I torsdags åkte jag till jobbet skapligt oförberedd inför den bokade inspektionen. Tänkte att jag hade tid att förbereda mig så gott det gick innan själva mötet, läsa på en del och plocka fram diverse styrdokument som säkerligen skulle efterfrågas.
Tji fick jag, för på mitt rum stod kartongen med drönaren! Kunde inte låta bli att packa upp den och klämma och känna på den. Tiden rusade iväg!
Sansade mig till slut och kastade mig över dokumenten.
Inspektören kom och under det tre timmar(!) långa samtalet insåg jag att vi inte riktigt kunde leva upp till en del saker. Noterade backläxa i skallen, och insåg att jag skulle få lägga i 5:te växeln för att få fram en del saker som begärdes.
Det var med en lättnadens suck jag sa hej då till inspektören vid lunchtid.
Kastade i mig lunch bestående av någon form av äggröra/omelett medan jag försökte vara trevlig och social med mina kollegor. Det gick väl sådär, hade tankarna på helt annat håll – på styrdokument.
Såg ingen vits med att sitta vid lunchbordet och prata bort tiden utan parkerade mig vid skrivbordet och började jobba med just styrdokumenten, som jag lovat inspektören att maila under eftermiddagen. Samtidigt sneglade jag på kartongen med drönaren…
Fick till slut ordning på grejerna och kunde trycka iväg mailet, och äntligen kunde jag packa upp drönaren!
Det kändes som att det var hundratals delar i kartongen, insåg att det där med ”drönare” var ganska så avancerat. Medan jag försökte klura ut hur saker och ting hängde ihop ringde mobilen.
”Hej, det är från fritids. X har ont i magen och vill bli hämtad.”
Jaha, det var kanske inte så kul att vara på fritids på påsklovet trots allt tänkte jag medan jag muttrandes packade ihop mina saker för att åka och hämta X.
Väl framme på fritids hittar jag X, som låg i en soffa och var väldigt blek. Inser att det inte alls handlade om att X hade tröttnat på att vara på fritids utan faktiskt var dålig.
Vi tar oss hem och X enda önskan är att få gå och lägga sig. Bäddar ner X i sängen på ovanvåningen och sätter mig själv framför datorn vid köksbordet för att förkovra mig i drönarens ihopmontering.
Plötsligt rasslar det till på ovanvåningen och jag hör ett desperat Mamma!
Rusar upp och hittar en fullständigt nerspydd X hängandes över handfatet. Hela barnet är fullt av spyor, och halva lunchen återfinns i det långa håret som ligger i handfatet, simmandes i sörjan. Inser att det är spyor på en sträcka på 12 meter, från sängen till badrummet. Sängen, golven och ett antal mattor är besudlade. Får in X i duschen efter att kräkningarna avstannat och skrubbar rent både hår och kropp. Sen transporterar jag ner X till vardagsrummet och soffan för att själv återvända till ovanvåningen för att sanera. Satan vad mycket kräks det var!
Efter detta krafttag sitter jag en stund med X som är helt slut efter detta ”äventyr”. Magen verkar ha lugnat ner sig och X vill bara vila. Efter en halvtimme återgår jag till köksbordet och mina drönarvideos medan X sover.
Är djupt inne i någon teknisk förklaring när jag återigen hör ett desperat Mamma!
Trampar in i vardagsrummet där jag hittar X ståendes på vardagsrumsmattan. Det var tydligen dags för nr 2, i flytande form. Soffan, mattan och barnet är nedbajsat. Jaha, en ny tur till duschen och en ny städsväng.
Efter mycket om och men är både barn och hus rent, och tvättmaskinen går för fullt. En prydlig hög utanför ytterdörren välkomnar gäster med en doft av kräks och bajs. Jag la högen där ute i väntan på tvätt, ville inte ha ”doften” inomhus.
X verkar tömd och är återigen nedbäddad – med alla säkerhetsåtgärder för eventuella nya olyckor vidtagna. X somnar och jag ägnar resten av kvällen åt att ömsom köra tvättmaskin ömsom läsa/titta på drönarinstruktioner.
