Månad: juni 2018

Det är sjukt vad mycket det är att göra på jobbet just nu. Det känns som att när en sak är klar har det tillkommit två.

Att tänka att jag ska gå på semester nästa fredag känns omöjligt. Eller snarare orimligt. Men jag betar tappert av en sak i taget…

I förrgår kväll fick jag ett mail från chefen, som är på utbildning utomlands i ett antal veckor, där han skrev om en lokal mässa som är på fredag kväll. Han menade på att vår verksamhet absolut måste närvara! Min spontana reaktion var: aldrig i helvete! Insåg att jag inte kunde svara  riktigt så spontant utan valda att vänta med svaret tills min upprördhet hade lagt sig. Jag har fortfarande inte svarat…  Känner att jag inte orkar veva igång framplockning av bord, beachflaggor och material för att tillbringa fredagskvällen på någon mässa, inte orkar jag motivera andra att göra det heller. Måste ta mig i kragen och svara idag. *suckar tungt*

Igår var det en medarbetare som efter nästan 10 år gjorde sin sista arbetsdag. Att det var just sista arbetsdagen insåg jag först dagen innan – samtidigt som jag insåg att jag var ansvarig chef – , så med en smula panik åkte jag förbi ICA igår morse för att köpa ett gäng blommor som jag kunde binda till en bukett.  Medarbetaren ville ha ett ”avslutningssamtal” innehållandes en mängd praktiska spörsmål. Det samtalet tog två timmar av min tid! Om vi bara hade pratat om det praktiska hade vi varit klara på en halvtimme, men medarbetaren var naturligtvis tvungen att krydda varje liten sak med egna åsikter om hur man borde ha gått tillväga med än det ena än det andra. Jag blev skapligt irriterad på att lyssna på detta flöde av åsikter, tills jag insåg att det kanske var medarbetarens egen sorgeprocess jag just fick höra. Att det var viktigt för den här personen att få ”säga sitt” innan sista promenaden till parkeringen gjordes. Så jag lyssnade tålmodigt medan tusen andra saker snurrade i skallen.  Hoppas innerligt att det upplevdes som att jag lyssnade.

Det avslutningssamtalet var bara en av de saker som jag inte hade planerat att göra men som hamnade i mitt knä plötsligt. Jag går verkligen för full maskin, precis som en annan av mina medarbetare. Igår tog vi oss några minuter för att göra en lägesavstämning i vårt furiösa tempo. Det slutade med att vi konstaterade att det kändes som att vi var i en sån där tunnel som hundar ska krypa igenom i agility – utan att veta hur lång tunneln var.  Vi har väldigt lite sikt åt sidorna just nu med andra ord. Missar en del saker men trampar idogt vidare.

Nåväl, idag är en ny dag, garanterat med nya överraskningar.

Kom hem från midsommarfirandet mitt i natten och tvärsomnade. Sov till 6:00, gick upp och drack morgonkaffe, gick och la mig igen vid 8 och sov till 12. Gjorde en västerbottensostpaj, beställde emaljklack till nya spisen, shoppade några smycken på Edblads rea och gick och la mig igen vid 15 för att sova till 18:30.  Lyckades sen hålla mig vaken till 23 innan jag somnade igen.

Kan inte minnas att jag har sovit så mycket utan att vara sjuk, men jag antar att kroppen (och knoppen) behövde det.

Idag känner jag mig normalpigg, och redan nu vill jag åka till jobbet. Skulle behöva några timmar i ensamhet för att fixa med datorer och skrivare. Ja, jag vet att det är söndag…

Mitt i middagen på midsommarafton plingade det till i telefonen. Lite diskret kollade jag vad det var. En vänförfrågan på facebook. Kopplade inte först vem det var, men sen trillade polletten ner. En gammal pojkvän, som jag var ihop med för sisådär 35 år sedan. Resten av kvällen fylldes min hjärna med gamla minnen, fina och goa minnen. Var nog en smula disträ.

