Vaknar, tittar på mobilen. 03:12. Va? Är klockan bara 3? Det tar några sekunder innan jag kommer på att det nu är vintertid som gäller, klockan är egentligen lite över 4. En helt normal tid för mig att vakna på.
Smyger ner till köket, sätter på kaffe och sätter mig sedan i soffan med mobilen en stund i väntan på kaffet.
Den här stunden på morgonen, innan alla vaknar, är dagens bästa stund. Att få sitta i egna tankar, hinna tänka klart utan störningsmoment, dricka kaffe och bara vara.
Denna morgon är inget undantag, jag kan låta tankarna fara runt i fritt tempo. Reflekterar över saker och ting, funderar på saker jag borde göra (men inte kommer att göra). Inom kort kommer maken och barnen att vakna till. De brukar inte vara direkt morgonpigga, men just idag ska de upp tidigt för att åka iväg på några dagars utflykt. En utflykt som maken vill göra, men barnen är mer tveksamma till. De är inte riktigt lika förtjusta i att traska runt i naturen som sin far. I synnerhet inte i slutet av oktober. Men hej, det kanske är kul att kolla på vattenfall och källor, eller inte… Så länge de håller sig borta från folk och corona så är jag nöjd.
Själv kommer jag att få den unika möjligheten att vara hemma med enbart mamma i 2-3 dygn (det är lite osäkert när de övriga kommer hem), bortsett från när jag är på jobbet. Hade tänkt jobba mån-tis denna vecka, på plats. Resten av veckan blir nog en kombination av distansarbete och ledighet. Det känns faktiskt ganska skönt, i alla fall i teorin, att vara hemma med bara mamma.
Den första tanken som slår mig är att jag dessa dagar kan åka och träna efter jobbet, utan att behöva tänka på att barn ska hämtas ett visst klockslag. Haha, jag som tränar så mycket! * ironisk*
Det är märkligt egentligen hur mycket träning jag har i huvudet trots att jag inte varit på gymmet på en evighet. Jag tänker träning, jag planerar träning, jag pratar träning, jag läser om träning, jag tränar/coachar andra via videosamtal, jag skriver om träning, jag köper träningskläder och träningstillbehör – allt utan att träna! Senaste inköpet är ett lyftarbälte med snabbspänne, något jag har velat ha väldigt länge.
Fördelen med ett snabbspänne är att man på en nanosekund kan öppna bältet efter ett lyft. ”Vanliga” bälten tar mycket längre tid, och om man dessutom håller på att tuppa av finns det en liten säkerhetsrisk med vanliga klassiska bälten. Det vore lögn att säga att jag i dagsläget lyfter så tungt att jag nästan svimmar, det är två år sedan jag var där, men jag kunde inte motstå bältet när det var superrea. Förhoppningsvis är det en god investering som jag kan använda….någon gång i framtiden.
Det är med blandade känslor jag tänker på gymmet och träning, det ska erkännas. Mentalt så tror jag att jag är där jag var för två år sedan vad gäller kondition och styrka, men det är jag verkligen inte. Dagligen får jag bevis för motsatsen, har tappar massor vad gäller kondition och ganska mycket i styrka. Det kommer att vara en rejäl uppförsbacke när jag väl börjar träna, jag kommer att vara besviken samtidigt som jag kommer att vara nöjd med att äntligen vara igång. Och herrejösses vilken träningsvärk jag kommer att ha!
Den stora frågan är bara NÄR jag kan börja träna igen. Jag har årskort på två olika gym, det ena gymmet är ganska stort, lite häftigare/modernare, ligger mitt i ett större samhälle och frekventeras av de som tar träning på stort allvar, många unga människor och en hel del kroppsbyggare. När jag har åkt förbi där nu i ”Corona-tider” har jag sett att det varit fullt med folk, oavsett tid på dygnet. Det andra gymmet är inte lika ”häftigt”, ganska litet men komplett och där återfinns ”vardagsmotionärer” och pensionärer. Chansen att stöta på någon där som är utstyrd i senaste kollektionen från Better Bodies är i princip lika med noll, medans det på det andra gymmet är standardklädsel. Det mindre gymmet ligger i en byhåla, som märkligt nog har tre gym, detta ”vardagsgym” där jag har årskort, en atletklubb för de ”stora grabbarna” och deras wannabies samt ett gym avsett för kvinnor i 40-60-års-åldern som vill dricka vin(!) på gymmet efter ”träningen” på fredagskvällen. Alltså, jag måste berätta om det där sista gymmet, det är onekligen speciellt.
