Månad: november 2017

När jag satt i bilen på väg hem igår var det med en härlig känsla.

Jag var uppfylld av varm glädje inombords. Inte så där sprudlande glad så att man får fnatt, mer en djup glädje som skänker ett inre lugn.

Hur kommer då det sig, så här en regnig ruskdag i slutet av november?

Jo, sent på eftermiddagen hade jag landat ett av de stora avtalen där min spetskompetens sålts i form av konsulttimmar.

Min chef är väl måttligt road av detta, han oroar sig för att jag ska bränna ut mig, eller bli sjuk av detta specialuppdrag. Eller att vår verksamhet ska få f-n ifall något går snett.

Vad han inte ser är att mitt välmående och ego får sig ett rejält uppsving…

Jag vet att jag gör en mängd bra saker på jobbet, i ärlighetens namn så säger folk det i princip dagligen, men det känns lite som vardag. Nu vill jag ha fest, få en energikick. Mina kollegor förstår sig inte på  just detta område där jag nu ska jobba, det är alldeles för tekniskt för att dem. Så jag ser det både som ett erkännande utifrån (någon annan ser min kompetens) och som en form av utveckling. För det kommer att ställa andra krav på mig än ”vardagsjobbet” och det ser jag verkligen fram emot! Dessutom är det ytterst begränsat i tid.

Medan jag sitter där i bilen och myser av glädje slår det mig plötsligt – på torsdag (imorgon alltså) ska jag byta bil! Himmel! Eftersom det var så länge sen, typ 6 veckor, jag var på bilfirman så har jag snudd på förträngt detta. Dessutom lever min magkänsla loppan när det gäller denna affär. Den känns inte helt okej, jag får en känsla av att jag blir lurad en smula. Men idag ska jag alltså tömma bilen, försöka hitta alla viktiga papper, och imorgon bitti får jag väl ta diskussionen på plats på bilfirman. Det skulle inte förvåna mig det minsta om säljaren kommer att stirra på mig som ett frågetecken när jag kommer. Det har hittills inte verkat som att jag är en särskilt viktig kund. Om jag blir riktigt grinig kanske jag skiter i allt och bara går därifrån. Trots att jag vill ha en ny bil….

Men det är först imorgon det, nu gäller det att ta sig igenom den här dagen först. I spöregn! 😥  Jag kommer inte att få jobba som planerat, vi har hastigt kastat in en viktig föreläsning för alla anställda mellan 13-16 som jag verkligen borde närvara på. Det ser inte så snyggt ut om inte hela ledningen är på plats när vi har basunerat ut hur vansinnigt viktigt detta är. Tre timmar som försvinner från urspungsplanen och måste klämmas in någon annanstans. Ja ja, bara att köra!

Äntligen måndag igen!

Helgen har varit lite sisådär tycker jag. Det som hände på jobbet i fredags har legat som ett stort tungt moln i bakgrunden, hela tiden.

I lördags lyckades jag i alla fall genomföra det där fotouppdraget. Hade verkligen noll lust men kämpade till mig lite falsk entusiasm. Det skulle inte ha blivit bra om jag hade gått omkring och varit butter och nere. Fick dessutom den dumma idén att testköra en del av de nya sakerna, det var mindre lyckat kan vi säga. Det slutade med att jag packade upp alla gamla softboxar och använde hederliga gamla blixtar. Tack och lov fick jag till ett helt gäng med bra bilder, så beställaren blev mer än nöjd och tyckte att det hade varit en toppendag!

Nej, de nya sakerna får jag lägga tid på i mellandagarna, med barnen som modeller. I efterhand kände jag mig en smula korkad som fick för mig att allt skulle sitta direkt – vad/hur tänkte jag?!

När jag kom hem igen efter fotouppdraget satte jag mig och började redigera bilderna. Plötsligt så känner jag att det blir som glappkontakt i huvudet – skitläskigt! Precis samma känsla som när jag i mars 2013 för första gången i livet hade varit utan socker i 10-20 dagar. Det första som händer är att jag blir skraj, ordentligt skraj. Vad beror detta på? Lyckades ta mig till soffan där jag la mig raklång. Trots att jag visste att jag låg stilla på rygg som kändes det INTE så. Jag fick mentalt övertyga mig själv om att jag inte skulle trilla i backen. Försökte tänka tillbaka till de där dagarna i mars 2013, vad var det som fick ordning på allt till slut? Var det salt-shots? Värt ett försök – fick ett av barnen att blanda ett glas med salt och vatten som jag svepte, liggandes i soffan.

