Igår var det en riktig slappardag, jag orkade/ville inte ta itu med just någonting. Men idag vaknade jag klockan fyra och körde igång direkt. Nu går tvättmaskinen för fullt och två kesolimpor står i ugnen. Hepp!
Själv sitter jag vid datorn och stirrar med tom blick på en dokument som ska bli drygt 30 sidor, fyllda med text och statistik. Verksamhetsberättelsen! Hade jag vetat hur de senaste två veckorna skulle bli hade jag vägrat ta på mig uppdraget att skriva detta. Nu kämpar jag tappert och oerhört motvilligt med det. När min chef kommer tillbaka efter sin semester imorgon förväntar han sig att jag i alla fall har någon form av grund – som vi tillsammans kan finputsa. Jo men tjena…
Märkligt hur man kan slingra sig och hitta på all världens ursäkter för att slippa göra saker. Det enda som fungerar är att bara göra det, bara börja i någon ände. Pannben.
Något helt annat – min axel. Den som gjorde så satans ont i våras. Den som skulle bli bättre med diverse fåniga övningar. Innan semestern slutade jag med de där övningarna, och sen har jag faktiskt glömt bort dem. Axeln är i princip bra, och jag tror (inbillar mig?) att det beror på att jag äter kollagen. Himla skönt är det i alla fall att slippa den där värken. Senast jag hade ont var i början på augusti när jag hade suttit i bilen i flera timmar, sedan dess är det lugnt. Tack och lov.
I fredags skrev jag att jag retade upp mig på några kolleger. Jag har funderat en del på det sedan jag skrev det. Om det kunde ha att göra med att jag hade lägre toleransnivå än vanligt. Men jag tror inte det.
Istället hittar jag ”minsta gemensamma nämnare” – deras ovilja att arbeta. Det finns få saker som retar upp mig så mycket som människor som smiter från jobb, som bara skiter i saker och ting. Just nu har jag tre sådana personer i min direkta närhet på jobbet. Det gör mig galen!
Det som gör mig mest galen är när en person (eller flera!) sitter i över en timme vid lunchbordet och gnäller över att det är SÅ mycket att göra. Att de aldrig kan vara lediga, att de är SÅ stressade….
Det är samma personer som flera gånger i veckan går hem vid halv två med kommentaren ”jag har så mycket komptid”, eller som kräver kvalificerad övertidsersättning för att jobba igen det som de missade när nätet låg nere. Att de istället för att sortera papper, arkivera och pärma saker satt och snackade skit har de glömt bort. OM de hade gjort vettiga saker istället hade jag inte blivit irriterad på samma sätt. ”Det är arbetsgivarens ansvar att vi kan jobba (läs: att nätverket fungerar) så då får arbetsgivaren betala om vi ska jobba över!” När jag fick det slängt i ansiktet kunde jag inte hålla truten utan sa: Absolut, det stämmer, och det är också så att man får lön för att jobba, så jag drar av 15 timmar på din lön denna vecka – eftersom du inte har jobbat! Då blev det knäpp tyst. Nej, jag gör inga löneavdrag, men jag ville väcka det sunda förnuftet och få dem att se det orimliga i det hela. Vilket lyckades!
En annan kollega har fått löneförhöjning och har nu plötsligt mer i lön än vad jag har. Det gör mig upprörd inombords. Jag försöker verkligen påminna mig själv om att jag är nöjd med min lön, men lik förbannat hamnar jag i jämförelseträsket. VAD gör den personen egentligen som kvalificerar till DEN höga lönen? Jag kan inte komma på något, inte en enda sak. Önskar att jag inte hade vetskap om detta, för det tär på mig. Ibland skäms jag över att jag jämför, att jag är så ynklig som människa, att jag inte bara kan se till mig själv. Om det hade varit så att den här personen, i mina ögon, hade tagit mer ansvar, ställt upp i tid och otid och levererat hade min förståelse varit större. Men jag kan inte se något sådant. Istället ser jag tecken på motsatserna hela tiden. ”Nej, jag kan inte komma på det där extrainsatta superviktiga mötet på lördag, jag ska fika med en väninna. Nej, jag kan inte göra ditt och datt. Nej, jag…” Människan GÖR inte mycket, men åsikter finns det gott om. Upptäcker hela tiden att andra gör saker som egentligen är denna persons uppgifter. Åh, vad allt detta stör mig! Märker det väldigt tydligt då jag uppträder kort (och säkerligen ganska grinigt) när vi träffas. Jag är ohyggligt snabb på att säga nej när det kommer små vädjanden om ”hjälp”. I veckan ansvarade vi tillsammans för en dragning på ett möte och där kände jag mig fullständigt överkörd. Egot fick sig en rejäl törn. När människan sen kom till mig och uttryckte sin glädje över hur bra det hade gått på mötet var jag nära att kräkas i papperskorgen. Tänkte något i stil med ”din falska *piiiip* apa”. Det är så ohyggligt korkat att lägga energi på såna här saker – egentligen. Men jag hamnar där titt som tätt.
När jag ändå är inne på människor som gör mig upprörd ska jag dra ett annat exempel.
Har en bekant som är arbetslös sedan något år tillbaka. Denna person fick fullständigt spatt när det visade sig att kommunen ifrågasatte varför personens barn var mer än 15 timmar/vecka på förskolan. För man har faktiskt inte rätt att ha sitt barn på förskola mellan kl. 8-16 mån-fre när man är arbetslös. ”Men herregud – jag måste ju få egentid!” vrålades det i luren när vi pratade om saken. Jag sa faktiskt inte vad jag tyckte – att det var egoistiskt och dessutom brottsligt – utan hummade nog bara. Vad är det för människor jag har runt omkring mig egentligen???
Se där ja – nu har jag lyckats undvika det där dokumentet i ytterligare en timme. Bäst att sätta fart – fram med pannbenet!