Månad: oktober 2020

Sitter, som vanligt, i soffan med min kaffemugg denna morgon. Är ledig. Höstlovsledig.

Eftersom min arbetsbörda på jobbet inte är direkt stor så infinner sig inte riktigt den där känslan av ”ledig”. I ärlighetens namn så känns det som vilken dag som helst. Eftersom jag har möjlighet att jobba hemifrån så mycket så känns det faktiskt som en vanlig arbetsdag idag.

Igår var jag rent fysiskt på jobbet, i alla fall halva dagen. Hade det där ”personliga samtalet” på 1 timme med chefen som alla ska ha. Mycket märkligt samtal. Var skapligt spänd innan och tänkte att nu, nu äntligen, ska jag få reda på vad chefen vill att jag ska jobba med, det är nu han ska fråga vad jag gör. Men nej då, inte en enda fråga om mina arbetsuppgifter eller min arbetssituation! Istället babblade han på om sin katt, sin familj och pratade skit om en hel del anställda.

När han började leverera åsikter om förra chefen blev jag plötsligt väldigt misstänksam och på helspänn. Varför i hela friden pratade han om detta? Är detta en fälla, vill han få mig att säga något som jag senare kommer att ångra?

Den känslan – att vara på vakt – höll i sig resten av samtalet. Min hjärna gick på högvarv och analyserade allt, verkligen allt han sa. Jag var inte riktigt närvarande kände jag utan i någon form av beredskapsposition. Beredd på strid.

Vid flertalet tillfällen under samtalet funderade jag på vad jag egentligen gjorde där?! Det var, i mina ögon, ett helt värdelöst möte. Ja, bortsett från att jag nu vet allt om hans katter och hans frus allergi.

Mötet var på tidig förmiddag och när det var över och jag gick tillbaka till mitt rum kände jag plötsligt hur fullständigt dränerad på energi jag var. Satt någon timme på rummet och petade i småsaker men kände att jag inte fick tillbaka orken. Lika bra att åka hem. Så jag meddelade mina kollegor att jag hade jobbat klart för dagen och for hemåt.

Kunde inte riktigt släppa samtalet, så jag ringde en kollega på eftermiddagen som jag litar på och bad om hjälp att komma ut tanke-loopen som jag fastnat i. Ingen av oss får något grepp om denna nya chef, vi ser inget mönster och kan inte läsa av beteendet. Oerhört frustrerande!

Det är så mycket som är motsägelsefullt. Jag har som sagt inte riktigt koll på vad jag ska göra, eller snarare vad som är mitt ansvar och vad som förväntas av mig – jobb har jag hur mycket som helst. Sen om jag gör ”rätt” saker är en helt annan fråga. Det intressanta är att det var personalmöte förra veckan och där presenterade chefen den nya organisationen, jag fanns med som ”Kvalitetsutvecklare”. Vafan är det?

Jorå, jag vet vad en Kvalitetsutvecklare är – generellt – eftersom jag jobbat en hel del med kvalitetsfrågor, men vad chefen menar med det har jag ingen som helst aning om, för det har han missat att kommunicera med mig. Tydligen sitter jag med i någon kombinerad styr- och ledningsgrupp också. Hm, spännande! På ett annat möte (där jag inte var med) har han på en direkt fråga från personalen berättat att det är jag som är IT-ansvarig. Hm, det visste jag inte heller om.

Ja, lite lätt rörigt är det allt. Men min inställning att sitta still i båten gäller fortfarande, även om jag nu har både träsmak i rumpan och sittsår i densamma.

Alltså, detta med svarta jeans…

Numera känner jag mig som världsmästare i jeansprovning, utan att ha fått någon medalj. Jag har provat och provat och provat – utan att hitta några som passar.

Igår, när jag satt ensam och i tystnad (gudars vad skönt!) så slog det mig plötsligt att jag har en hög med diverse byxor ligger i tvättstugan. I den högen skulle det kanske finnas ett par svarta Levi’s som jag köpte för…2 år sen. 

Jag rusade in i tvättstugan för att gå igenom högen, och se på sjutton – där fanns de!

Den stora frågan var – passar de? Det var trots allt två år sedan jag köpte dem, och det borde finnas en anledning till att jag inte använt dem, t.ex. att de var för små.

Tråcklade mig i dem och hejsan, de gick på!

Tog på mig dem i morse och visst, en smula hårt sitter de i midjan, men inte så att jag måste knäppa upp dem. Jag tror minsann att jag har hittat mina svarta jeans nu!

