Kombinationen att vara morgonpigg och att inte ha så mycket på jobbet resulterar i att jag vaknar 04:12. Utsövd. Jaha liksom, det är bara att gå upp, för somna om kan jag inte.
Kl. 04:30 var dagens första tvättmaskin igångsatt och likaså diskmaskinen.
Nu, drygt tre timmar senare är tredje maskinen tvätt igångsatt och jag har uppdaterat mig socialt med hjälp av fb och insta medan jag druckit morgonkaffe.
Ja, en vecka av det ”nya” livet har passerat. Det känns en smula underligt att inte vara så mycket på jobbet, det måste jag erkänna, men jag rättfärdigar min upplevelse genom att vara tydligt mot mig själv (och en del kollegor) med att jag faktiskt ÄR på jobbet strax över 40 timmar.
Tursamt nog sammanföll makens jobbstart med att min ”hösthets-period” var slut. Är lika förvånad varje dag över att jag inte har en hel hög med saker som måste göras – helst samma dag.
Tror att jag just upplevt en ”återhämtningsvecka” på jobbet, om jag tittar i backspegeln så kan jag inte säga att jag har varit så produktiv precis. Visst, jag har pulat med både det ena och det andra, varit tillgänglig och gått på tre möten, men känslan är att jag inte har gjort just någonting. Kommande vecka har jag redan styrt upp en smula, satt planeringen med deadlines för några saker, för jag tror inte att jag behöver mer återhämtning nu. Jag levererar bäst när jag upplever en viss tidspress oavsett om jag har satt den själv eller om det är ett krav från verksamheten. Märker hur hjärnan blir såsig när jag har ”all tid i världen”, jag får svårt att gå igång och fokusera stenhårt, det blir mest att jag småpular lite här och lite där – utan resultat. Plötsligt kommer jag på mig själv att leta recept på köttfärslimpa, eller skumma igenom fb! *skäms*
Att inte vara upptagen med en halv miljon saker gör att jag plötsligt noterar kollegorna på ett annat sätt…
Majsan – en kvinna i övre medelåldern vars fokus i livet just nu är på barnbarn, åldrande och sjukliga föräldrar, vindrickande och kampen mot diabetes. Majsan tillbringar väldigt mycket tid med att fippla med sin mobil, hon har verkligen ständig koll på allt som händer i sociala medier. Råkar man ”komma på” henne med näsan i telefonen (vilket jag gjort otaliga gånger senaste veckan) kommer ett nervöst fniss och kommentaren ”-Jag måste ju hänga med!”. Hm, på arbetstid? tänker jag. Hon är en ganska sorglig figur egentligen, som i ärlighetens namn inte tillför mig ett jota. Ibland undrar jag om hon går på repeat, för varje lunch vi äter ihop så pratar hon om samma saker. Jag får en känsla av att hon slåss mot själva livet och är besviken över att livet inte blev bättre, lite bitter är hon allt. Hon kan ägna timmar åt att beklaga sig över sin åldersdiabetes och vårdens dåliga bemötande. Att det skulle ha effekt på diabetesen att sluta dricka sötsliskigt vin, vräka i sig limpmackor och inte reptilsnabbt hugga in på kakfatet vill hon inte på några villkors vis kännas vid. ”- Man måste ju unna sig!” är hennes ständiga mantra. Det händer mer än en gång i veckan att jag tänker att jag inte vill bli som hon på äldre dagar.
Bondmoran – typ 10 år äldre än jag och urtypen för just en bondmora. Skulle inte förvåna mig om hon krusar örngottsband på fredagskvällarna – samtidigt som hon kokar vinbärsgelé. Stadig/pålitlig som en arbetshäst, och en smula introvert. Har jobbat sig upp från ”golvet” till en administrativ tjänst som jag gav henne, mest för att hon gör det man säger. Och det är just det, hon gör vad man säger men att tänka själv är inte paradgrenen. Skulle det mot förmodan hända så är det att betrakta som ett olycksfall i arbetet. Att be henne planera något är lika med ett misslyckande, men hon är en klippa på att stansa in uppgifter och hon gör det tills hon är klar oavsett om klockan då är 16:00 eller 16:27! Ansvarsfull på ett tråkigt sätt. Vid lunchbordet tillför hon just ingenting, ibland kan hon berätta om senaste konserten i kyrkokören. Hon har dock ett stråk av lömskhet, det har hänt att jag har fått en och annan kniv i ryggen. Men tro inte att hon levererar det direkt till mig, nej då, knivar sticks in under allmänna möten. Nu för tiden passar jag mig kan jag säga, det får räcka att jag förser henne med jobb utan att vi blir förtrogna.
