Jag vet, det var en evighet sedan jag skrev något. Jag lever, om än på “lånad tid” känns det som. Efter att ha blivit inlagd på hjärtavdelningen 10/11 på grund av att ett simpelt arbets-ekg tydligen gick åt skogen har jag levt väldigt försiktigt. Eller “levt” kanske är att ta i, mera suttit stilla i soffan typ.
Lämnade sjukhuset efter att tre(!) kardiologer stått vid fotänden av sjukhussängen, tittat stint på mig och i kör sagt “-Det här är allvarligt!” På köpet fick jag med mig 8(!) olika hjärtmediciner som ska tas varje dag och tillsägelse att absolut inte anstränga mig fysiskt – inte ens bära matkassarna. Vem blir inte sjuk av det? Medicinerna är i förebyggande syfte, tydligen.
Nästa steg är inläggning på sjukhus för en mer avancerad hjärtundersökning, som jag skulle ha gjort för 2 veckor sedan om jag inte fått covid-19 som grädde på moset. Nu är det spektaklet framskjutet x antal veckor.
I mitt huvud känns det som att jag kanske kan börja leva efter den där undersökningen, när svaret på VAD som är fel förhoppningsvis kommer fram. Att bara trampa runt i något slags vakuum och bara vänta – utan att veta något – håller på att göra mig fullständigt galen. För att inte tala om hur nojig jag blir av minsta lilla som händer i kroppen. Oj, nu högg det till i sidan – är det en hjärtinfarkt? Lite ont i halsen – är det här kärlkramp? Extraslag – dör jag nu? Roligare har jag haft.
Att ingen kan säga vad som eventuellt är fel är oerhört frustrerande. Jag gillar inte att gå omkring i okunskap. Fast jag brukar pigga upp mig själv genom att tänka att om det hade varit RIKTIGT allvarligt hade de inte släppt ut mig. Hoppas kan man i alla fall.
Att proppa i sig alla dessa förbannade piller “i förebyggande syfte” känns lite som att ta på sig säkerhetsbältet när man ska köra bil – och cykelhjälmen, knäskydden, skorna med stålhätta, ridvästen med ryggplatta och suspensoar. En smula överdrivet…
Att bara sitta i den förbannade soffan, med tusen tankar i en vild blandning av att kanske dö till framtiden på gymmet, att hela tiden “känna efter” om pumpen beter sig normalt är en väldigt märklig situation. Hur hamnade jag här? Men konstigt nog så går tiden, en dag i taget och för varje dag blir soffan mer nedsutten.
Tänker att det är lite tur i oturen att coronan härjar, då kommer man undan med att “jobba hemma”. Vet ärligt talat inte om jag hade klarat av att vara på jobbet 8-9 timmar per dag. För en effekt att den där näven med tabletter jag trycker i mig varje morgon är att jag blir trött. Inte så att jag behöver sova, men jag vilar några gånger per dag. Gör en tjurrusning arbetsmässigt och sen tar jag det lugnt innan nästa tjurrusning. Lite ovant när man är van att gå för full maskin hela tiden.
Och mamma är fortsatt döende i cancer. Det gör inte att livet känns lättare direkt. Jag ser henne blir mindre och mindre för varje dag som går, orken har nästan försvunnit helt, balansen är puts väck så hon slår i kull och skadar sig emellanåt. Nästa vecka är det dags för den sista planerade cellgiftsbehandlingen, sen ska det utvärderas om behandlingen har hjälpt.
För att uttrycka mig milt kan jag sammanfatta det hela med att det är en smula rörigt just nu.
