Jag gör mitt absolut bästa för att överleva denna helvetesmånad. Tar de chanser som finns för återhämtning, t.ex. passar jag på att bada så mycket barnen orkar…
Men jag är i ärlighetens namn helt slut.
Begriper inte att ”allt” skulle hända just nu, och samtidigt.
Det har varit kaosartat på jobbet med både medarbetare och verksamhet. Som grädde på moset är chefen till råga på allt fullständigt slut både kroppsligt och själsligt. Jag jobbar som en tokdåre med brandkårsutryckningar till både höger och vänster och hinner inte ens reflektera över vad jag BORDE göra. Det jag gör av ”mitt eget” blir inte direkt i toppklass och har en del brister kvalitetsmässigt. Men jag ser en ände på turbulensen, jag ska bara överleva tills dess.
Hemma är det också rörigt, barnen ska byta skola till hösten och det i sig har skapat en del extraarbete i form av människor som ”tycker” en massa om det beslutet, människor som både ringer och mailar. När beslutet väl var taget – vi byter – då tappade 12-åringen orken att gå till nuvarande skola de sista veckorna, skolan som är HATAD. Det är ett evigt peppande varje morgon, jag är väldigt tacksam för att kommande vecka är sista skolveckan. Sen är det sommarlov! Men jag ska erkänna att jag inte ens har funderat på vad 12-åringen ska göra under de veckor som 9-åringen går på fritids och jag och maken jobbar… Jag orkar inte tänka på det också just nu.
Jag känner mig verkligen helt slut, blir irriterad konstant och hittar inte riktigt tiden/platsen för återhämtning. Tack och lov att det är badväder!