De senaste dagarna har jag funderat en del på mitt självförtroende.
Det där glassiga magasinet jag håller på med…
Jag har gjort ett provtryck på jobbet och det har legat på mitt skrivbord – fullt synligt. Vid några tillfällen när jag har haft kollegor på rummet så har de upptäckt det och ivrigt bläddrat medan de uttryck grandiosa positiviteter. Jag vet att den produkt jag har gjort är väldigt bra, och snygg. Jag tackar för berömmet men innerst inne tänker jag ”det vet jag väl” när de säger bra saker.
I fredags när vi hade ledningsgruppsmöte visade jag upp produkten. Då kom det mothugg från chefen. Det där var inte bra, ska det se ut så här, osv. Kände mig en smula stukad, och ledsen.
Hade det varit en annan kollega som uttryckt kritik hade jag antagligen bara skakat av mig det hela och tänkt ”jag skiter väl i vad DU tycker”. Men när det kommer till chefen…
Det där fick mig att fundera lite. Varför vill jag att chefen ska vara nöjd? Räcker det inte med att jag själv är det? Kan jag inte vara stolt över det jag har gjort, är jag beroende av att få bekräftelse av chefen? Sen loopade jag lite i tankarna, hugger chefen mest på just mina prestationer? Är det lättare att kritisera det jag gör än att berömma det?
Jag har förstått av den person som jobbar närmast chefen att h*n tycker det är jobbigt att chefen och jag är så tajta. Tajta??? Jag fattar inte riktigt vad som avses men personen sa flera gånger att ”ni står varandra så nära” och saker i stil med ”det pratar han inte med mig om, bara med dig”. Noterade lite svartsjuka där trots att jag inte alls upplever att jag och chefen är ”tajta”. Men det är tydligen flera som upplever att vi är som ett radarpar. I sanningens namn har vi faktiskt skojat om det, chefen och jag, och sagt att vi är gifta med våra respektive hemma men på jobbet är vi gifta med varandra. Så det kanske ligger en smula sanning i det trots allt, att vi uppfattas som tajta. Det strävsamma paret.
Kanske är det så att vi har ett speciellt förhållande, och att kritik då tar hårdare? Jag vet i alla fall att beröm från chefen är något jag värderar oerhört mycket högre än beröm från någon annan kollega.
Ytterligare en tagg i hjärtat fick jag av chefen på mötet i fredags. Vi satt och pratade om ett uppseglande jippo för personalen där vi ska samköra flera verksamheter inom vår jätteorganisation. Vi kom att prata om en annan verksamhet som ligger nära vår egen och chefen säger då ”Vad är det han heter, han som tar så fantastiska och proffsiga bilder?”. Han åsyftade alltså en person i den andra verksamheten. Jag fattade direkt vem han menade. Och så himla fantastiska och proffsiga bilder tar han inte, inte i min smak. Självklart valde jag att höra ”dina bilder är inte alls lika bra” fast han inte sa det. Blev en smula stukad och funderade på vad jag EGENTLIGEN är bra på enligt chefen?
Mest fundersam är jag över att jag värderar vad han säger så himla högt. Jag borde f-n kunna bekräfta mig själv och inte sukta efter beröm.