Snart har det gått 4 månader sedan jag satt på det där styrelsemötet – och sedan jag gjorde ett inlägg här på bloggen. Fyra månader där ”allt” har hänt känns det som.
Som sagt, allt började med det där styrelsemötet i juni. Jag hade bestämt mig för att vara så tyst jag bara kunde, och det gick faktiskt skapligt. Men oj vad min chef avskydde min närvaro – det gick att skära i luften! Vid några tillfällen ställde styrelsens ordförande frågor till min chef – där svaren som levererades var en lögn! DÅ hade jag svårt att vara tyst kan jag säga.
Resten av juni rasslade på i snabb takt och plötsligt försvann chefen iväg på semester. I motsats till förra sommaren klev nu en vikarie in, vilket var lite oväntat.
Det visade sig att denna vikare var en riktigt pärla med sisådär 40 års erfarenhet av vår typ av verksamhet! Eftersom chefen inte hade gjort någon direkt överlämning, eller introduktion, stod vikarien mer än en smula handfallen. Kunde inte logga in i lönesystemet, visste inte hur våra larm fungerade, hade inte ens en inloggning till vår kommunikationsplattform (läs: kom inte ens åt sin mail)! Så ja, mina sex veckors semester gick åt till att hålla skeppet flytande och vara vikariens högra hand. Vi kom varandra rätt nära och jag förstod att vikarien titt som tätt förfasades över hur verksamheten ”styrdes”. Bland annat fick jag reda på att jag själv hade helt fel roll i organisationen. Men ja, jag visste ju hur chefen ville ha det – det skulle bara finnas en chef och den skulle bestämma (och ha kontroll) över allt!
Plötsligt var det augusti, vikarien försvann (efter att jag tackat för den här tiden och för upplevelsen av att fått ha en riktig chef), den vanliga chefen gjorde entré och klumpen i magen kom tillbaka ungefär samtidigt som arbetslusten försvann. Tack och lov hade jag min egen överenskommelse med styrelsen som gjorde att jag kämpade på. Nytt styrelsemöte med nya lögner och märkliga svar från chefen, och återigen en luft som gick att skära i. På detta möte märktes det att chefen och styrelseordförande var i luven på varandra.
Måste bara inflika att det är en oerhört märklig känsla att sitta på möten som är någon form av tysta krig. Känslan av att något (någon?) ska explodera när som helst är obehaglig.
Sen kom en dag i slutet av augusti när ”något” hände. Själv var jag inte fysiskt på plats på jobbet, men plötsligt ringer det medarbetare som frågar vad som hänt?! Ja, inte visste jag. Men det blev jag snart varse. Chefen hade efter ett möte med styrelseordföranden rusat ut från sitt kontor och skrikit ”-Jag kommer inte tillbaka mer!” till alla medarbetare som befann sig i närheten. Man kan säga att det blev fullt kaos. Efter några timmar får jag ett samtal från styrelseordföranden som berättar vad som hänt och så diskuterar vi en lösning framåt, för något måste göras, och det väldigt snabbt.
Det blev åtskilliga timmars samtal och möten med styrelsen innan en lösning var på plats.
En del av lösningen kokade styrelsen ihop alldeles själv, och den bestod i att det frågade mig om jag ville bli chef. Hepp! Som sagt, mycket har hänt på fyra månader!
wow, grattis 🙂
Tack! 🙏