 

Vaknar, tittar på mobilen. 03:12. Va? Är klockan bara 3? Det tar några sekunder innan jag kommer på att det nu är vintertid som gäller, klockan är egentligen lite över 4. En helt normal tid för mig att vakna på.

Smyger ner till köket, sätter på kaffe och sätter mig sedan i soffan med mobilen en stund i väntan på kaffet.

Den här stunden på morgonen, innan alla vaknar, är dagens bästa stund. Att få sitta i egna tankar, hinna tänka klart utan störningsmoment, dricka kaffe och bara vara.

Denna morgon är inget undantag, jag kan låta tankarna fara runt i fritt tempo. Reflekterar över saker och ting, funderar på saker jag borde göra (men inte kommer att göra). Inom kort kommer maken och barnen att vakna till. De brukar inte vara direkt morgonpigga, men just idag ska de upp tidigt för att åka iväg på några dagars utflykt. En utflykt som maken vill göra, men barnen är mer tveksamma till. De är inte riktigt lika förtjusta i att traska runt i naturen som sin far. I synnerhet inte i slutet av oktober. Men hej, det kanske är kul att kolla på vattenfall och källor, eller inte… Så länge de håller sig borta från folk och corona så är jag nöjd.

Själv kommer jag att få den unika möjligheten att vara hemma med enbart mamma i 2-3 dygn (det är lite osäkert när de övriga kommer hem), bortsett från när jag är på jobbet. Hade tänkt jobba mån-tis denna vecka, på plats. Resten av veckan blir nog en kombination av distansarbete och ledighet. Det känns faktiskt ganska skönt, i alla fall i teorin, att vara hemma med bara mamma.

Den första tanken som slår mig är att jag dessa dagar kan åka och träna efter jobbet, utan att behöva tänka på att barn ska hämtas ett visst klockslag. Haha, jag som tränar så mycket! * ironisk*

Det är märkligt egentligen hur mycket träning jag har i huvudet trots att jag inte varit på gymmet på en evighet. Jag tänker träning, jag planerar träning, jag pratar träning, jag läser om träning, jag tränar/coachar andra via videosamtal, jag skriver om träning, jag köper träningskläder och träningstillbehör – allt utan att träna! Senaste inköpet är ett lyftarbälte med snabbspänne, något jag har velat ha väldigt länge.

Fördelen med ett snabbspänne är att man på en nanosekund kan öppna bältet efter ett lyft. ”Vanliga” bälten tar mycket längre tid, och om man dessutom håller på att tuppa av finns det en liten säkerhetsrisk med vanliga klassiska bälten. Det vore lögn att säga att jag i dagsläget lyfter så tungt att jag nästan svimmar, det är två år sedan jag var där, men jag kunde inte motstå bältet när det var superrea. Förhoppningsvis är det en god investering som jag kan använda….någon gång i framtiden.

Det är med blandade känslor jag tänker på gymmet och träning, det ska erkännas. Mentalt så tror jag att jag är där jag var för två år sedan vad gäller kondition och styrka, men det är jag verkligen inte. Dagligen får jag bevis för motsatsen, har tappar massor vad gäller kondition och ganska mycket i styrka. Det kommer att vara en rejäl uppförsbacke när jag väl börjar träna, jag kommer att vara besviken samtidigt som jag kommer att vara nöjd med att äntligen vara igång. Och herrejösses vilken träningsvärk jag kommer att ha!

Den stora frågan är bara NÄR jag kan börja träna igen. Jag har årskort på två olika gym, det ena gymmet är ganska stort, lite häftigare/modernare, ligger mitt i ett större samhälle och frekventeras av de som tar träning på stort allvar, många unga människor och en hel del kroppsbyggare. När jag har åkt förbi där nu i ”Corona-tider” har jag sett att det varit fullt med folk, oavsett tid på dygnet. Det andra gymmet är inte lika ”häftigt”, ganska litet men komplett och där återfinns ”vardagsmotionärer” och pensionärer. Chansen att stöta på någon där som är utstyrd i senaste kollektionen från Better Bodies är i princip lika med noll, medans det på det andra gymmet är standardklädsel. Det mindre gymmet ligger i en byhåla, som märkligt nog har tre gym, detta ”vardagsgym” där jag har årskort, en atletklubb för de ”stora grabbarna” och deras wannabies samt ett gym avsett för kvinnor i 40-60-års-åldern som vill dricka vin(!) på gymmet efter ”träningen” på fredagskvällen. Alltså, jag måste berätta om det där sista gymmet, det är onekligen speciellt.

