Månad: november 2018

Kan inte låta bli att le väldigt brett just nu…

I söndags kväll kände jag mig full av energi för att ge mig in i fokuserandet på kosten, att äta köttfärsbiffar tills de sprutade ur öronen på mig.

Så jag började måndagsmorgonen med…två vanliga smörgåsar bestående av nötfri kesolimpa med ost och paprika på.  Ungefär när jag hade ätit upp dem kom jag på att jag skulle ha ätit något helt annat! Ja ja…

Vid lunchtid på måndagen kom jag i alla fall ihåg att äta köttfärsbiffar – alltid något.

När jag hade hämtat barnen och kom hem visade det sig att min mamma hade gjort varma svampmackor till oss, hon hade till och med bemödat sig med att göra smörgåsar till mig, med mitt ”bröd”. Så då blev det inga biffar.

Igår gick det också åt pipsvängen, min vana trogen åt jag mina sedvanliga mackor till frukost och på konferensen åt jag någon form av köttbit till lunch. Middagen bestod inte heller av mina köttfärsbiffar eftersom mamma hade varit i farten igen.

Så, av 6 möjliga måltider har jag lyckats äta enligt plan en gång.

Kan inte annat än skratta åt det, så himla typiskt. Är trots allt nöjd eftersom jag inte ätit några ”tokiga” saker. Men på’t igen idag!

Medan jag i mitten av veckan stod och stekte köttfärsbiffar av 2,5 kg färs kom jag att tänka på min egen kost.

Jag kollade upp vilka macros (enligt ketokalkylatorn) jag borde ligga på och hamnade på 100gr p, 100 gr f och 10 kh. Enkla siffror att komma ihåg. Dock ska sägas att de baseras på att jag tränar ”som vanligt” – vilket jag inte gör just nu… *gnäll gnäll gnäll*

Ja, jag tycker att det är jobbigt att behöva TÄNKA när jag ska äta, att hålla på och bokföra och finjustera intag hit och dit. Men hej, det lär knappast bli någon förändring om jag gör som vanligt.

Så jag gjorde det enkelt för mig, jag satte mig med kostbevakningen.se och började leka. VAD skulle jag kunna peta i mig utan att behöva tänka? Finns det något jag skulle kunna äta typ varje dag ett tag för att komma upp på banan? Ja, så klart att det gör!

Eller vad sägs om detta:

Ovanstående är morgonkaffet (med mjölk och kokosolja) och sen ett antal köttfärsbiffar med kryddsmör och spenat. Simpelt, och säkert tjatigt efter ett tag – men det är en början som jag är övertygad om att jag kan stå ut med ganska länge.

När detta väl hade landat i min skalle åkte jag och köpte 5 kilo färs, och idag har jag gjort oändliga mängder med köttfärsbiffar, alla nogsamt vägda:

Från imorgon testar jag detta, dock med ett undantag på tisdag eftersom jag är på konferens då.

Förutom att faktiskt förbereda en massa mat läste jag något som fick mig att tänka till idag. Det fanns en artikel på kostdoktorn som den där välkända läkaren (Jong? Wong?) hade skrivit. Den handlade i korthet om insulin och hur det påverkar våra kroppar. Det jag fastnade för var de rader som handlade om periodisk fasta (PF).  De var intressanta och fick min hjärna att gå igång lite extra. PF är definitivt något jag ska testa lite längre fram, jag har nämligen noterat hur min kropp fungerar, reagerar och mår av att INTE äta tre gånger per dag utan snarare max 1-2.

Nu vet inte jag vad som är rätt för mig, men om jag inte testar någonting så lär jag heller aldrig få veta det. Spannet är ganska långt från att ”vräka” i sig fett vid minsta lilla hungerskänsla till att köra periodisk fasta. Det är också ett stort spann från att äta en proteinmängd baserad på målvikt + dubbla den mängden med fett ( i mitt fall t.ex. 80 gr protein och 160 gr fett) till att äta 100 gr protein och 100 gr fett.

