Oj vad jag har längtat efter att få skriva. Tiden har inte funnits riktigt de senaste dagarna, och det enda jag har att tillgå just nu är dessutom mobilen (läs: med yttepyttetangentbord). Men jag gör ett försök. Det borde gå vägen, jag är mätt och belåten efter att just ha ätit ”färgrik” mat. Kan längta ihjäl mig efter just det ibland, knäpp som jag är. ? 
Börjar väl där jag slutade senast, i lördags. Då hade jag bokat tid med tre personer som jag skulle fotografera på jobbet inför ett evenemang som går av stapeln nästa sommar. Behöver med andra ord bilder NU för att lägga upp en bra marknadsföringskampanj. Jag var på plats på jobbet 1,5 timme innan bestämd tid, möblerade om så att jag fick studion som jag ville. Det blev ett kånkande utan dess like!
10 minuter innan objekten skulle komma får jag ett meddelande – de kommer inte, det regnar!
Va?! Det regnar? Vad spelar det för roll, vi ska ju vara i studion inomhus?
Luften gick ur mig och jag blev arg för att jag befann mig på jobbet denna lördag, och inte hemma med min familj. Gjorde ingenting i en timme innan jag till slut åkte hem, fortfarande irriterad. Varför erbjöd jag dem att plåta en lördag? Pucko.
Kom hem till barnen som höll på att tjata hål i huvudet på sin pappa. De ville åka och bada! NU!
Jag har inte badat på hela sommaren. Jag älskar att bada! Men det har suttit en typ på min ena axel hela sommaren som har varit väldigt tydlig med att fläskberg ska hålla sig på stranden – fullt påklädda! Och så har det blivit.
Men nu flög f-n i mig! Jag hoppade (nåja) i baddräkten och så drog vi iväg till sjön. Och som jag (vi) badade!
Det var ljuvligt! Fast jag fick mig en tankeställare – satan vilken dålig kondis jag har. Men lyckan över att ha fått bada var den dominerande känslan, jag flinade brett resten av dagen och kvällen.
Den där konflikten jag kallade ”dunder” i tidigare inlägg har legat och skvalpat i bakhuvudet.
Förenklat handlar det om att vi är två personer (jag är alltså den ena) som slåss om samma revir. Trots att chefen har varit tydlig, i alla fall i mina ögon, så gör den andra personen (vi kan kalla den S) precis som den vill (läs: är inne på mitt revir och pinkar!). I mina ögon så är h*n långt utanför gränserna och ställer till sattyg.
Nu har det visat sig att den här S tydligen har dragit igång en ”utvecklingsgrupp”. Självklart ingår inte jag där. (By the way – S ska överhuvudtaget inte ”utveckla” något, det ingår inte i uppgifterna!)
En av de personer som ingår i den här utvecklingsgruppen (och redan har varit på tre(!) möten) började ana oråd och bjöd in mig på ett sånt här ”utvecklingsmöte”. Det var en upplevelse utan dess like kan jag säga. Jag satt tyst i 30 minuter och var sedan tvungen att gå för jag hade ett annat möte inbokat, dock avkrävde jag av personen som bjudit in mig att vi skulle ses senare samma dag. Mötet hade tydligen gjort mig så förbannad och arg att en av administratörerna som jag passerade på vägen till mitt rum frågade -Vem ska du gå och mörda då? Om det syns så tydligt så måste jag ha varit riktigt rosenrasande.
Efter dryga fyra timmar dyker kollegan som jag ville stämma av detta möte med upp. Fortfarande förbannad, men skapligt sansad, förmedlar jag mina intryck från mötet. De går i korthet ut på att S har brakat fullständigt åt skogen och gjort saker enligt sitt eget lilla huvud, av de anteckningar jag fick ta del av var 90% av ”besluten” direkt felaktiga. S har fattat beslut som fullständigt förkastar bland annat rättssäkerhet. För övrigt har S inga som helst befogenheter att fatta beslut.
Då säger kollegan ”Men det var därför jag bjöd in dig, du måste säga sånt här på de där mötena!”
