Ibland, ganska ofta faktiskt, undrar jag hur folk är funtade.
Igår satt jag i över fyra timmar på ett årligt återkommande möte och blev smått galen på folk. Istället för att komma framåt kändes det som att alla hade med sig varsin slaskhink som de tömde ut på bordet. Ett år av samlad irritation och missnöje spyddes ut och geggades runt i.
Jag valde att hålla en väldigt låg profil, satt mest och antecknade, men när mötet var slut och jag hasat mig till bilen för att skynda hem reflekterade jag en del.
Vad är det som gör att människor inte vill se sin egen del i saker och ting, som gör att de bara förväntar sig att saker ska lösa sig utan att de själva rör ett finger, inte ens säger till att det finns ett fel?
Samma människor som i mina ögon inte tar sitt eget ansvar hävdar med en enorm självgodhet att de är så ansvarsfulla.
Jag blir som en trotsig treåring inombords när jag hör hur de på mötet går till rena personangrepp, ”K som är så välbetald ska inte göra de här sakerna”, ”L gör inte sitt jobb”, ”varför har M tagit jobb ifrån N”, ”O jobbar så långsamt”, ”P känner sig djupt kränkt över det här” osv. Jag får en nästan ohejdbar lust att trycka till dem genom att påpeka deras egna brister på ett riktigt j-vligt sätt. Tack och lov har jag med åren lärt mig att knipa käft för att inte skapa konflikter.
Men jag tar illa vid mig och blir upprörd!
Syftet med mötet var inte, och har aldrig varit, att kritisera andra och ifrågasätta vad de gör, varför de gör det eller hur de gör. Efteråt kändes det dock som att det var precis det som just gjorts i fyra timmar! Jag begriper inte hur vi kan hamna på personnivå vareviga gång!
Ett typexempel på hur ansvarsfulla dessa personer är visar sig när en (av 123 frågor) ställs:
– Har skyddsombuden utbildning inom området? undrar mötesordföranden.
-Jag har minsann aldrig fått någon utbildning! säger en person upprört.
Hm, nu ska vi se här tänker jag tyst för mig själv… Du är alltså skyddsombud? Okej, vilket ansvar har då DU att skaffa dig den kunskap som de fackliga medlemmarna förväntar sig att du har då de har valt dig?
– Har du varit i kontakt med facket för att kolla vilka utbildningar de erbjuder inom området för valda skyddsombud? undrar mötesordföranden.
– Men jag har ju aldrig fått någon utbildning! svarar personen ännu mer upprört.
-Ja, det är för jävligt att vi förväntas sitta på möten utan att ha fått utbildning, säger plötsligt en annan person.
Så håller det på, i princip varenda fråga/punkt slutar med att allt är någon annans fel. Jag blir galen och frustrerad när det blir så, jag vill komma fram till en åtgärd om något inte fungerar, inte fastna i dy.
Så detta malde i mitt huvud medan jag körde hem. En stor besvikelse (och återigen en bekräftelse!) på att många medarbetare är som de är och en känsla av skam över chefen. Jag tog illa vid mig när det spyddes galla över chefen, jag vet att han inte är perfekt och kan inte riktigt förstå varför jag skäms å hans vägnar, men det gör jag. Jag vill försvara honom med näbbar och klor, men förstår inte riktigt varför eftersom jag själv är besviken på honom.
På förmiddagen kom administratören som sagt upp sig dagen innan in till mig för en spontan pratstund – som tog över en timme!
Det samtalet låg också och skvalpade i huvudet på hemvägen.
Det administratören berättade om orsaken till sin uppsägning kändes som jag själv hade kunnat säga. Skillnaden är väl att min bägare inte är full ännu.
En av orsakerna var löneskillnaden till ”den speciella damen”.
Efter samtalet kollade jag upp vad ”den speciella damen” faktiskt har i lön och insåg att människan har 700 kr mindre än mig. Hur är det möjligt??? Motsvarande tjänster ligger 7-8000 kr under min lön.
Den där löneskillnaden på 700 kr fick mig att gå igång ordentligt och väckte avundsjuka(?) inom mig.
Jag har svårt att hantera mina tankar runt detta, å ena sidan blir jag förbannad och besviken över att en person som har ett glassjobb lyckas få upp sin lön så galet mycket jämfört med min, å andra sidan tycker jag att jag har ett bra jobb. Den här obalansen gör mig bitter och lämnar en fadd smak i munnen.
I ärlighetens namn leker jag med tanken på att säga upp mig. Det gynnar mitt ego att tänka på kaoset som skulle uppstå. Jag ser framför mig hur rörigt det skulle bli när det ska rekryteras (minst) tre personer för att göra mitt jobb, och var skulle dessa människor få plats?
Jag letar inte aktivt jobb, men har de senaste månaderna blivit kontaktad och erbjuden två jobb. Det är smickrande men inget har känts tillräckligt lockande.
Som tur var kom jag hem och kunde släppa alla dessa tankar på irriterande, inskränkta personer och löneskillnader. Det var bara att kasta sig in i vardagen och fixa mat till barnen.
Och idag är det en ny dag som garanterat kommer att innehålla oväntade saker. Det är bara att sitta lugnt i båten och låta det ske. Fast först av allt ska jag åka till däckfirman och byta däck!