För drygt två år sedan fick en kvinnlig entreprenör på orten för sig att hon skulle starta ett gym i en av industrilokalerna hon äger. Mängder med pengar plöjdes ner på marknadsföring av detta gym. Det skulle bli så professionellt, häftigt, säkert och gu’ vet allt. Dessutom med generösa öppettider. Det lät väldigt bra i början. Jag fick en ”personlig” inbjudan till öppningen, som för övrigt gick i värsta Cannes-festival-stil. Mycket höga klackar, make-up, bling-bling och champagne.

Alltså, ska man starta/öppna ett gym så kan det vara en fördel om man vid något tillfälle i livet faktiskt har besökt ett. Det verkar denna kvinna inte ha gjort – någonsin. Hon öppnade ett gym med svindyra maskiner från Italien, med gymmets logga broderat i klädseln på alla maskiner, med supereffektiva solarium från yttre rymden som man ska stå(?) i, fruktfat utspridda överallt samt doftpinnar nedstuckna kors och tvärs. Till råga på allt klämmer hon in en lounge med två fåtöljer som inte går att sitta i, men med ”rätt” belysning, och självklart ett fruktfat och en näve doftpinnar.

Jag började ana oråd när jag strax innan öppningen frågade vad det var för märke på maskinerna – en fråga som för mig är oerhört viktig. Det kunde hon inte svara på, det enda hon visste var att ”..de är chica, röda och från Italien.” Hepp.

Öppningsdagen kom och jag var där, i denna borg av säkerhet! Ni ska se slussen in till gymmet, herrejösses – Fort Knox ligger i lä.

När jag hade tagit mig förbi parfymdimman, alla höga klackar och klirrande champagneglas för att komma till själva gymmet upptäckte jag ganska snart att det inte var några kvalitetsmaskiner damen ifråga hade skaffat. De var rangliga och lämnade väldigt mycket att önska när det gällde säkerheten. En benpress utan låsmöjlighet?! Nej, det här gymmet var inte för mig!

Jag passerar det där stället minst en gång per dag och det är väldigt sällan, snudd på aldrig, folk där. Någon enstaka gång har jag sett att det lyser där inne. Verkar inte som att dyr marknadsföring, ”chica maskiner” och doftpinnar drar så mycket folk. Och när de där oljeinsmorda halvnakna muskelknuttarna som gick runt på premiärdagen inte längre är på plats så finns det heller inget att vila ögonen på för 50+damerna när de sippar vin efter sin fredagsträning.

Nej, tacka vet jag mitt lilla ”vardagsgym”, där finns det bra och robusta maskiner som servas kontinuerligt och där säkerheten på själva maskinerna är högre än säkerheten på ytterdörren. Jag ska erkänna att jag varit där några gånger under denna coronapandemi, bara för att få känna doften av gym. Endast vid ett tillfälle var det någon där, och då var det en ensam man som tränade. Det verkar med andra ord som att det finns en möjlighet att börja träna igen, utan risk för att bli smittad av covid-19. Men jag är feg, eller egentligen rädd. Tänk om jag skulle dra på mig skiten bara för att jag går och tränar? Men vad är alternativet egentligen? Att vänta ut denna pandemi och gå till gymmet först när svenska befolkningen är vaccinerad? Hur långt fram i tiden är det, ett halvår, ett år, flera år? Det där när man inte vet är jobbigt. Att behöva förhålla sig till något man inte kan greppa.

Nåja, den som lever får se, tills vidare får jag ägna mig åt träning på ett annat sätt.

Jag har bara väntat på det – ett bekräftat fall av covid-19 på jobbet.

Sent i förrgår kväll fick jag veta att 2 anställda har testats positivt. Ytterligare några i samma arbetslag har symptom och som grädde på moset har dessa två med bekräftad covid-19 i fredags träffat i runda slängar 80 personer. Ja, förutom att de naturligtvis har rört sig på hela bygget och träffat typ alla anställda. Dock inte mig vad jag kan minnas. 

Som sagt, jag har väntat på detta. I förebyggande syfte har jag jobbat hemma så mycket som jag har haft samvete till, vet väldigt väl om att mina närmaste kollegor villhöver mig på plats på jobbet. Jag har också väldigt medvetet hållit mig på mitt rum, inte knatat omkring på hela bygget, uppmanat till videokonferenser och tvättat händerna som en dåre. 

Efter detta besked valde jag att jobba hemma igår och så även idag.

Min ständiga jakt på jeans fortsätter. Jag har något motvilligt accepterat att mina svarta älsklingsjeans från USA inte går att få tag på längre. Jag MÅSTE hitta ett alternativ, hur plågsamt det än är. 

