Igår kom min chef trampandes i sällskap med den tredje personen i vår ledningsgrupp. De slog sig ner i fåtöljerna i mitt rum och började babbla. Samtalet handlade först om den tredje personen som har varit borta från jobbet i drygt 2 veckor. Stress var orsaken.
Sen fällde chefen bomben – han har sagt upp sig och kommer att sluta sista mars.
Tjoho vad det gick runt i huvudet på mig!
Jag har förvisso haft en stark känsla sedan i höstas av att detta skulle hända, men lik förbannat var jag inte beredd. Tror dock att det är väldigt bra för honom som person att han går vidare.
Sen började jag tänka på mig själv och min egen roll, och då blev det centrifugeringsfart i huvudet. Herregud, vad har jag för roll egentligen? Hur ska jag kunna förklara det för en ny chef? Hur kommer det här att påverka mig? Jag lovar att jag ägnade stor del av kvällen igår åt att försöka bromsa farten i huvudet.
Jag lyckades väl bena ut en del och trots allt landa i ett förhållningssätt till denna förändring – sitt still i båten!
Idag ska ”nyheten” släppas för resten av personalen – oj oj oj!