Efter några timmar, lagom till läggdags,  känner jag mig så pass stark att jag knallar iväg till sovrummet på ovanvåningen, skapligt stabil. Hoppas att detta ska försvinna mirakulöst genom en natts sömn.

På söndagsmorgonen var det bättre, men inte helt bra. Ställer mig och bakar ett gäng kesolimpor. Det är som att jag är närvarande men ändå inte. Underlig och skrämmande känsla.

Under dagen verkar det som att glappkontakten läker sig själv, jag tvingar mig att göra saker, som att åka till kyrkan med barnen som ska sjunga där. Ser hela tiden till att få i mig salt, om inte annat känns det bra mentalt att ta det. Placebo! *ler snett*

Nu, måndag morgon, känner jag mig nästan helt återställd. Fast tankarna far iväg och spekulerar i vad som hände. Hade det med saltet att göra? Var det en reaktion på fredagens händelse? Missen med kolhydraterna, hade den med saken att göra? Tja, jag kan nog spekulera ihjäl mig själv utan att få något svar. Huvudsaken är att jag mår okej.

Den här dagen kommer att bli speciell, jag ska träffa en av beställarna som köpt min konsulttjänst. Vi ska på något mirakulöst sätt få till ett avtal där det framgår vad jag ska göra, och inte göra. Det blir spännande, i synnerhet när beställaren inte kan ett jota.  Men det är bara att kasta sig ut i verkligheten – hepp!

Kunde inte somna igår kväll, det som hände på jobbet tidigare på dagen påverkade mig mer än jag ville. (Vad som hände ska jag försöka få till ett lösenordsskyddat inlägg om.)

Chattade med en bekant tills klockan var över två inatt, allt för att få tiden att gå och trötta ut mig själv. Inte särskilt givande, bekantskapen var en smula på pickalurven och babblade mest strunt. Men det fungerade som distraktion för min del.

Somnade äntligen bortåt fyratiden, för att vakna halv sju. Nu har jag lyckats få i mig morgonkaffet och duschat. Har verkligen noll lust att ta mig an den här dagen, men jag har ett fotouppdrag. Helst hade jag velat ställa in, men jag vet att den jag ska plåta verkligen ser fram emot detta. Så det blir till att bita ihop och bara köra på. Det brukar ju fungera.

På’t igen ba’!

En symaskin, hundratals kaffekapslar, en svamptork, några hörlurar, lite smink och tingeltangel senare så är årets julklappar i princip klara. Tack Black Friday för sparken där bak. Nu saknas bara en julklapp. *mer än nöjd*

Klantigt nog lyckades jag få i mig kolhydrater igår. Tog fel bytta i kylskåpet och tänkte inte på det förrän effekten kickade in. Effekten består av trötthet, eller ja, jag blir som drogad och kan inte hålla ögonen öppna. Lika läskigt varje gång. Tvärslocknade drogad vid 20-tiden.  Oerhört märkligt och ruskigt obehagligt att socker har den effekten, att det inte går att vara vaken!

Jag vaknade i alla fall i vanlig tid i morse, strax innan fyra. Så ”effekten” går tack och lov ur kroppen rätt snabbt.

Och här sitter jag nu vid datorn, denna ”Black Friday”-morgon, som turligt nog sammanfaller med lönedag! Hade hoppats på att kunna fynda en ny spis, men icke då. Istället har jag fyndat parfym och glasögon. Parfymen var nedsatt med 50% och nya progressiva brillor fick jag för strax över tusenlappen. Känner mig väldigt nöjd!

