Jag vet att det var en evighet sedan jag skrev sist, men jag lovar – jag har skrivit mängder med inlägg i huvudet.
I nästan fem månader har jag varje dag på väg till morgonfikat hört en medarbetare väsa:
”-Jag hatar hennes j-vla macka!”
Seriöst?! Hur kan man på fullt allvar avsky någons smörgås? Det är absolut inget speciellt med denna smörgås, det är typ en limpskiva med ost på, inlindad i plastfolie.
Kan inte låta bli att bli fascinerad över att någon kan lägga så mycket energi (och ilska) över en smörgås. Varför liksom?
Nu skulle väckarklockan ha ringt, men jag har som vanligt varit vaken i över en timme.
Njuter av att sitta i ett mörkt vardagsrum och dricka kaffe medan regnet vräker ner utanför.
Jag gillar regn, det är rofyllt att lyssna på. Passar bra ihop med mina morgontankar i ensamheten.
Borde egentligen göra mig en fröknäckemacka men väljer att bara sitta still och vara i nuet. Äta hinner jag göra innan jag åker till jobbet om 90 minuter.
Igår var det en väldigt tung dag. En dag då vi tog ett sista avsked av en, för familjen, oerhört viktig person. En person som funnits i mitt liv sedan jag föddes. Som funnits i mina barns hela liv. En stöttepelare i mångt och mycket. En person som klev in som ”reserv” när min pappa dog, en reservpappa till mig och reservmorfar till barnen – ett uppdrag som togs på väldigt stort allvar.
Usch och fy vad det är jobbigt när människor dör, och ännu värre upplever jag att det är på begravningar. Det är som att sorgen blir koncentrerad.
Hälsporre – usch och fy! Har periodvis haft galet ont av detta fenomen, läst så mycket jag har kunnat och provat den ena övningen efter den andra. Inget med framgång. Nu ska jag väl tillägga att vissa saker kanske man ska ge mer tid innan man förkastar.
I ren desperation fick jag för mig att beställa några specialsulor på nätet. Dyra sådana ska tilläggas. Min logiska hjärna sa mig att detta inköp nog baserades på desperation och att jag var lättlurad. Men hoppet är det sista som överger människan!
Fick hem två par sulor med olika tjocklek för en vecka sedan. Pressade ner de tunnare paret i de enda skor jag just nu kan gå i, dvs mina träningsskor. Hej vad trångt det blev.
I måndags tänkte jag att jag måste ju ändå prova att gå med dem några timmar innan jag konstaterar att jag blivit lurad. Så jag använde dem hela måndagen på jobbet. Märkte ingen skillnad på kvällen, det gjorde fortfarande ont. *suckar tungt*
Efter att ha använt dem hela tisdagen kunde jag konstatera att foten inte kändes lika ”trött” och öm på kvällen när jag kom hem. Inbillning?
Körde på med sulor även onsdag och torsdag och igår kväll kändes foten faktiskt bra! Häpnadsväckande. Och glädjande.
Kan inte påstå att foten är 100% okej, men det är fantastiskt att inte ha så ont längre att jag inte kan gå. Det trodde jag aldrig!
Av okänd anledning satt jag och tittade på min handled idag. Blicken drogs till den lilla pricken, pricken som är ärret efter hjärtoperationen jag genomgick 11/2 -22.
Helt otroligt att den där lilla pricken är allt som syns efter allt de gjorde.
Känner stor tacksamhet och vördnad inför den medicinska utvecklingen. Hade de inte kommit så långt skulle jag inte sitta här nu och skriva.
Ibland är det bra att lyfta blicken från tvätthögarna och dammråttorna – sluta gnälla över i-landsproblem och vara tacksam! En stund i alla fall. 😁
I nästan nio år har jag sluppit dem – gallstensanfallen. De som var den egentliga orsaken till att jag började med lchf den där natten mellan 6-7 mars 2013. Då när jag var så förbannad på sjukvården att jag bestämde mig för att göra tvärt emot vad alla sa, jag valde att äta fett istället för att undvika det. Och det har fungerat, från att periodvis ha upp till 8 gallstensanfall per dygn gick jag till noll! Och så har det varit, inga som helst anfall eller känningar – tills jag fick covid-19 i januari.