För drygt två år sedan fick en kvinnlig entreprenör på orten för sig att hon skulle starta ett gym i en av industrilokalerna hon äger. Mängder med pengar plöjdes ner på marknadsföring av detta gym. Det skulle bli så professionellt, häftigt, säkert och gu’ vet allt. Dessutom med generösa öppettider. Det lät väldigt bra i början. Jag fick en ”personlig” inbjudan till öppningen, som för övrigt gick i värsta Cannes-festival-stil. Mycket höga klackar, make-up, bling-bling och champagne.
Alltså, ska man starta/öppna ett gym så kan det vara en fördel om man vid något tillfälle i livet faktiskt har besökt ett. Det verkar denna kvinna inte ha gjort – någonsin. Hon öppnade ett gym med svindyra maskiner från Italien, med gymmets logga broderat i klädseln på alla maskiner, med supereffektiva solarium från yttre rymden som man ska stå(?) i, fruktfat utspridda överallt samt doftpinnar nedstuckna kors och tvärs. Till råga på allt klämmer hon in en lounge med två fåtöljer som inte går att sitta i, men med ”rätt” belysning, och självklart ett fruktfat och en näve doftpinnar.
Jag började ana oråd när jag strax innan öppningen frågade vad det var för märke på maskinerna – en fråga som för mig är oerhört viktig. Det kunde hon inte svara på, det enda hon visste var att ”..de är chica, röda och från Italien.” Hepp.
Öppningsdagen kom och jag var där, i denna borg av säkerhet! Ni ska se slussen in till gymmet, herrejösses – Fort Knox ligger i lä.
När jag hade tagit mig förbi parfymdimman, alla höga klackar och klirrande champagneglas för att komma till själva gymmet upptäckte jag ganska snart att det inte var några kvalitetsmaskiner damen ifråga hade skaffat. De var rangliga och lämnade väldigt mycket att önska när det gällde säkerheten. En benpress utan låsmöjlighet?! Nej, det här gymmet var inte för mig!
Jag passerar det där stället minst en gång per dag och det är väldigt sällan, snudd på aldrig, folk där. Någon enstaka gång har jag sett att det lyser där inne. Verkar inte som att dyr marknadsföring, ”chica maskiner” och doftpinnar drar så mycket folk. Och när de där oljeinsmorda halvnakna muskelknuttarna som gick runt på premiärdagen inte längre är på plats så finns det heller inget att vila ögonen på för 50+damerna när de sippar vin efter sin fredagsträning.
Nej, tacka vet jag mitt lilla ”vardagsgym”, där finns det bra och robusta maskiner som servas kontinuerligt och där säkerheten på själva maskinerna är högre än säkerheten på ytterdörren. Jag ska erkänna att jag varit där några gånger under denna coronapandemi, bara för att få känna doften av gym. Endast vid ett tillfälle var det någon där, och då var det en ensam man som tränade. Det verkar med andra ord som att det finns en möjlighet att börja träna igen, utan risk för att bli smittad av covid-19. Men jag är feg, eller egentligen rädd. Tänk om jag skulle dra på mig skiten bara för att jag går och tränar? Men vad är alternativet egentligen? Att vänta ut denna pandemi och gå till gymmet först när svenska befolkningen är vaccinerad? Hur långt fram i tiden är det, ett halvår, ett år, flera år? Det där när man inte vet är jobbigt. Att behöva förhålla sig till något man inte kan greppa.
Nåja, den som lever får se, tills vidare får jag ägna mig åt träning på ett annat sätt.