Jaha, nu är det snart jul. Typ om två dagar.
Ägnar (som vanligt) morgonen åt ett hinka kaffe och fara runt i cybervärlden. Borde egentligen göra en handlingslista för all julmat. Snart ska jag det. Om en stund. Tänkte nämligen handla all julmat på väg till jobbet idag, hänga på låset kl. 8 när affärerna öppnar. Det är väl en bra plan va?
Jag hade en jättebra plan för jobbandet igår också. När jag satt i bilen på väg till jobbet drog jag upp de stora linjerna, vad jag skulle hinna med och vad jag skulle prioritera.
Det gick fullständigt åt helskotta kan man säga. Strax efter 9 dök chefen upp på mitt rum med en kopp kaffe och 4 kilo papper. Han gjorde det bekvämt för sig i en av mina fåtöljer och bad mig ringa på vår tredje kollega i ledningsgruppen. En smula förvånat sa jag: Men vi ska väl inte ha möte NU?
Vi behöver stämma av några saker, sa han.
Jaha ja. Den där ”avstämningen” höll på till kl. 12:45!
Halva dagen åt skogen alltså.
Jag var på trotshumör redan från start på mötet, den där händelsen från julavslutningsmiddagen satt som en tagg i hjärtat. Trots att det gått 1,5 dygn. Hade inte riktigt hunnit smälta den, smärtan satt kvar och fick följder på mötet.
Jag var inte grinig och otrevlig, men jag kastade mig inte på alla bollar som kom flygande. I ärlighetens namn tog jag inte en enda boll. Det var många frågeställningar i stil med: hur löser vi detta, vem kan göra det här, hur ska vi lägga upp jobbet med, vi måste hjälpas åt…. Inte en enda gång öppnade jag käften! Satt där, lätt grinig (och sårad), och tänkte att ”det där kan ni två pyssla med”. Det märktes säkert….
Sen kom frågan om hur vi tre skulle jobba under jul/nyår. Tredje kollegan öppnade käften och började med ”Jag har så mycket komp….” Hade jag nu varit i normalt skick så hade jag huggit på de där första orden. VI HAR FÖR FAN INTE KOMPTID!!! Men jag satt tyst och lyssnade på den olidligt långa utläggningen om hur mycket kollegan minsann hade arbetat – vilket skulle kompenseras genom ledighet från 22/12-7/1. Dvs HELA perioden. Jaha ja….
Sen kom stafettpinnen till mig – hur hade jag tänkt göra? Jag hörde det outtalade ”för någon måste ju vara på plats”. Nu är det ju så att jag har inte riktigt tänkt igenom någon ledighet, jag har ingen färdig plan att presentera. Så jag mumlade att ”ja, imorgon (fredag) ska jag i alla fall jobba” BRA säger kollegorna, för vi är lediga. Jaha ja…
Sen försvann frågan, vilket betyder att båda kollegorna tänker vara borta fram till 7/1.
Ja fy fan, tänk om man hann jobba lite mellan varven också. Men idag ska jag jobba, eller i alla fall försöka eftersom jag har 11-åringen med mig. Men först ska vi handla all julmat, hoppas jag!