Herregud, varför kan inte livet vara enkelt och ett facit ingå?

Ja, önska mig lycka till med mina smörpaket och köttfärsbiffar…

Nackdelen med att somna vid 22-tiden är att jag vaknar vid 02:30 och känner mig utsövd. *suck*

Eftersom jag nu har som mål (läs: fått order från chefen) att jobba ”bara” 40 timmar/vecka så har jag inte en uppsjö med jobb som ligger och väntar, så vad ska jag då sysselsätta mig med denna tid på dygnet? För somna om kan jag inte.

Det blir en del meningslöst surfande, bloggläsande och fb-scrollande. Egentligen helt ointressanta saker. Men som sagt, jag har inget jobb att sätta tänderna i.

Det känns verkligen jättekonstigt att inte jobba som jag har gjort tidigare, både skönt och frustrerande. En stor omställning är det. Det händer att jag sitter på jobbet och funderar på vad jag ska göra – egentligen. Plötsligt finns det en massa tid som inte är fylld. Jag har inte lärt mig ännu att hantera det nya tempot så ibland blir jag frustrerad över stiltjen. Men jag ska nog vänja mig. Till slut.

Jag hade en tanke om att jag skulle fylla min tid, och döda en del frustration, med hjälp av träning – men eftersom den här förbannade förkylningen vägrar lämna min kropp fungerar inte den idén optimalt. Men så fort jag känner mig tillräckligt frisk för att gå igång på allvar igen blir det nog bättre, då kan jag fokusera på träningen och nörda ner mig i detaljer igen.

Konstigt nog går jag som katten kring het gröt när det gäller kosten. Just nu skulle jag kunna djupdyka i den och ägna tid åt att försöka förstå vad det är som inte fungerar. Men det gör jag alltså inte…

Så vikten står i princip på samma siffror som den gjort de senaste 5 månaderna. *suckar igen*

Men som sagt, just nu upplever jag att jag har mycket tid över, att jag sen inte kan använda den till något vettigt får jag nog se som en övergångsfas. Jag hinner definitivt dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro och jag har en sabla koll på alla vänners status på fb plötsligen.

Seriöst, jag håller på att bli fullständigt galen.  Jag har varit mer eller mindre förkyld sedan den 15 september. Ja, det är rätt: 15 september! Det är 7 veckor!

SJU JÄVLA VECKOR!  👿

Av de sju veckorna har jag hållit mig helt borta från gymmet under totalt fyra veckor, dock inte i sträck. Så fort jag har känt att jag varit skapligt okej har jag trampat iväg och kört ett pass, och bittert konstaterat att jag inte är helt frisk.

Både i fredags och igår körde jag träningspass, och konstaterade surt att jag inte riktigt orkar värma upp ordentligt, känner mig helt färdig efter halva uppvärmningen. Orken finns inte där helt enkelt. Så jag har gått rakt på vikterna istället. Kraften och styrkan finns kvar (tack, högre makter) men inte uthålligheten. Det känns som att jag bara kan underhålla, inte utveckla.

Det här gör mig faktiskt galen. Att inte kunna träna ordentligt när jag både är motiverad och har viljan är förödande. När ska skiten försvinna?

Nu är det likadant med barnen, deras förkylningar går om och om igen. Fast de verkar vara friska mellan attackerna, i motsats till mig som aldrig blir helt av med bacillerna.

Antar att detta ska ses som en utmaning, frågan är vart den leder…

Jag vill bli frisk!

Nu var det en smärre evighet sedan jag skrev något vettigt här på bloggen känns det som.

Det beror på att det inte händer så himla mycket och att det som faktiskt händer genererar gnäll och frustration.

Just nu är jag mest irriterad på den här förbannade förkylningen som aldrig verkar vilja släppa taget, och som hindrar mig från att träna som jag vill. Skiten verkar aldrig försvinna!