Hon som vet allt – återigen en kvinna i övre medelåldern (typ 60-ish). Uj, jag blir trött bara av att tänka på denna människa. Hon är så sjukt medveten och ”påläst” om saker och ting, typ luftföroreningar, kost, elbilar och busstider. Inte nog med att hon är en besserwisser, hon har ett röstläge som kan spräcka speglar. Det är nog fler än jag som tycker att det är skönt att hon ”bara” jobbar deltid. Hon talar mer än gärna om hur ”man” ska tänka, rösta, äta, andas och göra. Hon är så ruskigt fyrkantig att till och med jag framstår som rund, ja detta är nog den enda person på jobbet som använde excel mer än jag. Klassens ordningspolis. Det är denna person som sliter upp kylskåpsdörren och utbrister ”-Fy vad det luktar!” för att i nästa sekund hiva ut allas lunchlådor och bestämt kasta innehållet i soporna! Japp, för två veckor sedan blev jag och några till utan lunch. Handlingskraftig utan eftertanke är hennes paradgren.
Mästergnällaren – snart 60-årig kvinna som vill vara 27, vilket tydligt syns i klädval, skor, accessoarer, frisyr och spackel. Träningsnarkoman som med nöje (och konstant) gnäller på alla som inte tränar eller äter ”rätt”. Klev upp ett par pinnhål och blev ansvarig för ett område, vilket medförde att hon hamnade på vårt kontor. Det var ett felaktigt beslut av oss i ledningen tror jag. Hon gnäller konstant, verkligen konstant, över allt som rör arbetet. Trots att hon får all tänkbar hjälp (inklusive x antal timmar från mig varje vecka) måste hon beklaga sig. Efter 1½ års ”inkörningsperiod” i den nya rollen sitter ingenting, nej allt är så jobbigt. Funderar på varför hon tog det här jobbet om nu allt är så sjukt jobbigt. Bad chefen ha en avstämning med henne efter 1 år och fråga om hon ville fortsätta, om hon trodde sig klara av detta. Det resulterade bara i att hon fick ett lönepåslag på 5 000 kr och att jag fick blodstörtning. Gör mitt bästa för att hålla mig undan denna hjälplösa individ och har lärt mig själv att jag måste lära henne fiska istället för att ge henne fisk. Det var för övrigt Mästergnällarens lunchlåda som luktade apa, efter att ha stått parkerad i kylskåpet i över tre veckor. Förvirrad som få.
Puckot – har ni antagligen hört tillräckligt om. *suckar och himlar med ögonen*
Härliga kollegor jag har va? Tur att jag själv är så perfekt! *ironisk* Tack och lov är detta bara de kollegor som sitter fysiskt nära mig, jag har ytterligare sisådär en 45 kollegor på plats.
Ja, denna vecka har jag upplevt dessa individer mer än vanligt, jag har haft tid att uppleva dem. Den ”upplevelsen” får mig att bli än mer fokuserad på att ha tydliga mål och att jobba. Vill inte riskera att behöva umgås för mycket med dem. Kan känna en sorgsen känsla stundtals eftersom jag inte har någon riktigt nära kollega, någon som skulle ge energi, pepp och komma med kloka inlägg. Men det är som det är, man kan inte få allt.
Efter en mindre produktiv arbetsvecka tog jag igår med mig familjen (maken och barnen) och åkte och kollade på Sveriges Starkaste Kvinna (-63kilosklassen). Det var en upplevelse!
Jag blir så sjukt berörd av den här typen av tävlingar. När allt började, lamporna släcktes ner, rökmaskinerna startade och de tävlande blev uppropade började mina tårar rinna. Jag kunde inte hindra det, de bara rann. Upplevelsen och alla minnen var så starka.
Och vilka tjejer sen – urstarka! (Fia Reisek vann väntat.)
Ja, tävlingen var verkligen grädden på moset denna vecka, precis vad jag behövde. Idag ägnar jag mig åt tvätt, matlagning och förberedelser inför kommande vecka.
Borde skriva något om vikten – men jag orkar inte. Kan iaf meddela att den inte gått upp, eller ner.
Det är nästan så att jag får för mig att jag ska gå till gymmet. Kan inte påstå att resten av familjen var lika tagna, barnen fick myror i benen rätt snart och maken satt med näsan i sin telefon – men jag njöt!
