Hela dagen igår velade jag hit och dit. Ena stunden ville jag hitta på en ursäkt (migrän, plötsligt sjuka barn) för att slippa gå på personalmiddagen, nästa stund kände jag att det nog kunde bli riktigt trevligt.
Till slut bestämde jag mig i alla fall för att gå. Eller ja, det var snarare så att klockan var så mycket att det inte fanns någon återvändo.
Kollegan och jag drog en iväg en stund innan alla andra, vi skulle ju ”fixa” innan de kom. Men jösses, resan dit! Kollegan hade dagen innan frågat mig vilken väg vi skulle åka och jag hade sagt att jag tänkte åka stora vägar i möjligaste mån med tanke på väglaget. Men igår hade kollegan frågat runt och ”smitvägen” genom skogen sades vara i ”väldigt bra skick” – så vi åkte den. Men fy fan vilken väg! Dryga 2 mil på isig och spårig väg där 30 km/h upplevdes som alldeles för fort. Funderar ju på vad den där människan som tyckte att denna väg var i ”väldigt bra skick” åker på för vägar?!
Efter dryga 80 minuters resa på riktiga skitvägar var vi framme. Vi fixade och donade och jag bytte faktiskt kläder, eller i alla fall överdel. En överdel som jag på morgonen tyckte satt bra men som nu, sen eftermiddag, kändes helt fel. Gillar verkligen inte att ha på mig kläder som inte känns ”rätt”, är väldigt känslig för just det. Men jag sträckte upp mig och klistrade på värdinneleendet.
Någonstans mitt i middagen kändes det faktiskt riktigt bra, och jag tänkte att det var ju ändå bra att jag valde att gå. Jag började slappna av.
Hela härligheten avrundades med ett tal av chefen. När det var över harklar sig en annan medarbetare och kliver fram med en påse. Jorå, men nu ska minsann ledningen uppmärksammas och tackas, han halar upp två rejäla presenter ur påsen och så ropar han upp två av tre i ledningen. Två av tre, det vill säga inte mig!
Jag visste inte vart jag skulle titta – så ont i hjärtat gjorde det. Kan väl säga att mitt tidigare ganska goda humör störtdök ner i ett mörkt, kallt och vidrigt hål.
Något stukad avslutade jag spektaklet och hälsade alla god jul. Jag kallpratade med några och gick sen till bilen för att åka hem.
Satt länge i bilen och var ledsen, både för att min del i ledningen inte uppmärksammas och för att jag är så fånig som reagerar så.
Det blev en 1,5 timme lång hemresa på skitvägar med väldigt många tankar snurrandes.
Jävla skitkväll!