade på morgonen en tanke om att jag kanske skulle dra från jobbet efter lunch, vid 15-tiden insåg jag att det skulle jag inte kunna göra. Strax efter 17:00 kom chefen inramlandes på mitt rum, vi stämde av en massa saker och önskade varandra glad midsommar. När han är på väg ut ur rummet tvärvänder han plötsligt ”-Ja just det…. Jag pratade med X om projekt J – vi kör!” sa han och gick sen.
Projekt J, mitt skötebarn och resten av personalens hatobjekt. I ärlighetens namn vet jag inte varför jag värnar om projekt J, kanske för att det från början var min idé? Varje år vi har kört detta projekt har det varit ett j-vla gnällande på personalen – det är SÅ jobbigt. Tja, det innebär ju att man de facto måste jobba och inte kan fika sig igenom dagarna. Fast SÅ jobbigt är det inte, och om man bortser från gnällspikarnas klagosång så är det bra för vår verksamhet och gör att vi uppfyller de statliga kraven. (Jag har en uppsjö med argument!)
I vanliga fall brukar vi sjösätta projekt J i januari, då släpper vi på ”bokningsmöjligheten” för allmänheten. I januari i år var tjänsten som arbetsledare (X) över den verksamhet som är mest inblandad i detta vakant, så vi la det hela på is. Ny arbetsledare (X) kom i april och redan då presenterade jag upplägget för i år. Insåg att X kanske behövde lite tid för att sätta sig in i verksamheten innan jag krävde respons. Min idé då var att släppa detta till allmänheten på midsommarafton. För 2-3 veckor sedan mailade jag både X och min chef och sa att jag behövde veta hur vi skulle göra eftersom det krävde en del jobb av mig om vi skulle få ut det på just midsommarafton. Knäpptyst blev det. Förra veckan berättade chefen att han skulle ha ett samtal med X torsdagen innan midsommar, och återigen påminde jag honom om att ta upp projekt J och komma till beslut.
Så vid 18-tiden, dagen före midsommar, fick jag alltså klartecken. Funderade i hela två sekunder på att skita i att släppa projektet till allmänheten på just midsommarafton pga tidsbrist. Men vafan – det är ju inte jag! Satte mobilen på larm så att jag skulle hinna åka till affären och handla innan jag med hull och hår kastade mig in i alla förberedelser som behövdes. Och det är galet mycket jobb som krävs för detta, men ger man sig katten på att fixa det så går det, i synnerhet när man som jag kan ta en del genvägar och återanvända en del saker.
Jag försvann in i detta och återkom till verkligheten när larmet på mobilen tjöt. Jaha, konstaterade att NU måste jag åka till affären innan den stänger vid 21. Frågan var bara vad jag skulle handla, för det hade jag inte hunnit fundera på ordentligt.
Vi är ett gäng som alltid brukar träffas på midsommar (och nyår, födelsedagar mm). Som vanligt hade vi diskuterat ”förberedelserna” via Messenger, problemet var bara att det just denna gång inte blev så tydligt vem som skulle bidra med vad. Dessutom skulle en av de manliga singelvännerna presentera sin nya flickvän vid detta tillfälle, en flickvän som hade en del intolerans mot födoämnen. Typ laktos och gluten.
Jag gav mig själv några minuter för att leta recept på nätet. Medan jag letade skrev jag en inköpslista. Sen bar det av till affären!
Efter ett något förvirrat varv i butiken såg min vagn ut såhär:
In med allt i bilen och full fart hemåt för att slutför projekt J. Gick i mål kl. 01:27, på midsommarafton. Stupade i säng, trött men väldigt nöjd.
Midsommarafton
Sover ända till halv åtta på morgonen. Vaknar och känner stressen – jag måste fixa en massa mat (och duscha!) innan vi ska ses allihopa vid lunch! Skummar igenom Messenger-diskussionen och inser plötsligt att den där flickvännen som ska presenteras inte tål ägg?! Vafan, nästan all mig tilltänkta mat innehåller ägg!