I shoppingivern dras tankarna självklart till julklappar. Men det är svårt att fynda när man inte ens vet vad man ska köpa. Har scrollat igenom ett antal sidor med erbjudanden, men det är inget som faller mig på läppen. Ska man vara krass så är det inget som varken mamma, barnen eller maken verkligen behöver. Eller ens önskar sig. Men, det kommer att bli jul i år igen. *suckar*

Idag måste jag fixa till mitt arbetsrum, dels har jag ett fotouppdrag imorgon och dels ska det monteras nya skenor och gardiner på måndag. Rörigt! Jag kan inte frigöra plats för gardinmontörerna förrän jag har plåtat… Men jag ska försöka flytta undan saker så att jag lätt (nåja) kan göra sista flyttandet på måndag morgon. Det kommer att krävas lite tankemöda för att få till det.

Jag hade kontakt med den där uppdragsgivaren igår som har köpt min spetskompetens, och vi kan väl säga så här: de där 20 timmarna kommer nog att ökas på, mycket.

Och så har vi dagens verkligt stora fråga – ska vi äta tacos idag?  😆

Jag borde inte gnälla, men jag gör det ändå. Jag avskyr detta väder!!!

Den här övergångsperioden mellan höst och vinter, när det ena dagen är +8 och regnar för att nästa vara -4 och snorhalt på vägarna, är bedrövlig. Det känns som att jag varje gång jag sätter mig i bilen befinner mig i ständig beredskap, alltid beredd på att glida ner i närmaste dike. Dessutom är det mörkt. Blä helt enkelt!

Och den här förkylningen – när tänker den släppa greppet? Jag har känt mig skapligt frisk fram tills i förrgår eftermiddag. När jag satt i bilen och var på väg för att hämta på fritids drabbades jag av en nysattack från helvetet. På en sträcka av en mil nös jag över 20 gånger! Och det var inte några små atschi utan rejäla AHHTJSCHOOOO. Ögonen rann, snoret rann och det kändes som att jag svepte in hela bilen med nysningsbaciller.  Ett väldigt abrupt sätt för förkylningen att komma tillbaka på kan man säga.

Nu till något mer positivt – min chef gick igår med på att sälja mina tjänster, min unika spetskompetens! Vi har ju fått en förfrågan om just detta, ett begränsat uppdrag som jag gärna vill göra – bara för att det är kul. Chefen ville dock försäkra sig om att uppdraget inte skulle göra mig sjuk, eller utbränd! Nja, tror knappast att 20 timmars jobb skulle kunna åstadkomma detta just nu. Hur som – jag känner mig oerhört glad över detta, nu ska jag bara komma överens med uppdragsgivaren också.

Inatt fick jag till sömnen! Underbart att få sova ända till halv fem. ?

Har ägnat en stund åt att se över kommande vecka, både jobbmässigt och privat.

Det ser onekligen väldigt bra ut. Jobbets kalender innehåller bara två möten denna vecka, det innebär att jag faktiskt kommer att kunna jobba! Eftersom en av ”mina” administratörer är deltidssjukskriven så har jag just nu en större börda än vanligtvis, så obokad tid i kalendern är guld värt!

Privat så är det inte heller fullsmockat, men 8-åringen är ledig från skolan tors-fre, till och med fritids är stängt! Eventuellt tar jag med mig barnet till jobbet någon av dagarna, annars tar min kära mor hand om sysselsättningen.

Har börjat fundera på julklappar… Det känns jobbigt. Men om jag låter tanken ligga och skvalpa i huvudet så slipper jag åtminstone få överraskningspanik den 18 december. Det känns som att det är så mycket prestation kring julklappar. Det går inte att bara rita en teckning och ge bort. Det ska vara RÄTT, och oftast dyrt… Nåja, julafton lär det bli oavsett.

Inte har jag tagit mig tid denna helg till att bekanta mig med kameran. Den har legat i sitt fodral på kökssoffan ända sedan i fredags. Funderar på om den ska få ligga kvar där, för jag lär knappast få tid på jobbet idag till att klämma och känna på den. Har en plåtning inbokad på lördag, då lär jag använda gammelkameran.

Nu ska jag väcka barnen och sparka igång denna vecka!

Tvärslocknade tidigt igår kväll efter att ha haft ett kalas för 11-åringen – och vaknade pigg och alert kl 01:53! *svär*

Jaja, bara att gå upp för att somna om är omöjligt. Borde ha hållit mig vaken till riktigt sent. *efterklok* Med lite tur blir jag snart så pass trött igen att jag kan gå och lägga mig.

Senaste veckorna har varit krävande (se lösenordsskyddade inlägget om den väckta björnen) men jag har hunnit en del annat också.