Ungefär som att det skulle göra mig glad?
”Nej du, jag tänker inte agera bödel och starta värre konflikter genom att slå S i huvudet på stormöten bara för att vår chef inte kan få S att hålla sig inom sina ramar – det är inte mitt jobb” sa jag.
Kollegan blev nog arg och ville inte alls se det hela genom mina glasögon. Det kom ord flygande som ansvar och skyldighet – men det gick jag inte på. Inte den här gången. Inte ens slutklämmen om att ”S hade varit så ledsen i somras” fick mig att vekna det minsta. Eller kommentaren om att kollegan minsann fick tvinga S att släppa in mig i utvecklingsgruppen.
Så hur i hela världen ska jag förhålla mig till allt detta? Jag både ser och hör att S gör galenskaper, och får dessutom höra det på omvägar. Efter att ha ”samarbetat” med S vet jag att det inte går att prata mellan fyra ögon, S kommer att lulla därifrån och ändå göra enligt eget huvud och egen dagordning.
Jag känner att jag har ett ansvar, på pappret är det faktiskt jag som är ansvarig för detta område. Varianten att springa till chefen och gnälla – hur sakligt det än månde vara – känns väldigt barnsligt.
Nu råkade det i fredags eftermiddag blir så att jag och S var ensamma på kontoret. Jag gjorde några taffliga försök att vara trevlig och prata, men det var lögn i helvete – jag nådde inte fram.
Idag ringer min kontaktperson hos leverantören. Hon undrade vad hon skulle svara på S:s mail. Mail??? Jorå, när jag var på semester har tydligen S mailat och gjort allt i sin makt för att ”ta över” ett kommande möte. Ett möte där JAG gör dagordningen. Ingen mailkopia till mig inte. Leverantören måste ju tro att vi är tokiga…
Nej, jag vet inte hur jag ska förhålla mig eller vad jag ska göra. Kanske briserar bomben av sig själv?
Jag skulle väldigt gärna vilja skriva en massa skit också, saker som jag har retat mig till vansinne på, men de gobitarna sparar jag till ett lösenordsskyddat inlägg tror jag. Nu ska jag göra mitt bästa för att vara lösningsfokuserad och inte kräkas galla.
Har haft det stora nöjet att vara ledig både igår och idag. Igår var maken till huvudstaden på ytterligare en intervju och jag tog hand om barnen eftersom de fortfarande har sommarlov.
Jag tog med mig barnen och drog till närmsta storstad för att sista-minuten-handla allt inför skolstarten. Men hua! Det var galet mycket folk på stan, vi fick i princip använda armbågarna i butikerna för att komma fram. Efter tre timmar, fyra påsar och en lunch gav vi upp. Vi orkade faktiskt inte vara kvar. Gudars vilka lantisar vi är! Tack och lov fick vi tag på allt nödvändigt som gympakläder, klockor och lim till slajmtillverkning.
Idag var det skolstart för barnen. Vi delade upp oss och jag följde med 10-åringen. Det var en okej skolstart tycker jag, men jag noterade ett visst utanförskap som gör mig oroad. 10-åringen är ensam, inte utstött men ensam, jag ser det tydligt. Mammahjärtat blöder och beskyddarinstinkten slår till med full kraft. Det är f-n på tiden att jag engagerar mig mycket mycket mer i 10-åringen och i skolarbetet. Funderar på hur jag ska kunna ingjuta mer av både självförtroende och självkänsla i den lilla individen som håller på att bli vuxen. Visst har jag noterat en del senaste året, men jag har ”tyckt” att maken ska ta mer ansvar för barnen eftersom han ändå inte jobbar. Jag är egoistisk, jag inser det. Jag har velat jobba och ”vara för mig själv” – det håller inte i längden. Jag måste ta mer del av barnens liv, och det gäller inte bara 10-åringen….
Jag tänker börja nu, genom att ”kvällsprata” med 10-åringen. Verkligen prata, inte humma medan jag slökollar på mobilen.