Mitt uppe i ”influensan” dök ett anfall upp, och gjorde (som vanligt) helt galet ont. Som tur var hade jag några suppar med Spasmofen liggandes. De hade förvisso gått ut 2017, men fungerade tack och lov.
Tänkte att det där anfallet var en engångshändelse, triggad av c19, men där hade jag fel. I söndags dök ett nytt anfall upp. Efter det insåg jag att jag måste kontakta vårdcentralen och få ett nytt recept på Spasmofen. Men tji fick jag, de gick ur sortimentet för några år sedan.
Tydligen finns det ingen direkt ersättningsprodukt, enligt FASS kan man eventuellt ersätta det med Ketogan. Och DET tror jag blir svårt att få utskrivet.
Är nu detta ett problem för mig? Ja, efter att ha fått ett nytt anfall denna morgon så inser jag att jag måste ha någon form av kramplösande/smärtstillande medicin, för anfallen är rent ut sagt förjävliga. De gör så galet ont!
Får fundera på hur jag ska angripa detta problem, men först ska jag sitta en stund i soffan, halvpackad på kodein och helt slutkörd efter anfallet.
När jag körde hem från jobbet häromdagen var det 8 grader varmt och fullt solsken – helt underbart. Nästan så att livsandarna vaknar till liv och vårkänslorna börjar spira. Men bara nästan…
Jag ska erkänna att jag faktiskt känner mig lite piggare. Om det beror på hjärtoperationen och det nya kranskärlet eller på vårens antågande vet jag inte. Det kan också bero på att jag till viss del har ”kommit igång” på jobbet igen. Den här veckan har jag varit där tre dagar, det måste vara någon form av rekord. På jobbet är det för övrigt väldigt knepigt just nu – gör ett separat lösenordskyddad inlägg om det på grund av en del icke officiella detaljer lite senare.
Det är många tankar som snurrar nu, främst om träning och mat – det vill säga: vikt. För nog f-n är det vikten som är i fokus. Visst, jag älskar att träna, att få prestera och känna mig galet stark, men det jag vill åt innerst inne är att forma om kroppen. Ser verkligen fram emot ”uppföljningsmötet” nästa vecka med hjärtmänniskorna. Har tusen frågor och hoppas verkligen att jag får klartecken när det gäller just träning. Om de kommer att rekommendera promenader ”att börja med” kommer jag att kräkas i närmaste papperskorg. Sån där lågintensiv träning är inte min grej, jag ruttnar ihop fullständigt. Visst, jag förstår att man kanske måste ”skynda långsamt”, men det är ju så tråkigt… Nåja, vi får se hur mötet går. I värsta fall kanske jag inte blir ett dugg klokare eller gladare.
Men hej, nu är det fredag – dags att koppla av. Eller?
Nu har det gått 10 dagar sedan hjärtoperationen. Om jag mår bättre? Ingen aning!
Lovade att jag skulle skriva mer om undersökningsdagen, som visade sig bli en operationsdag – så här kommer min berättelse. Varning – lång text!
Skulle vara på plats kl. 7:00 på fredagsmorgonen, vilket jag var. Satt i ett väntrum placerat i en korridor där typ alla sjukhusets anställda passerade på väg till sina olika arbetsplatser. Där fanns även en man och en kvinna. Mannen skulle tydligen också göra en ”hjärtundersökning” och var galet nervös. Han pratade i ett och grät på grund av nervositet. Ganska skönt att kunna fokusera på honom istället för att sitta i egna tankar. Kände mig inte direkt som ett nervvrak, men nog snurrade det en del i huvudet. Hade fått en halv roman som handlade om denna undersökning och i ärlighetens namn hade jag bara skummat den.
