Om jag tittar i backspegeln kan jag konstatera att senast jag mådde riktigt bra fysiskt var sommaren 2018. Då fanns det kraft, ork och energi – något som lyser med sin frånvaro idag.
När jag gjorde den där hjärtundersökningen som plötsligt blev en operation i februari 2022 så sa de två hjärtläkarna efteråt att ”- Nu har du att få ett nytt liv, du kommer att märka skillnad direkt!” Inte f-n har jag märkt någon skillnad.
Jag har mått dåligt rent fysiskt på flera olika sätt, men inget som har knockat mig fullständigt. Har kunnat fortsätta jobba och leva. Mitt fokus har legat på min mamma och hennes mående. Hon och barnen har haft första prioritet. Min egen hälsa har jag skjutit åt sidan. Men! Jag lovade mig själv att när den dagen mamma inte längre levde kom – då skulle jag ta itu med mig själv.
Sagt och gjort, för några veckor sedan ringde jag vårdcentralen och bokade en tid. Nu har jag varit där, fått prata med en läkare och tagit en mängd blodprover samt gjort EKG. Läkaren ringde upp i torsdags för att meddela alla provsvar – och allt var bra, till och med jättebra. Det var en lättnad måste jag säga, trots att alla mina fysiska problem kvarstår.
Efter det där samtalet fick jag för mig att logga in på 1177 för att mer i detalj läsa provsvaren. Det skulle jag inte ha gjort! Trillade in i journalen och började läsa vad som stod. Tjock, fet, grovt överviktig, feta överarmar, överdrivet stora lår och vader, sjukligt fet….
Provsvaren var som sagt jättebra, men det läkaren hade skrivit kändes som en käftsmäll. Jag blev jätteledsen och gick från lättad och glad över provsvaren till förkrossad.
Nej, det är inga sakfel, jag är fet. Jag vet det! Men hur kan det komma sig att de problem jag har sökt för endast nämns i förbigående. Allt fokus i journalanteckningen handlar om hur tjock jag är?!
Nåja, jag har i alla fall inte hjärtsvikt, alltid något.