Laxburgare

Jag sitter i kökssoffan och väntar på att laxburgarna som ligger i stekpannan ska bli klara. Som jag har längtat efter laxburgare! I bilen på väg hem från jobbet bestämde jag mig för att faktiskt fixa det till middag, att ge mig själv något som jag längtat efter, det gäller att passa på när resten av familjen är borta.

Min tanke var att åka förbi gymet på väg hem, så bidde det inte. En kompis ringde och babblade och jag insåg att det inte var direkt lämpligt att trampa omkring på ett gym medan man tjattrar i telefon. Så istället åkte jag direkt hem, får ta gymet någon annan dag.

Jag känner mig verkligen färdig med semestern nu. Råkade skriva det till en vän på messenger, att det skulle bli skönt med vardag igen – och blev idiotförklarad. Hur kan en enda människa tycka att det räcker med semester?! Tja, jag kan. Jag längtar efter rutinerna och vardagen, det kan förvisso bli tråkigt det också men det finns en trygghet i det som jag behöver.

Fast vad vet jag om den tryggheten? Som det har sett ut nu i snart två(!) år (gudars skymning vad tiden går fort) har maken skött transporten till och från barnens olika skolor varje dag. Jag har blivit bortskämd och inte behövt inrätta mig efter skol- och fritidstider. Nu är han plötsligt aktuell för ett jobb, kanske. Han ska i alla fall i väg nästa vecka på en tredje intervju på detta företag, och det tolkar jag som att de är skapligt intresserade av honom. Problemet (tycker vi båda) är att jobbet ligger i Stockholms innerstad.  Nu snackar vi om en restid från dörr till dörr på två timmar. Det är mycket. Jag både vill och inte vill att han ska få det där jobbet. Rent egoistiskt vore det skönt om han fortsatte att sköta barnens transporter, då skulle jag inte behöva anpassa mina tider. Fast det vore väldigt skönt om han började tjäna pengar igen, och kanske fick tillbaka någon form av egenvärde. Ja, jag är kluven. Får ge mig till tåls, för inom några veckor borde vi ju veta hur det blir.

Jag hade ju några toppendagar för drygt en vecka sedan, fem hela dagar när jag kände mig som superwoman. Det var helt fantastiskt! Nu har det högsta ruset lagt sig men kvar finns fortfarande drivet. Jag fick ett VILL som jag nu försöker förvalta på något sätt. Ja, egentligen tänker jag att drivet ska gå till att fokusera på mina macros och bokföring av föda samt gymet. Jag har preppat när det gäller lunchmat i alla fall, både torsdag och fredag har jag gjort storkok som jag har fryst in i portionsförpackningar. Nu ska jag sätta mig en stund med kostbevakningen och försöka räkna ut näringsinnehållet, håller tummarna att det inte är helt åt skogen.

Känner mig taggad inför morgondagen – då jäklar- men först ska här ätas laxburgare!