Midsommaraftonen med vänner var trevlig, i princip satt vi bara av tiden mellan måltiderna. Pratade om ditt och datt och bara existerade. Ibland är det väldigt skönt att det inte är så pretentiöst. Att man kan vara som man är, att man slipper klä upp sig och göra sig till. Samtidigt måste jag erkänna att jag ibland längtar efter fest, en riktigt rejäl fest. En sån som kräver några timmars förberedelse med smink och papiljotter. Där man får klä upp sig och känna sig riktigt fin och lukta gott. Där man inte behöver förbereda mat och vara tvungen att storhandla. Men jag kan nog se mig i månen efter en sån fest…

 

Efter att ha sovit i 11(!) timmar i sträck vaknade jag upp till denna regniga gråa midsommarafton.

Jag behövde verkligen sova! I normala fall sover jag som längst 6 timmar, oftast bara 5. Men efter den här veckan, med allt som hänt och tempot som varit, behövde jag nog bli mer eller mindre medvetslös för att återhämta mig. Det var bra att jag fick den möjligheten!

Nu har jag tre dagar på mig att ta igen mig innan cirkusen börjar igen. Fast jag ska erkänna att jag har smygjobbat lite nu på morgonen. Har raderat 150 användare i ett system. Det känns skönt, ungefär som att storstäda!

Ska peta i mig lite frukost tillsammans med barnen nu, sen är det dags att börja laga mat… *suck* …innan vi ska åka till goda vänner och ”fira” midsommar.

 

Få eller inga inlägg på bloggen = sjukt mycket att göra på jobbet!

Jag har gått för högtryck de senaste veckorna vilket har resulterat i att orken för att göra saker, t.ex. skriva inlägg, har varit obefintlig. Men nu skådar jag ljuset i slutet av tunneln – hurra!

Det är fortfarande ett skyhögt tempo, men mer kontrollerbart. Tror jag.

Imorgon är det tydligen midsommarafton. Fick frågan för några veckor sedan av goda vänner om vi skulle fira tillsammans, hemma hos dem. Svarade ja. Insåg plötsligt i tisdags att det kanske var en smula bra att ”planera” också, typ vilken tid man skulle ses och vad vi skulle bidra med. Tack och lov att det är nära vänner, som har stor förståelse för att jag inte skriver kilometerlånga meddelanden, som inte tar illa upp när jag svarar enstavigt. Lyckades bestämma tid och fick en listan på vad vi skulle bidra med. Första tanken: när f-n ska jag hinna handla??? Lyckades lösa det där med inhandling genom att igår morse dra iväg till ett storköp och vara redo när de öppnade kl. 7. Sen direkt till jobbet och där fyllde jag upp kylskåpet med alla inhandlade varor. Har inte ens orkat fundera på när jag ska tillaga det som ska tillagas…. Inatt kanske?

Ja, det har varit, och är fortfarande till viss del, väldigt mycket på jobbet. Om det bara hade varit skrivbordsjobb hade det känts lättare, men nu har jag dragit runt två personaldagar med allt vad det innebär också. Det tar extra mycket på krafterna att fixa såna saker, att behöva umgås med människor hela dagarna (och en kväll) och försöka läsa av både behov och stämningar.

Känner mig matt och längtar till skrivbordet.

Igår fick jag en ”sommargåva” av personalen. En burk nyslungad honung och en flaska vin. Nu ska vi se, jag äter inte socker och dricker inte alkohol….  Hm, hur tänkte dem? Nåja, det är tanken som räknas, tror jag.

 

 

Plötsligt är det dags för skolavslutningar. Idag!

12-åringen vill inte gå på sin egen avslutning utan vi går allihop på 9-åringens.

Barnen har (tack vare mormor) nya avslutningskläder. Jag insåg plötsligt i helgen att vi inte hade köpt några kläder och fick en smula panik eftersom jag inte såg någon glugg denna vecka att kunna dra iväg på dagtid och shoppa med barnen. Mormor löste det hela genom att erbjuda sig!

Så nu gäller det bara att le lyckligt på en skolgård i några timmar, sen kan jag åka till jobbet. Och där väntar nya utmaningar… Fick en hint igår kväll av en kollega att chefen nog kommer att söka upp mig pga min ”förändring” i slutet av mötet igår. Kan bli intressant…

Men sen så är det helg! Som jag längtat.