Till exempel fyllde äldsta dottern 11 år i veckan och det lyckades vi väl fira ganska bra. Fast jag önskar att jag hade orkat vara mer engagerad. Just nu finns inte det där ”lilla extra” i energidepåerna. Men det blev nog bra ändå. Jag hoppas i alla fall det. Trots att jag inte hittade någon squishi….

Mitt senaste impulsköp till jobbet, en kamera, kom i fredags. Kändes häftigt att få packa upp den och klämma och känna på den. Nu återstår bara att lära sig tygla den också. Men vi ska nog bli kompisar. Förra kameran tog nästan två månader för mig att lära känna, och jag var flera gånger på väg att ge upp. Herregud, vi snackar om en kamera – hur svårt kan det vara?!  Tja, märkligt nog så är det inte ”bara” en kamera, jag får i alla fall någon form av relation till kameror utifrån hur de fungerar och vad de kan prestera. Ingenting är så frustrerande som att ha bilden man vill ta i huvudet och sen inte kunna ”göra” den med hjälp av kameran. Men det är bara att börja, tänker mig att jag ska ägna en del tid mellan jul och nyår åt detta kameraprojekt. Jag har dessutom några personer på kö som vill bli plåtade av mig! När jag nu ska hinna göra det?

I fredags hände det! Då kom första förfrågan utifrån till min chef om att köpa min spetskompetens. Tro nu inte att chefen hade bråttom att berätta det för mig, nej då. Jag fick veta det först igår kväll.  Kan bero på den där väckta björnen att frågan kom i skymundan och inte fick någon prioritet. Men vilket mentalt lyft det var för mig, jag jublade inombords. Fatta att jag är den enda i världen som sitter på en unik mix av it-kompetens, som dessutom efterfrågas! *dansar lyckodans* Nu ska jag bara förhålla mig till om jag vill sälja mina tjänster, och sedan ha den diskussionen med chefen. Just den beställare som hade ringt har en tydlig (begränsad!) budget, så jag måste räkna på vad de kan få för den summan. Bortsett från allt praktiskt och alla om och men så känns det skönt att få denna ego-boost.

Funderar just nu mycket på barnens skolgång, efter att ha haft utvecklingssamtal på båda skolorna. Det känns inte som att situationen är optimal. Ingen av de berörda skolorna levererar riktigt det jag skulle önska. I ena skolan verkar det vara lite High Chaparall, barnen/ungdomarna går bananas och klimatet kan väl närmast beskrivas som hårt. Det eldas i papperskorgar (inomhus!) och det slåss en del. Lärarna verkar inte ha så mycket engagemang och ork. I den andra skolan finns inte utbildad personal så ungarna gör lite som de vill, de skriks och tjoas, är allmänt stökigt och rörigt. Dock inte hårt på samma sätt som i den första skolan. Den stackars mormorsfiguren (som är barnskötare i grunden!) som är inkastad i klassen har de flesta ungarna noll respekt för…

Leker med tanken på att byta skolor, men fastnar i att man ”vet vad man har men inte vad man får”.  Blir det verkligen bättre? Tycker det är jobbigt att tänka på det här, det känns som att det är livsavgörande för barnen att det blir bra – men vad är då bra? Försöker bolla med maken men vi har inte riktigt haft tid att prata om detta. Måste ta oss den tiden!

Lyckas verkligen inte leverera när det gäller mat just nu. Min räddning när det gäller barnen har ett antal gånger de senaste två veckorna varit färdig ”mikromat” a’ la Findus/Dafgård/whatever.  Själv steker jag mig några ägg. Det var inte alls så här jag hade tänkt mig det hela när maken började jobba. Men jag tänker att barnen i alla fall får mat, trots att jag inte själv har slavat vid spis och ugn, och vi sitter ner och äter tillsammans och pratar.  Men bra är det inte. Eller rättar sagt, jag är inte nöjd, jag vill leverera bättre. Ytterligare ett utvecklingsområde.

Ett annat utvecklingsområde är vårt hem. Dagligen svär jag inombords när jag ser alla kringspridda saker, det överfulla kylskåpet och tvättberget som växer lavinartat. Men jag orkar inte ta itu med detta just nu.

