Just hemkommen efter en planeringsdag med ledningen. En dag som inte alls gick som jag hade tänkt mig.
Det var jag som skulle stå för planerandet av dagen, och jag hade gjort mitt bästa för att på extremt kort tid få till ett vettigt innehåll.
Vi är bra på hårdvara i ledningen, men pratar i princip aldrig om känslor till/för varandra. Vi är sjukt dåliga på att uppskatta varandra, säga bra saker och se varandras insatser.
Så just det hade jag tänkt fokusera på en liten stund av dagen. Såg hela tiden framför mig att hela ledningen skulle avsluta dagen med en riktigt go känsla, att alla skulle känna sig fulla av uppskattning.
Det gick sådär…
Vi tog oss igenom min ”känslo”-punkt på dagordningen och konstaterade rätt krasst att vi är dåliga på att bekräfta varandra, sen fortsatte vi bara till nästa punkt. Det där lyftet jag hade önskat att alla fick uteblev fullständigt. Man kan säga att denna punkt blev en flopp. Även om jag fick höra ett antal gånger att jag var oersättlig.
Sen rasslade dagen på och vi kom till sista punkten. Den handlade om våra roller och arbetsfördelning… Det hela slutade med att MIN roll var ifrågasatt, att chefen tycker han får försvara min existens i organisationen. Att ”folk” inte vet vad jag gör.
En dag som jag trodde skulle lyfta oss alla slutade med att jag blev ifrågasatt.
De sista minuterna kände jag att jag mentalt stängde av. Blockerade tårarna som hotade att komma med hjälp av viljekraft.
Kollegorna hade bråttom iväg så jag blev sittandes själv i konferensrummet en stund. DÅ kom känslorna som jag hållit tillbaka. En kombination av arg-ledsen. Tänkte i mitt stilla sinne att det inte är så konstigt att folk undrar vad jag gör egentligen, chefen ger mig i princip aldrig cred för saker inför andra.
Packade mig iväg till bilen och lyckades köra hem med tårfyllda ögon.
Hann inte mer än hem så ringer en kollega och undrade ”vad som hände på slutet av dagen”?
Jag orkade inte rota i mina egna känslor så jag pratade bara på i största allmänhet för att inte behöva blotta mig.
Skitdag!