Månad: maj 2018

Sitter vid köksbordet och dricker kaffe, sneglar på klockan och funderar.

Snart ska jag väcka barnen inför en väldigt speciell dag. Idag ska nämligen båda barnen på studiebesök på en ny skola. Skrämmande och spännande.

Vad kommer de att tycka? Är detta en skola som de gillar? Är det denna skola de ska byta till, från sina nuvarande mindre bra skolor?

Onekligen blir det en speciell dag.

Sjukt god sallad, fungerar till frukost, lunch och middag.

För att den ska bli riktigt bra rekommenderar jag att den placeras i kylskåp ett tag innan den äts, som allra bäst är den efter en natt i kylskåpet. Men den fungerar utmärkt att sleva i sig nanosekunder efter att den är klar också.

Floridasallad

Förra helgen var det riktigt kanonväder. Jag började lördagsmorgonen med att sätta mig i solen med en rejäl balja kaffe och P3 Historia.

Efter några timmar infann sig någon form av välmående. Plötsligt kände jag mig bekväm i min kropp, på gott humör och riktigt tjohoooo inombords. Jag mådde så bra att jag blev förvånad.

DEN känslan höll i sig i 9 dagar, ända tills i förrgår. Då kom fallet.

Måndag morgon: *pang* 5 kilo tyngre, svullen och sjukt irriterad.

Nu har jag mått pissdåligt i 2-3 dagar, blir galen på folk omkring mig. Har god lust att vråla Håll käften! till alla som kräver min uppmärksamhet.

Livet….

Japp, har plåtat ytterligare lite i trädgården.

….och så har jag blivit kär! ?

I en sallad! ?

Närmare bestämt Florida-sallad. Gudars vad gott det är, även efter att ha smackat i mig den nio måltider i rad tycker jag den är fantastisk. Helt klart ny ledare på matlistan.

Har länge varit sjukt sugen på att ta med nya svindyra kameran (som ligger och samlar damm) på en sväng i trädgården. På vägen hem idag bestämde jag mig för att IKVÄLL skulle det ske. Jag skulle banne mig ta mig tid och plåta!

Här är några av bilderna:

Det var inte alldeles enkelt att plåta med två barn som gapade, skrek och sprang omkring runt mig. Men känslan – känslan av att göra något bara för min egen skull en stund – var fantastisk.

Nu ska jag ta ännu mer hand om mig själv och krypa ner i lopplådan med en god bok.

Jag beställer, jag hämtar, jag provar och jag skickar tillbaka. Ungefär så har det sett ut ett bra tag nu.

Senast beställde jag stretchjeans från ett märke som jag ”kan”. De hade rea så jag slog till på två par jeans, full av förhoppningar.

Hämtade paketet och provade jeansen. För stora – inte bra. Skickade tillbaka och beställde nya, fyra storlekar mindre.

Hämtade det nya paketet igår. Provade och tänkte att kanske, kanske fungerar detta?! Äsch, jag testar imorgon bitti igen så får vi se.

Nu sitter jag här med nya jeans på mig. Svarta. Det ska bli 28 grader varmt idag igen. Hm….

Jag struntar i att det ska bli varmt, idag tänker jag ha dessa brallor på mig. Med lite tur kanske de kan bli nya favoritbyxor?

Märkligt hur det plötsligt exploderade i trädgården. Borta är kalla, grå och tråkiga morgnar när bilen behöver värmas upp för att ens gå att sitta i. Nu är det färgstarkt överallt och ljumma vindar redan klockan halv fem på morgonen.

Roade mig med att krypa runt i en rabatt igår kväll med kameran i högsta hugg.

Blir glad och pepp av alla färgglada växter och av värmen.

Och tur är väl det, för så mycket annat att bli glad över existerar inte just nu…

Nio dagar utan ett inlägg – måste vara nytt rekord?! Men nu kan jag inte vara tyst längre.  😀

Har funderat en del över bloggen och insett att jag gnäller väldigt mycket, det är mycket frustration som töms ut via tangentbordet. Bra eller dåligt? Tja, jag har kommit fram till att det är bra. Det är min blogg, jag skriver inte för att roa andra utan för att bli av med saker som finns inombords, både frustration, funderingar och glädjeämnen. Så jag fortsätter på inslaget spår helt enkelt.

Och självklart har det hänt mängder med saker de senaste nio dagarna…

På jobbet är det rörigt och en smula turbulent. Jag berörs inte direkt utan kan beskåda spektaklet på lagom avstånd. Blir tillfrågad om mina åsikter och säger vad jag tycker i ledningsgruppen, som nu tycks ha möte varannan dag på grund av allt som händer. Som jag ser det finns det just nu många möjligheter till positiv förändring, men man måste våga ta det steget för att det ska bli verklighet, och det är jag inte helt säker på att höga vederbörande vågar.  En väldigt positiv sak är i alla fall att Puckot blev fråntagen ett projekt häromdagen *gör vågen*, baksidan av det beslutet är att tiden fylls med annat  – som antagligen påverkar mig, negativt.

Hemmavid är det också rörigt. Funderar på att låta barnen byta skolor, ett gigantiskt beslut som upptar mycket funderande. En nära vän har drabbats av cancer vilket känns oerhört jobbigt. Kommunikationen med maken är….obefintlig? Men hej, jag förnyade mitt gymkort ett år framåt och har faktiskt varit på gymet en gång!

Enda området där det är fullständig stiltje är vikten.  🙄

En lugn helg med många tankar och funderingar har passerat. Känner mig både laddad med energi och samtidigt en smula nedstämt och uppgiven. Förbryllande kombination.

Men igår var det äntligen måndag igen, en måndag som jag tillbringade med (snart) 12-åringen på ett köpcenter. Vi hade en riktig mamma-och-dotter-dag. Hade i min enfald trott att 2-3 timmar skulle räcka långt, haha så fel jag hade! Det blev över fem timmar. Hade aldrig kunnat ana att dottern hade sådant tålamod, hon provade över 40 par jeans! Tror att hon totalt var i provrummen i tre av de fem timmarna. Själv hade jag gett upp efter tredje paret byxor och ledsen-förbannad gått därifrån!

Så detta var min huvudsakliga utsikt igår.

Vi lämnade köpcentret ett stort antal kronor fattigare och med en proppfull bagagelucka. Samt icke att förglömma – en själaglad dotter. Tror dessutom att vi lyckades med konststycket att köpa sommarens alla kläder till båda barnen, inklusive baddräkter!

Trots att vi verkligen hade både trevligt och mysigt så kände jag mig nedstämd, sneglade på kläder till mig själv och insikten att jag är fet vällde upp. Nu behöver jag verkligen inte kläder men känslan av att inte kunna prova mer än ett begränsat urval är…….påfrestande.

Att nästan alla människor som gick runt i köpcentret till råga på allt verkade vara uppklädda och såg väldigt fräscha ut gjorde det hela värre.

Jag både såg ut och kände mig som jag kom från landet.  Det fanns ju speglar i princip överallt och vart jag än vände mig så såg jag den där glåmiga tjocka tanten med taskig hållning, risigt hår och f.d. svarta stretchjeans som satt riktigt dåligt.  Fy fan!

Jag har blivit bekväm på något sätt, bryr mig inte så mycket om hur jag ser ut. Jag behöver inte göra det känns det som, åker ju bara mellan hemmet, barnens skola och jobbet. Då ställs inte så höga krav,  eller snarare jag har sänkt kraven, tycker inte att jag behöver leverera. Nu fick jag en käftsmäll när jag befann mig i verkligheten.

Det kryper i kroppen, jag är frustrerad. Det är också ett sätt att börja maj på.