Gudars vilket gnälligt inlägg detta blev. Men det är väl så jag känner just nu antar jag. En positiv sak är i alla fall att vikten inte går uppåt – alltid något!

 

 

Igår morse parkerade jag mig vid datorn riktigt tidigt, vid femtiden ungefär. Igår vad nämligen dagen då vi släppte ut vår sommarverksamhet till allmänheten. Det betyder fullständigt kaos på hemsida, facebooksida och i största allmänhet. Allt tekniskt måste sitta, vilket det naturligtvis aldrig gör så det gäller att ha uppsikt konstant för att snabbt som attan kunna fixa eventuella problem.

Jag satt stand-by fram till 14 ungefär, då hade det lugnat ner sig och allt verkade fungera som det skulle efter att jag hade fixar några småmissar under tiden.  Erkänner att det är kul att se all trafik i realtid, att kunna dra slutsatser när det gäller den riktade marknadsföringen.  Kände mig faktiskt riktigt bra där ett tag!

---

Under förmiddagen så hann jag en hel del annat, bland annat väga mig! Det var en glad överraskning som visade sig på vågen. Ytterligare lite neråt! Visst, det går sjukt långsamt, men jag lägger inte manken till för att öka tempot så jag är ändå väldigt glad att det överhuvudtaget går neråt! Så här har 2017 sett ut:

Nu är det bara att hoppas på att det fortsätter så här!

---

Min mamma fick för sig att åka ut och plocka svamp  igår. Det gick inte så bra…

Vid 15-tiden fick jag ett sms från henne där hon skrev att hon hade gått vilse, inte visste väderstrecken, var trött, kall och frusen. Hjälp typ. Hon kunde inte beskriva var hon befann sig…

Och där satt jag vid köksbordet i nattsärken och pillade på datorerna. Fan!

En galen frenesi infann sig, hela familjen (maken och barnen) gjorde sig redo för skallgång med allt vad det innebär i kläder och redskap (ficklampor, visselpipor, kaffe m.m.)

Själv satt jag vid datorn och försökte se om jag kunde hitta mammas telefons placering på någon karta. Insåg att jag inte hade hennes iPhone under mitt eget Apple-ID och alltså kunde jag inte söka telefonen. Jag letade febrilt i skallen efter hennes -ID och lösenord. Skulle jag hitta henne så hängde allt på mitt minne!

Tills slut, efter vad som kändes som en smärre evighet, kom jag på hennes uppgifter och kunde få fram hennes telefon på en karta. Hon var långt åt fanders tanten! Dessutom fanns det bara 3% laddning kvar i telefonen.

Vi packade in oss i bilen, jag med dator och telefon i högsta hugg för att kunna följa hennes rörelser, och resten väldigt fokuserade. Det började skymma och det regnade.

Till slut kom vi fram till ett ställe där vi kunde ställa bilen, jag ringde mamma (hade inte gjort det innan med tanke på den låga batterinivån i hennes telefon) och bad henne STANNA där hon var så kunde vi söka upp henne. Noterade att hon hade gått 200 meter på den tiden det hade tagit oss att köra på små leriga timmervägar. Skickade iväg maken och 11-åringen ut i skogen och hade stenkoll på kartan hela tiden. Klart tanten började gå igen! Det förvånade mig i och för sig inte, hon lät chockad när jag pratade med henne, och livrädd.

Tack och lov slutade allting bra, jag hittade henne när jag sökte av skogskanter med bilens helljus (det var mörkt och regnade!) efter att ha sett vartåt hon gått. Det var en frusen, rädd, dyngsur, tagen och lättad mamma jag fick in i bilen.  Lyckades få i henne kaffe medan jag plockade av de mest våta kläderna och packade in henne i en filt. Maken och 11-åringen kom efter en stund tillbaka och vi kunde alla åka hem.

Vilken upplevelse! Jag vet att hon älskar sin svampplockning, men framöver får hon aldrig gå själv. Dessutom har jag lagt till hennes telefon under mitt Apple-ID nu så jag kan se var hon befinner sig.

---

Sent på  kvällen ringer min chef. Han undrar om jag har möjlighet att ta mig till jobbet under söndagen – ledningen behöver samlas för ett krismöte.

Visst, jag kommer!