Plötsligt dyker det upp 3 klämkäcka tjejer (ni vet den där übertrevliga varianten) och ropar upp mitt och mannens namn. Jag studsar upp och följer med in på avdelningen. Blir visad till en säng och en av tjejerna kommer med en sjukhusrock och ett par byxor. Jag ler brett och känner paniken komma – det står för fan L på plaggen. Alltså L?! Det var väl hundra år sedan jag kunde pressa mig ner i något i den storleken. Tittar på tjejen och frågar lite försynt om det inte finns en större storlek? ”Nej tyvärr, det gör det inte…” Men helvete, om jag överhuvudtaget lyckas prångla på mig detta kit så kommer jag att se ut som en stoppad korv.
Ja ja, det var bara att göra ett försök. Och tro det eller ej, det gick. Och ja – det satt tajt! Det som ser ut som en mysdress på andra såg ut som en andra hud på mig.
Efter av- och påklädningen var det dags för förhör – har du duschat? Tagit dina mediciner? Vill du ha lugnande? Vad betyder ketogen kost?
Ja, det där sista. Jag skrev faktiskt att jag ville ha ketogen kost på den där lappen man skulle lämna in med diverse upplysningar och önskemål. Det var ingen av de tre klämkäcka som visste vad ketogen var. Den ena trodde till och med att jag hade skrivit Ketogan! Jag försökte tappert förklara och möttes av ”Men vi har frukt!”. Till slut sa jag att det går bra om jag får kaffe bara, gärna en balja, till lunch. För jag hade självklart laddat med bra frukost som jag kunde stå mig på i minst 12 timmar. Orkar liksom inte tjafsa om maten.
Fick veta att jag var först ut till operationssalen, de skulle ”bara” sätta en ingång i armen först. Det krävdes 3 sjuksköterskor och 45 minuter innan de lyckats med det. Jag brukar inte vara svårstucken, men just denna dag var jag tydligen det. Herrejösses så min arm såg ut sen, och fortsatt ser ut.
Transporten från avdelningen till operationssalen skulle ske i rullstol. Återigen ett tillfälle när jag ville sjunka genom jorden. Där står en liten kvinna med asiatiskt ursprung, tänk er en tvärhand hög och max 45 kilo tung som skulle köra mig! Jag frågade om jag inte kunde få gå istället? Nej nej nej, blev svaret. Så hon fick tappert kämpa på. Nu gick det ganska bra eftersom hjulen på transportstolen var väl anpassade för uppgiften, men ändå… Jag bad om ursäkt för min vikt säkert tio gånger under färden.
Blev avlämnad inne i operationssalen där jag återigen möttes av tre personer som var klämkäcka och supertrevliga. Hur orkar de le och vara så förbaskat trevliga hela tiden?
En av dem tog fram en trappstege och parkerade den vid operationsbordet. Min första tanke: den där lär inte palla min vikt! Så jag frågade om man måste använda den. Såg framför mig hur jag i mina supertajta sjukhuskläder klättrade upp på trappstegen och att den sen brakade samman och jag tjongade skallen i operationsbordet, bröt näsan och slog ut några tänder. Nej, det var inget tvång, ”Men, det är en bit upp till bordet” sa en av de leende varelserna lite oroligt. Va f-n, jag gick fram och hoppade upp på bordet. Möttes av den förvånade kommentaren ”Oj, vad smidig du är!”. Ja, jag må vara tjock, men jag kan fortfarande röra på mig.
Blev sen fastspänd enligt konstens alla regler och fick bedövning i högerhanden där de skulle gå in i pulsådern med slang.
Sen började föreställningen! Jag lovar att det är en helt absurd känsla att ligga fastspänd på ett bord omgiven av skärmar där man i realtid kan se vad de gör i ens hjärta. På riktigt – i ens hjärta! Både läskigt och intressant samtidigt. Ska villigt erkänna att jag inte förstod allt jag såg, men människan som var inne och rotade berättade glatt om allt. Plötsligt började det spänna i mina käkar, det gjorde jätteont. Jag sa till och då ilade två av de leende varelserna fram till min arm och tryckte i mig Ketogan – dubbla doser för säkerhets skull, för man ska inte ha ont! Det tog inte många sekunder innan jag var smärtfri, och ganska packad. Efter den lilla pausen fortsatte föreställningen, jag fick veta att jag hade ett långt hjärta. Varpå jag högt konstaterade att jag inte bara har ett brett arsle och en stor mun, jag har även ett långt hjärta! Stackars människor som fick stå ut med mitt ”fyllesnack”!
