Önskas det mycket post? ✉️✉️✉️
Dö! ⚰️😉
Det regnar in brev till min mammas dödsbo just nu. I förrgår kom det sju stycken, och idag fyra. Så har det sett ut de senaste 20 dagarna.
Det känns lite märkligt att livet på något vis blir komprimerat och summerat – i brevform. Som att snabbspola en film. Det går i rasande takt, och innehåller i princip hela livet.
En del brev är väldigt fint skrivna, de tassar på tå som att de egentligen inte vill märkas. Skrapar med foten, stirrar ner i golvet och ursäktar att de stör. Andra är mer pang på ”Eftersom Xxxx har avlidit kräver vi att senast (om några dagar) få redogörelse för…..annars blir det andra bullar!”
Aldrig har väl skillnaden i hur man kommunicerar och uttrycker sig när någon dött varit mer tydlig. Jag har hela skalan utbredd på köksbordet för stunden!
I normala fall har jag alla papper samlade i en stor mapp som jag släpar med mig till jobbet, för det är alltid något som ska kopieras/skickas/skannas/etc.
På ett sätt är det skönt att fokusera på praktiska saker, att göra saker, ta itu med något. En av mina vänner varnade mig för att vara ”för” praktisk, för mycket en ”doer”, att sorgen skulle komma som en tsunami när jag minst anade det och knocka mig fullständigt.
Jag sa att jag fortfarande, 15,5 år efter att min pappa dog, väntar på att jag ska bryta ihop. För det ska man väl va? Sjunka ihop som en våt fläck på golvet, oförmögen att resa sig upp, gråta förtvivlat, bli deprimerad och sjukskriven i något år?
Det känns ärligt talat inte som jag. Istället sörjer jag stötvis, gråter en skvätt då och då. Upplever mer saknad än sorg, jag är liksom inte ledsen in i själen. Hur knasigt det än kan låta så känns det som att jag har mina föräldrar omkring mig, de finns inte i fysisk form utan i någon annan dimension. De är inte ”borta” utan fungerar snarare som mina stödförband i livet. Jag kan sakna all galen humor, alla interna familjeskämt, alla skrattattacker, goa kramar och upplevelser. Allt sånt som jag inte kommer att få uppleva och dela med dem mer i denna värld.
Ett av mina barn sa härom dagen att morfar och mormor alltid finns med oss. Hon jämförde det med att när de levde var det som när man tittar på tv, man både ser och hör, nu är det som att tv:n står på men man befinner sig i ett annat rum. Man hör dem, men ser dem inte. Tv:n är inte avstängd!
Tyckte det var en bra liknelse. Ingen har stängt av tv:n, den är bara i ett annat rum.
Lite lagom flummigt så där…. 😁