Jag tror mig veta vad som är på gång, jag har anat det i några veckors tid. Det kommer att storma rejält på jobbet nu. Chefen bad mig tänka ”strategiskt”.

---

Ja, så har min helg varit hittills, undra vad mer som ska klämmas in?!

Vaknade tidigt igår med en jävulsk huvudvärk. Första tanken: är det migrän? Tryckte i mig Treo och en balja kaffe, för jag visste att jag måste ta mig till jobbet.

Efter en timme hade den värsta smärtan lagt sig, men jag upptäckte plötsligt att jag inte såg ordentligt på vänster öga. En något bisarr upplevelse.

Trots synnedsättningen kände jag mig okej, så jag skjutsade 8-åringen till skolan och åkte till jobbet – blundandes med vänster öga.

Väl på plats vid skrivbordet blev det väldigt tydligt att vänster öga var ur funktion, men det gick att jobba, om än något långsamt.

Satt i ledningsmöte större delen av förmiddagen, och funderade otaliga gånger på om jag inte skulle åka hem… Kände mig långt ifrån fräsch. Men åka hem kunde jag inte, jag hade lovat chefen att ta ett möte med en personalgrupp åt honom eftersom han var tvungen att hasta iväg på något mer viktigt. Tiden fram till mötet segade sig fram.  För att inte tala om mötet! Gudars vad jag är glad att jag inte längre har personalansvar. Nivån på mötet var i stil med: men vem ska tända stearinljusen då? Läs: ohyggligt låg nivå!

Jag har så svårt för möten som bara består av babbel. Jag vet att de behövs och fungerar som social yta… Men det kliar i fingrarna att peka med hela armen och öka takten. Till viss del kunde jag inte låta bli det, för av den timme som mötet skulle ta använde vi bara 30 minuter innan jag effektivt (burdust?) avslutade det hela.

Människors drift att gå på möten för att få göra sina röster hörda om totalt oviktiga saker slutar aldrig att förundra mig. Medan kacklandet pågick satt jag och räknade tyst för mig själv vad denna sammankomst kostade. 14 personer som har i genomsnitt ca 150 kr/timmen = 2100 kr + personalomkostnader på ca 45% = 3045 kr.  Över tre tusen kronor för detta möte! Jag säger inte att dessa personer hade varit mer effektiva om de hade gjort något annat, men att spy galla, gnälla och kackla till en kostnad av 3000 kr?! Ja ja….

På väg från detta ”möte” kände jag plötsligt hur bra jag mådde, ungefär som om jag drabbats av en klar blixt. Vänster öga fungerade igen och förkylningsmosigheten var puts väck. En underbar känsla!

Hade en dryg timme på mig att fortsätta jobba innan jag skulle hämta på fritids så jag satte mig och började gå igenom högarna. Då dök en kollega upp, en kollega jag gillar.

Plötsligt säger kollegan: Du fick cred av chefen på personalmötet igår!

DET är stora nyheter vill jag lova. Kollegan och jag brukar nämligen beklaga oss lite över att vår chef inte alltid är så tydlig med vem som har gjort vad när han i större sammanhang pratar om saker. Det heter ofta ”…vi har gjort…”.

Jag blev så klart nyfiken och pumpade kollegan på fler detaljer! Det visade sig att chefen hade passat på att prata om vårt plattformsbyte och då väldigt tydligt påtalat att ingen, inte ens han, kunde förstå hur mycket tid och kraft jag hade lagt ner i detta. Enligt kollegan blev jag höjd till skyarna! Ja, ända tills Pucko K som befann sig på samma möte hostade. Då petade chefen in även Puckots namn i förbifarten. Men som kollegan sa – vi fattade allihopa med all önskvärd tydlighet  att det är du som ligger bakom allt detta!

Hurra, jag fick cred! Är så simpel som människa att jag faktiskt blev varm om hjärtat av att höra detta. Satt och småmös en lång stund.

Sen åkte jag till fritids och hämtade barn. På vägen funderade jag på om det var sån där auramigrän jag haft, en sån som sätter sig på ögonen istället för att ge huvudvärk.

