Det var en märklig dag på jobbet igår.
Åkte extra tidigt hemifrån eftersom maken skulle vara hemma med de sjuka barnen. Det var riktigt grisigt väglag, men med ett ägg under pedalen kom jag till slut fram, det tog en kvart extra på grund av den försiktiga körningen.
Visste att dagens första möte skulle börja vid 8 och hade räknat med att ha ungefär en timme på mig att jobba innan dess. Men det är ju som vanligt, jag hinner inte mer än komma till jobbet så rycker folk i mig, så det blev inget gjort av det jag planerat för plötsligt var det dags att gå på möte.
Det var ett intressant möte på många vis. Jag visste att det skulle handla om att några av de anställda inte gör sitt jobb, att de har en jävla (f-låt) attityd mot sina ”uppdragsgivare” och helst av allt skulle vilja slippa jobba. Ett synnerligen delikat ämne att hantera – vilket jag som ”bisittare” slapp. Det blev en del hårda ord och tjafs, det var inte snack om att det fanns förbättringspotential från de anklagades sida. Nej då, de hade inte gjort något fel, det var ”alla andra”. *suckar tungt* Ibland är jag väldigt glad att jag inte längre har personalansvar! Ska bli väldigt intressant att se om det ”nya” arbetssättet (som jag har uppfunnit – därav min närvaro på mötet) kommer att falla väl ut.
Från det ena mötet till det andra – det mötet som chefen och jag borde ha förberett tillsammans men inte gjort, ett möte med leverantörer. Leverantörerna kom, till mitt rum, och jag fick jaga chefen via telefon för att förmedla att mötet börjar NU.
Jag kallpratade med leverantörerna tills chefen behagade dyka upp, sen hamnade jag i någon märklig sits, för jag visste inte hur jag skulle förhålla mig. Det är ett område jag kan men där jag har upplevt att chefen vill ha makten – vi har många gånger stångats runt detta och jag väljer alltid att lägga mig. Det finns inget värde i att ”äga” just detta område. Så hur skulle jag bete mig på detta möte? Skulle jag bara passivt sitta med eller skulle jag vara aktiv? Jag hade till slut inte så mycket att välja på eftersom leverantörerna hela tiden vände sig till mig när de pratade. Jag försökte tappert att lägga över saker på chefen genom att bolla saker vidare med ”….vad tycker du…”-repliker. Men det är kanske inte så lätt att tycka något när man inte förstår vad andra pratar om.
Efter någon timmes möte vänder plötsligt allt, chefen börjar säga saker som ”Det är Hundrafemtiotres område” och ”Det ansvarar Hundrafemtiotre för” . Jag gjorde mitt bästa för att hålla upp hakan med handen medan jag desperat funderade på vad som just hände. Släppte han makten till mig? Fick jag just ansvar för hans älsklingsområde? Har han feber?
Efter dryga tre timmar var mötet över och jag var mer än en smula fundersam. När leverantörerna gått dröjde sig chefen kvar och jag var tvungen att fråga hur han mådde. Jorå, han tyckte att det var ett bra möte. Öh, kanske inte svar på frågan men okej då. Vi summerade det hela och kom fram till hur vi skulle komma vidare.
Efter att ha ätit lunch (med kollegorna!) fick jag äntligen lite skrivbordstid fram tills nästa möte – där förvirringen i min skalle blev total.
Det var ett personalmöte med en diger dagordning. En av punkterna handlade om verksamhetsåret 2018. Chefen valde då att ta upp bland annat det möte han och jag just haft med leverantörerna. Han berättade om de satsningar vi planerade att göra inom området under året – och sa uttryckligen att JAG var ansvarig! Öh….jaha?! Bara så där?
Gick väldigt fundersam ifrån det mötet kan jag säga. Så nu är jag plötsligt ansvarig för ett nytt (nåja) område… Ska bli intressant detta. *förvirrad*
Men idag är det en ny dag, med nya möten!