Just hemkommen efter en planeringsdag med ledningen. En dag som inte alls gick som jag hade tänkt mig.

Det var jag som skulle stå för planerandet av dagen, och jag hade gjort mitt bästa för att på extremt kort tid få till ett vettigt innehåll.

Vi är bra på hårdvara i ledningen, men pratar i princip aldrig om känslor till/för varandra. Vi är sjukt dåliga på att uppskatta varandra, säga bra saker och se varandras insatser.

Så just det hade jag tänkt fokusera på en liten stund av dagen. Såg hela tiden framför mig att hela ledningen skulle avsluta dagen med en riktigt go känsla, att alla skulle känna sig fulla av uppskattning.

Det gick sådär…

Vi tog oss igenom min ”känslo”-punkt på dagordningen och konstaterade rätt krasst att vi är dåliga på att bekräfta varandra, sen fortsatte vi bara till nästa punkt. Det där lyftet jag hade önskat att alla fick uteblev fullständigt. Man kan säga att denna punkt blev en flopp. Även om jag fick höra ett antal gånger att jag var oersättlig.

Sen rasslade dagen på och vi kom till sista punkten. Den handlade om våra roller och arbetsfördelning…  Det hela slutade med att MIN roll var ifrågasatt, att chefen tycker han får försvara min existens i organisationen. Att ”folk” inte vet vad jag gör.

En dag som jag trodde skulle lyfta oss alla slutade med att jag blev ifrågasatt.

De sista minuterna kände jag att jag mentalt stängde av. Blockerade tårarna som hotade att komma med hjälp av viljekraft.

Kollegorna hade bråttom iväg så jag blev sittandes själv i konferensrummet en stund. DÅ kom känslorna som jag hållit tillbaka. En kombination av arg-ledsen. Tänkte i mitt stilla sinne att det inte är så konstigt att folk undrar vad jag gör egentligen, chefen ger mig i princip aldrig cred för saker inför andra.

Packade mig iväg till bilen och lyckades köra hem med tårfyllda ögon.

Hann inte mer än hem så ringer en kollega och undrade ”vad som hände på slutet av dagen”?

Jag orkade inte rota i mina egna känslor så jag pratade bara på i största allmänhet för att inte behöva blotta mig.

Skitdag!

Jag gör mitt absolut bästa för att överleva denna helvetesmånad.  Tar de chanser som finns för återhämtning, t.ex. passar jag på att bada så mycket barnen orkar…

Men jag är i ärlighetens namn helt slut.

Begriper inte att ”allt” skulle hända just nu, och samtidigt.

Det har varit kaosartat på jobbet med både medarbetare och verksamhet. Som grädde på moset är chefen till råga på allt fullständigt slut både kroppsligt och själsligt. Jag jobbar som en tokdåre med brandkårsutryckningar till både höger och vänster och hinner inte ens reflektera över vad jag BORDE göra. Det jag gör av ”mitt eget” blir inte direkt i toppklass och har en del brister kvalitetsmässigt. Men jag ser en ände på turbulensen, jag ska bara överleva tills dess.

Hemma är det också rörigt, barnen ska byta skola till hösten och det i sig har skapat en del extraarbete i form av människor som ”tycker” en massa om det beslutet, människor som både ringer och mailar. När beslutet väl var taget – vi byter – då tappade 12-åringen orken att gå till nuvarande skola de sista veckorna, skolan som är HATAD. Det är ett evigt peppande varje morgon, jag är väldigt tacksam för att kommande vecka är sista skolveckan.  Sen är det sommarlov! Men jag ska erkänna att jag inte ens har funderat på vad 12-åringen ska göra under de veckor som 9-åringen går på fritids och jag och maken jobbar… Jag orkar inte tänka på det också just nu.

Jag känner mig verkligen helt slut, blir irriterad konstant och hittar inte riktigt tiden/platsen för återhämtning. Tack och lov att det är badväder!