Det blev ingen Stockholmsresa för min del idag…

Vaknade vid 2-tiden i natt av att jag höll på att hosta lungorna ur kroppen. Gick upp och satte mig i vardagsrummet för att inte störa resten av familjen med allt hostande. Sittandes där i mörkret drabbades jag av insikten att jag måste vara korkad som försöker dra iväg på en utbildningsdag i Stockholm. Riktigt korkad! Jag är ju verkligen inte frisk!

Så nu har jag suttit hemma i kökssoffan och jobbat. Lite dåligt samvete har jag eftersom utbildningen kostade bra med pengar, men det är inte värt att bli ännu sjukare för de kronorna.

Vad jag definitivt borde göra nu, innan det är dags att hämta barn, är att lägga mig och vila. Får se om jag lyckas med det!

Det blev inget ”åka till jobbet” i måndags. Jag orkade inte.

Men idag åkte jag, mer död än levande. Nu har jag kommit hem, fortfarande vid liv. Nätt och jämnt.

Imorgon ska jag enligt planen åka till huvudstaden och gå på kurs. Måste åka hemifrån 05:30. Undra just om jag fixar det? Hoppas det.

Idag var jag med om något riktigt märkligt, positivt märkligt. Skriver ett lösenordsskyddat inlägg om det senare, måste bara smälta det hela en smula först. *förundrad*

Efter sju dagars seg förkylning tänkte jag optimistiskt igår: nu vänder det! Nu får det räcka och vara bra för den här gången.

I helvete det gjorde, istället växlade förkylning upp med en akut bihåleinflammation idag! 

Det är inget jag brukar drabbas av, och tur är väl det för det gör så sjukt ont. Alltså GALET ont. Det känns som att jag av fri vilja hade kunnat riva loss halva ansiktet idag för att bli fri smärtan. Istället grinade jag och fick blixtleverans av någon bihåleinflammationsmedicin av en god vän. Vi snackar leverans inom 10 min! Jag slet åt mig förpackningen och tog första dosen. Det var som att blåsa upp en påse Vicks Blå med tryckluft i hjärnan. Jösses säger jag bara!

Nu, typ 15 timmar senare är jag i alla fall kontaktbar, kan nästan vara social och ansiktet gör bara ont.

Begriper inte hur jag ska kunna åka till jobbet imorgon…

Gudars skymning! Jag avrundade måndagseftermiddagen med ett möte. Ett möte som först blev försenat drygt en timme och som sedan drog över tiden med 90 minuter! Med tanke på att jag hade över 38 graders feber känns det som ett under att jag satt på det där mötet överhuvudtaget. Flera gånger reflekterade jag över att hjärnan inte fungerade riktigt, kunde inte tänka för det var som sirap i skallen. När mötet äntligen var slut åkte jag hem och kraschade i soffan – efter att ha proppat i mig febernedsättande.

Tisdag morgon, termometern visade 38,7 och snoret rann ur näsan. Borde verkligen ha bäddat ner mig i sängen, men inte jag inte – jag hade ju en bokad tid på bilfirman! Så vid 7-rycket klev jag ut i minusgraderna och började städa bilen. Typ dammsög den och torkade rent allt. Klockan 9 klev jag sen in på bilfirman, slö i huvudet pga febern och med en näsa jag var tvungen att snyta minst var 3:dje minut. Gjorde säkert ett väldigt gott och seriöst intryckk. Eller inte.

Fick nycklarna till bilen jag skulle provköra och lämnade ifrån mig mina eftersom min bil skulle värderas. Var nog ute i en knapp timme i bilen och försökte komma fram till vad jag tyckte. Det gick väl sådär, hjärnan var så sjukt seg.

Efter mycket om och men, och sjukt många näsdukar, kom jag överens med säljaren om att göra affär. När jag åkte hem sen funderade jag på vad hade gjort – egentligen! En bra affär? En dålig affär? Kunde inte riktigt få ihop siffrorna i skallen pga febern, till slut bestämde jag mig för att jag hade gjort rätt i alla fall. Väl hemma däckade jag, helt utmattad.

Mår fortfarande skrutt, snoret rinner inte lika häftigt, febern har minskat något och hostan har anlänt. Hjärnan känns inte riktigt lika mosig, har lyckats jobba några timmar under dagen. Håller tummarna för att jag mår bättre imorgon, och det gäller de sjuka barnen också.