Jag kan inte påstå att jag håller på att slita ut gymmet precis, men jag lyckas få till 2-5 pass i veckan i alla fall och det är jag nöjd med. Faktiskt j-vligt nöjd om jag ska uttrycka mig blygsamt.
I fredags fick jag för mig att göra ett förmiddagspass, sådär vid 10-tiden. Glad i hågen körde jag dit, parkerade bilen och satte fart mot gymmet. På vägen träffade jag en gammal vän som agerade dörrvakt vid en butik. Vi pratade strunt en stund och sen gick jag mot gymmet. Såg genom entrédörren av glas att det satt en äldre dam i entrén som tog på sig skorna. Jag drog mitt kort i läsaren och den lyste rött. Eh…? Testade en gång till. Näpp, det fungerade inte. Då knackade jag på dörren och fick den äldre damen att öppna. Frågade om hon hade haft problem med sitt kort? Nej, det hade hon inte, men hon sa att hon som äger gymmet var där. Va? Det måste vara första gången någonsin (på 15 år) som ägaren har varit på plats samtidigt som mig. Jag kikade in i lokalen och såg bara en äldre herre som utförde akrobatik på en pilatesboll och en kvinna som gick runt och blötte ner golvet. Jag vände mig mot damen och frågade om det var kvinnan som städade som hon hade syftat på? Jodå, det stämde, det var ägarens syster.
Smidig som ett kylskåp (livrädd för att halka omkull) vadade jag fram i vattenmassorna på golvet till kvinnan och frågade om hon kunde hjälpa mig med mitt kort. Förklarade att jag inte kunde öppna dörren med kortet, att det bara lyste rött.
Utan att säga ett ljud tog hon mitt framsträckta kort och gick för att pröva det, och det lyste lika rött som tidigare. Sen satte hon fart mot städskrubben, som visade sig vara ett litet kontor. Där började hon fippla med en dator och plötsligt säger hon ”-Ditt kort är spärrat!”.
Jaha, varför då? undrar jag.
Ja, det står här att det är spärrat.
Men jag har betalat 1 år, fram till oktober 2021, säger jag och letar febrilt efter kvittot bland alla mail i telefonen. Får till slut fram det och kan visa upp vad det står.
Efter en lång stunds funderande kom hon på att hon nog skulle kunna ändra spärrdatumet, jag såg över hennes axel på skärmen att hon gjorde tokfel, det blev inget ändrat. Men när hon sen sa åt mig att gå och testa så gjorde jag naturligtvis det. Lika rött som tidigare!
När jag kom tillbaka och berättade att det fortfarande inte fungerade så tog jag mig friheten att peka på skärmen och säga att DÄR ska du nog ändra och så stormglodde jag tills det blev rätt. Efter det fungerade kortet!
Snacka om tur i oturen att den där kvinnan var där, jag kan tänka mig hur förbannad jag hade blivit om jag i -4 grader och snålblåst stått utanför dörren kl. 05:15 en morgon och inte kommit in.
Efter detta strul kunde jag äntligen börja träna! Jag körde igenom de övningar jag hade planerat medan jag då och då kastade ett öga på den lilla skinntorra 100-åringen som fortsatt höll på med pilatesbollen. Fråga mig inte vad han gjorde, jag kunde inte bedöma vad övningarna egentligen var bra för… Men så länge han verkade nöjd så var jag det också. Uthållighet hade han i alla fall, jag var där i ca 2 timmar och under den tiden var han aktiv. När jag var klar med träningen och satt och eftersvettades fick jag plötsligt en helt galen idé.
Inne på gymmet, i ytterligare en ”städskrubb” står det ett solarium…. Jag kanske skulle ta och sola? Vet inte riktigt vad jag hade i kaffet denna morgon för jag solar väl ungefär 1 gång var 10:de år i ett solarium.
Lite lojt gick jag fram till dörren och kikade in. Jorå, inklämt på väldigt liten yta stod det en solariesäng minsann. Hm, undra om den där mackapären pallar för 100+ kilon?
Jag slet av mig kläderna och satte igång timern. Fipplade till de där specialglasögonen och gjorde sedan allt jag kunde för att FÖRSIKTIGT lägga mig mig ner. På ”min tid” (läs: 80-talet) så var solarierna utformade som två plattor med lysrör. Det var INTE det här kan jag säga, det var liksom skålat med kanter som gick upp. Hade ett litet helvete med att försöka fördela vikten jämnt över ytan när jag liksom gled – väldigt ograsiöst – ner till botten av skålen. Att ytan till råga på allt var sträv gjorde inte det hela enklare. Efter mycket om och men var jag så nere i kratern till slut, och det enda jag kunde tänka på var vad som skulle hända om hela skapelsen brakade ihop av min vikt. Det hade varit en syn för gudar att se mig ligga i princip naken bland krossade lysrör…
Efter några minuter insåg jag plötsligt att det är VÄLDIGT varmt att ligga i en grill. Det hade jag förträngt. Gudars vad varmt det var!
Plötsligt slocknade alla lysrör och tiden var slut. Halleluja! Nu återstod bara att kravla sig upp. Jösses j-vlar säger jag bara. Min smidighet var definitivt som ett kassaskåp när jag med hjälp av min egen svett försökte glida över den upphöjda kanten samtidigt som jag gjorde vad jag kunde för att inte lägga all min vikt på samma ställe. Hade jag vräkt mig upp på kanten så hade väl hela skapelsen vält över mig.
Upp kom jag till slut, och tjena vad färg jag hade fått. Tänk vad lite färg kan göra med välbefinnandet, jag kände mig superfräsch. Det var värt allt krångel med att komma ner och upp i baljan! Fast jag lär inte göra om det på väldigt länge.