Fixar kaffe och försöker få igång hjärnan. Okej, jag gör gubbröra, cheescake och västerbottenostpaj – med ägg – och så gör jag två olika varianter av blomkålssallad samt en krämig gurksallad – utan ägg. Det får räcka!
Börjar fara runt i köket och humöret sjunker för varje sekund. Varför är det just jag – som jobbar heltid- som ska stå här och förbereda en massa mat och bli stressad? Fan vad livet är orättvist. Snäser åt barnen när de vill ha hjälp med ( i mina ögon) helt ovidkommande saker. Till slut inser både maken och barnen är de nog ska hjälpa mig med alla förberedelser.
Vi hann! Fast det blev en del missöden….
Jag orkade inte göra cheescake, missade att förgrädda pajskalet till västebottenostpajerna och någon ”vanlig” sallad bidde det inte.
Trots detta blev det midsommar, en riktigt trevlig sådan dessutom – jag kommer att bevara den som ett härligt minne i hjärtat länge! De där pajerna vars skal jag glömt att förgrädda blev himmelskt goda – måste göras igen.
Och maten, jag tror jag åt ungefär tre gånger den mängd min kropp är van vid per dag. Antar att kroppen kommer att vara tung i en dryg vecka efter detta och att magen lever rövare i några dagar. Jag åt inte fel – men mycket.
Det hände en hel del andra saker också på denna sammankomst, en del oerhört dråpliga, om jag finner tid och inspiration ska jag plita ner dem i ett nytt inlägg.
Den där nya flickvännen presenterades bland annat, och henne hade vi en del åsikter om! Stay tuned…!
Dagen efter midsommarafton
Tidigare i veckan blev det bestämt att 10-åringen skulle fara till huvudstaden dagen efter midsommarafton för att hälsa på och umgås med ett äldre syskon. Jag var inte med i den diskussionen utan svarade bara på frågan om vi hade annat inbokat, vilket vi inte hade. Så när vi kom hem efter att ha firat midsommar, strax efter midnatt, och maken frågade om jag skulle följa med svarade jag med ett bestämt nej. Jag orkade ingenting kändes det som efter denna arbetsvecka och midsommarafton, och 10-åringen ville så klart åka så tidigt som möjligt hemifrån.
Maken och båda barnen for iväg strax efter nio på morgonen, ungefär samtidigt som jag höll på att baka mitt lchf-bröd. Medan det regnade ute bakade jag, tömde och fyllde både diskmaskin och tvättmaskin och passade på att slappa i soffan. Till slut somnade jag faktiskt, och vaknade upp av en mardröm. Det gör jag alltid om jag somnar på dagen utan att vara riktigt trött. Drömmen var så obehaglig att jag gick upp och gjorde kaffe, här ska inte sovas mer! Mamma kom efter en stund och vi bestämde oss för att åka till den lite större staden för att handla. Ibland är det riktigt trevligt att få ”ensamtid” med mamma.
Vi var borta i flera timmar och när vi kom hem var maken och 8-åringen hemma igen och det var dags att fixa middag. Vi körde rest-ätning, för det hade blivit en del mat över från midsommarafton. Som grädde på moset avslutade vi med jordgubbar.
Trodde att jag skulle orka vara upp länge på kvällen, men jag slocknade runt 22-tiden. Med andra ord – jag behövde verkligen sova!
Söndag efter midsommar
Vaknade redan vid fyra och kunde inte somna om. Känner att jag skulle vilja åka till jobbet och göra klart en del saker, men det kan jag ju inte göra. Får ge mig till tåls tills imorgon. Misstänker att frågan om jag vill följa med till huvudstaden för att hämta hem 10-åringen snart kommer. Vet inte riktigt vad jag vill. Vara hemma och tona håret kanske? Ja ja, vi får se hur den här dagen blir.