Hur jag än beter mig får jag inte själva drönaren att kontakta styrenheten, blir minst sagt irriterad över detta. Lusläser instruktionsboken och går med i fyra olika grupper på facebook som är inriktade på just den typ av drönare jag har köpt. Letar information i grupperna och ställer ett helt gäng med frågor. Blir hånad och uppmanad att läsa manualen – vilket jag faktiskt gjort! Går igång och blir förbannad på dumma kommentarer och ger moteld, ifrågasätter attityden i grupperna och *vips* är alla snälla, tillmötesgående och oerhört trevliga. Jag brukar inte få utbrott via tangentbordet men just denna gång kunde jag inte behärska mig. Och mycket riktigt, en del saker står inte i manualen, till exempel står det inte hur man stänger av styrenheten till drönaren, det står bara att man ska trycka på on/off-knappen. Så enkelt är det inte, man ska trycka två gånger, först en kort och sen en lång. Tur för mig att någon berättade det, för den där styrenheten stod och pep var femte minut pga av inaktivitet – höll på att bli galen. Fick som sagt en del hjälp, men lyckades inte få de två enheterna att kommunicera…
Strax innan sängdags bestämmer jag med mamma att X ska vara hemma med henne på fredagen medan jag tar med mig Y till jobbet. Mamma fixar inte riktigt att ha båda barnen hemma, och jag vill inte ens att hon ska utsättas för det. Y får hänga med mig på tråkiga möten istället, sista påsklovsdagen.
Efter en lugn natt utan någon skymt av varken den ena eller den andra kroppsvätskan från X väcker jag försiktigt Y för frukostätning.
Vi äter och drar sen iväg till jobbet. Vi hinner lagom komma ut på ”stora vägen” när det första trafikmeddelandet om halkolycka på ”stora vägen” kommer. Provbromsar och inser att det är HALT! Exakt så svin- och snorhalt som räddningsledaren just sagt på radio.
Glider (bokstavligt talat!) till jobbet i 40-50 knyck. Under de 50 minuter de tar att köra till jobbet denna morgon hinner det komma information om fem halkolyckor på just den väg vi åker på. Är väldigt glad över att fortfarande köra med dubbade vinterdäck!
Vi kommer till slut fram till jobbet, utan att ha drabbats av några incidenter. Y parkerar sig i en av mina fåtöljer med mobilen och skissblocket i stadigt grepp. Strax därefter kommer chefen trampandes för vårt möte. Vi sitter i över 3,5 timme och går igenom mängder med saker. Är helt förundrad över att Y inte gjorde något väsen av sig på hela tiden.
Efter lunchen återgår jag till mitt styrdokumentskrivande, bestämmer mig för att jag ska vara klar klockan 14:30 så att vi kan åka hem. Lyckas nästan, vi drar från jobbet strax innan 15. Åker till affären för att handla några småsaker och där drabbas jag av ett sällsynt ha-begär.
På en hylla långt ner hittar jag ett gäng tallrikar som jag blir störtförälskad i. Jag bara SKA ha dem! Så de fick följa med hem. 
Väl hemma konstaterade jag att X mådde helt okej, efter en diet på Cola Zero.
Hade velat fortsätta fixa och experimentera med drönaren, men orkade inte. Är fortfarande besviken över att det inte bara var ”plug-and-play”, utan att man snudd på måste vara ingenjör för att få den att funka. Men det är väl så när man nödvändigtvis måste köpa på komplicerade saker. Ska ta nya tag idag.
Somnade tidigt efter att ha hoppat över middagen. Hade noll matlust på grund av en inre oro över att bli magsjuk. Känner att det får räcka med sjukdomar i familjen nu!
Vaknade ruskigt tidigt i morse och passade på att fixa undan lite jobb. Insåg att jag inte hade svarat på en del mail igår. Men nu är det gjort och kaffet är urdrucket, kanske dags att packa upp drönaren och se om jag kan få den att fungera?
Stackare vilken sjukstuga.