Den gångna helgen har jag provat över 25 par jeans – jag är galet trött på jeans!

Mitt utlämningsställe för paket, tillika min livsmedelsaffär, tror att jag är smått galen. Inte nog med att jag på sista tiden har beställt sjuka mängder kläder (läs: jeans) jag har dessutom returnerat samma mängder. 

Kan bara besviket konstatera att jag inte hittar några nya favoriter. 

Det enda par som satt helt okej var tyvärr blåa, med hitte-på-slitningar. Såg för hemskt ut. Mina telefonstolpar till ben kommer inte till sin rätt i jeans som ser ut som finska flaggan. 

 

Efter helgens hysteriska provning behöll jag till slut ett par, det par av alla de svarta som var minst dåliga, för jag måste ha ett par jeans. Har dem faktiskt på mig i skrivande stund och jag trivs inte i dem kan jag säga. Midjan landar under brösten och de känns ”stickiga”. Men vad gör man inte?

Galet i-landsproblem. Folk dör i covid 19 och jag gnäller över jeans. 

Sånt är livet.

Ibland (ärligt talat ganska ofta) funderar jag på hur folk fungerar – egentligen.

För ungefär 1½ vecka sedan upptäckte jag att jag inte kunna logga in i ett system/program på jobbet. Väldigt märkligt! Eftersom jag är systemförvaltare och ansvarig för programmet blev jag en smula svettig. Herregud, tänk om det var så att ingen annan heller kunde komma in? 

Bara för att testa så loggade jag in som en annan användare – och det gick alldeles utmärkt! Sökte efter mig själv men hittade inte minsta spår av att jag ens hade existerat. 

Ringde till supporten på företaget som tillhandahåller systemet och bad om hjälp och för att kanske få en förklaring till det inträffade.

Vad fick jag veta då? Jo, att en av de två ragatorna som jobbar mest i detta program (och som båda avskyr – för att inte säga hatar mig) hade raderat mig! Bara så där – pang bom. 

Tack och lov var supporten hjälpsam, trots att vi inte har en tidigare relation. Efter 2 timmars pysslande fanns jag återigen i systemet.

Yes, skönt att vara tillbaka! Men…. Hade ragatan gjort detta med flit eller var det ett misstag? Jag var övertygad om att det var med flit, så himla enkelt är det inte att radera en användare, det kräver att man gör saker i flera steg. Trots att personen ifråga är IT-analfabet så går det inte att bortförklara detta som ett ”misstag”.

Nåja, back in business – trodde jag ja!

I måndags satt jag och pratade med en av mina närmaste medarbetare som plötsligt berättar att hen i fredags hade överhört ett telefonsamtal… Det var en av ragatorna som pratat med supporten för detta program. Hen hade hört saker som ”..men det är jag som arbetar mest med detta, inte hon..” och ”…det är jag som lägger in objekt, inte hon…”. 

Medarbetaren anade ugglor i mossen och ville berätta detta eftersom hen visste om vad som hänt förra veckan. Jag kastade mig över datorn för att logga in, men det gick inte!

Den första raderingen var alltså inget misstag, när ragatan sen upptäckte att jag ”plötsligt” fanns i systemet igen bad hon om hjälp av supporten för att få bort mig.

Jösses vad det snurrade i huvudet på mig. Vafan händer? Tror ragatorna att de plötsligt får göra precis hur de vill? Eller är nya chefen inblandad i detta? 

Jag lät tankarna flyga och fara i några timmar, sen beslöt jag mig för att faktiskt skicka ett mail till den nya chefen. Jag skrev att ragata X vid 2 tillfällen raderat mig som användare och ville veta om det var förankrat hos chefen. Och om det var förankrat ville jag veta orsaken till handlingen samt varför jag inte fått kännedom om det.

Fick svar efter några minuter – Nej, chefen hade inte gett några sådana direktiv, och skulle genast undersöka vad som hänt. Det måste vara ett misstag! 

Efter ytterligare några minuter fick jag följande svar: 

Har pratat med X nu. Hon var lika överraskad som jag var så hon skulle kolla vad som kan ha blivit fel.

Alltså fy fan! Ragatan blåljuger chefen rätt upp i ansiktet! Och chefen går på det. Makalöst.

Det pågår ett krig kan man säga, jag kan se ragatans breda och nöjda leende framför mig när hon tryckte på ”ta bort”.

Ska bli intressant att se vad som händer framöver i denna sak…