Inte en måndag som alla andra

När jag kom till jobbet igår hade jag två saker i huvudet som jag tänkte jobba med. Så blev det inte kan jag säga!

Istället blev det en riktigt märklig måndag.

När jag väl hade parkerat mig på stolen, efter att ha varit ”måndags-social” och lyssnat på allas helgeskapader, slog jag en pling till chefen för att kolla en sak. Han svarade inte utan lyfte bara luren eftersom han satt i ett annat samtal.

Jag överhörde det samtalet och blev en smula konfunderad eftersom chefen lät väldigt formell. När han väl avslutat det andra samtalet och började prata med mig sa jag precis just det, Jösses vad formell du lät! Han svarade, Jag kommer till dig nu.

Hann fundera en del innan han några minuter senare dök upp, tänkte att nu har det väl hänt något allvarligt, frågan är bara vad.

Han kom intrampandes, stängde dörren och satte sig riktigt nära mig och väste fram A har sagt upp sig! Min spontana reaktion var YES – äntligen!

A är en person som vi har haft problem med, en konfliktskapare med väldigt hög röst. En sån där person som alltid, verkligen alltid, säger sitt hjärtas mening – utan censur. Som tar sig rätten att komma på möten, även utan inbjudan, bara för att få yttra sig.  På ren svenska skitjobbig. A har varit sjukskriven sedan september (för det är för långt att åka till jobbet, det skapar utbrändhet!) och alltså beslutat sig för att säga tack och adjö. En välgärning för oss alla.

Vi var tacksamma för denna uppsägning samtidigt som våra hjärnor kickade igång och vi började diskutera vilka möjligheter som nu öppnade sig, och hur vi skulle ta till vara på dem.

Chefen hann bara lämna rummet så kom en av kollegorna som jobbar i samma byggnad som mig in i mitt rum. En av kollegorna som jag just hade fått en helgredogörelse av.

– Jag ville bara berätta för dig att jag säger upp mig idag, jag ska gå till chefen nu och berätta det!

Va? Öhum…. Jaha?!

I ärlighetens namn minns jag inte vad jag svarade, men hon travade i alla fall iväg till chefen.

Jösses! var min reaktion på detta när jag väl var ensam på rummet. Vad kommer att hända nu? Den här personen fungerar som någon form av administratör åt en väldigt speciell dam. (Herregud, alla är verkligen speciella!)

Den speciella damens reaktion skulle jag vilja se/höra tänkte jag, detta kommer att kallas katastrof med stora bokstäver. Att bli av med sin slav/högra hand är inte lätt.

Personligen har jag oerhört svårt för den speciella damen, och det tror jag personen som just sagt upp sig också har, det är en krävande dam som hävdar att hon har det viktigaste jobbet av oss alla. När hon säger det brukar jag himla med ögonen och fundera på vilken världsbild hon har.

Saken är den att hon bytte internt till det jobb hon har idag för drygt två år sedan och hon har fortfarande möjlighet att gå tillbaka till sitt tidigare jobb. Ett jobb som är långt ifrån krävande, det består mest av fika och mys i min värld. Det fina i hennes kråksång är att hon skulle få behålla sin nuvarande lön (som är skyhög!) OM hon går tillbaka.

Jag hann inte mer än fundera igenom vilka scenarior som skulle kunna ske när chefen ringer. Jag kommer till dig, var allt han sa.

Några minuter senare kom han, stängde min dörr och slog sig ner i en fåtölj.

-Jag antar att du vet vad som hänt? sa han.

-Jajamensan! sa jag.

-Vad tror du händer nu? undrade han.

Vi började spekulera och kom fram till att vi antagligen kommer att behöva ersätta både administratören och ”den speciella damen”.

Medan vi satt där och försökte räkna ut oddsen för de olika scenarierna hör vi plötsligt ”den speciella damen” med oerhört hög röst vråla Det här måste jag få smälta! Vi antog att hennes högra hand/slav just berättat nyheten…

Vi satt kvar och diskuterade fram till lunch, för samtidigt som det blir rörigt finns det också en massa möjligheter i detta.

När chefen sen gått och jag satte mig vid lunchbordet valde kollegan att berätta för alla att uppsägningspappret nu var inlämnat.

Första reaktionen?

Jo, de två andra administratörerna som gör liknande uppgifter blev bleka och det första en av dem säger är Ja, bara inte jag får dina arbetsuppgifter! 

Hm, det säger en del. Noll intresse för personen ifråga, ingen undran över varför utan bara egoistiska tankar och rädsla för mer jobb.

Ja jösses, det var en intressant lunch måste jag säga, där det blev mer än tydligt hur egoistiskt andra tänker, känner och reagerar.

Efter lunch kom nästa sak.

En annan kollega som varit sjukskriven någon vecka hörde av sig och berättade att hen har drabbats av svår sjukdom, så svår att kollegan kanske aldrig kommer tillbaka mer. Vi pratar om 4-6 månader kvar att leva.

Ja jävlar vilken måndag!