Var på jobbet en dag förrförra veckan, resten av tiden har jag jobbat hemifrån. Kommer inte ifrån att det känns väldigt konstigt detta tillstånd som corona är orsaken till. Konstigt att inte åka till jobbet, fast ändå (väldigt!) skönt på ett sätt.
När man inte har ”stimulansen” – eller störningsmomenten – från jobbet så finns det ibland mycket tid över. Den tiden går till tankar. Och jag vill lova att jag tänker mycket. Det är så många saker på jobbet som får mig att tänka både det ena och det andra. Det känns som att jag blir ignorerad och fråntagen den ena saken efter den andra. Jag känner mig inte sedd helt enkelt. Känner mig till råga på allt sviken av arbetskamrater som plötsligt har fått nya revir att kissa in.
Ja, det är lätt att fastna i märkliga tankar, att spekulera och lägga ihop saker till någon form av sanning – som kanske inte alls är någon sanning. När man sitter på sin kammare, eller sitt vardagsrum, har man verkligen en egen bubbla. Man tvingas till att umgås med enbart sina egna tankar, intrycken utifrån uteblir helt och hållet. Det är inte bra…
Ärligt talat känner jag mig lite som en fånge, som ”måste” vara hemma, och enbart umgås med min familj – dygnet runt! Alla är hemma just nu och distansarbetar eller har distansstudier – det är påfrestande. Att aldrig få någon egentid, att aldrig få vara ensam. Fy fan säger jag!
Men så *plötsligt* händer det – sökarljuset riktas mot mig! Jag, min kompetens och min erfarenhet, blev plötsligt viktig igen för verksamheten. Efter att ha upplevt det igår – att bli sedd och lyssnad på – fick jag en go’ känsla i kroppen. I samma sekund som jag njöt kom frågan: är detta en fälla på något sätt? Hoppas verkligen inte det! Men som sagt, det är lätt att fastna i märkliga tankar…
Jag vet inte hur mycket som kan skyllas på coronatillståndet egentligen, men det underlättar i alla fall ingenting i mitt liv just nu, det är ett som är säkert!