Så kom vi då till det intressanta, ett hjärta ska ha två kranskärl som ligger draperade likt daggmaskar runt hjärtat. Jag hade bara en daggmask. Den andra såg ut som en daggmask i början och slutet, men däremellan var det ett spindelnät! Här någonstans förstår jag trots mitt drogade tillstånd att det där spindelnätet är fel, så ska det inte se ut. Hon som gräver runt i mitt hjärta förklarar att det är min kropp som själv har konstruerat spindelnätet för att kunna försörja hjärtat med blod – fast det klarar bara ansträngningen ”sitta still”. Spindelnätet klarar med andra ord inte av en liten joggingtur. Hm, vilken himla tur att jag inte joggar. Det klarar heller inte av en liten snabb promenad uppför trappen till övervåningen tydligen, det är då jag har fått sjukt ont i käkarna.
Hepp hepp, pysselklubben startar! Efter 1,5 timme har jag fått ett nytt kranskärl. Hon grävmaskinisten pysslade som sjutton och ”byggde” ett nytt kranskärl som kopplades ihop med övre och nedre delen av den befintliga daggmasken. Jag ska erkänna att jag periodvis blundade, man gör gärna det när man är drogad, så jag missade säkert en del av föreställningen. Men när hon sa ”Titta!” med samma entusiasm som en 2-åring som har bajsat i pottan så öppnade jag ögonen och såg på minst 3 skärmar att det låg två daggmaskar på mitt hjärta. Sen kom en liten utläggning om att det här trodde hon minsann skulle bli komplicerat men det hade gått jättejättebra, över förväntan. Plötsligt materialiserar sig ytterligare två personer, det visade sig att de suttit som kontrollanter bakom någon vägg och sett hela föreställningen. Var tydligen hjärtkirurger. De öste gratulationer över grävmaskinisten och berömde jobbet. Själv kände jag mig mest som en försökskanin, en oerhört kissnödig försökskanin. Innan grävmaskinisten försvann och överlät städjobbet på de övriga i rummet sa hon till mig: Du kommer att märka skillnad direkt!
De som var kvar fick jobbet med att spänna loss mig och sätta ett galet hårt tryckförband över pulsådern där slangen gått in. En smula mörbultad och stel gled jag sen ner från bordet, då var det inga kommentarer om smidighet minsann. Damen modell mindre kom sen farande och körde tillbaka mig till avdelningen, när hon lämpat av mig vid min säng sa hon glatt ”Jag kommer snart med ditt kaffe!”.
Jag lovar, hon tog mig på orden om kaffet, kolla vad hon kom med:
En hel tillbringare med kaffe!
Efter två koppar kaffe började jag må lite illa. Faktiskt så mycket att jag var tvungen att sätta mig upp och andas med öppen mun. Jag klarade nog en kvart innan jag kände att jag måste kräkas. Störtade in på toa där jag kaskadkräktes tre gånger. Just det, jag tål ju inte morfin (Ketogan)! Inte konstigt att jag mådde som jag gjorde. Efter att ha ”städat upp” på toan, det stänkte visst en del, mådde jag prima igen och kunde fortsätta dricka kaffe!
Tackade min lyckliga stjärna för att farbrodern som låg närmast toaletten hade hörapparater där batterierna var trasiga, hade han hört mig hade han väl tryckt på alla röda knappar han kunde hitta och ringt på hjälp.
Personalen, de tre klämkäcka kom titt som tätt för att kolla hur jag mådde, och för att släppa ut lite luft ur ballongen som fanns under tryckförbandet. Det där förbandet ska sitta i sex timmar och en gång i timmen ska man släppa ut lite luft.
Strax efter lunch kom den lilla människan in och var orolig eftersom jag inte hade fått någon mat. Jag förklarade att jag inte behövde mat, jag hade ju fått massor av kaffe. Men hon envisades och sa att det fanns grönsaker som jag kunde få. Okej då, för att slippa tjat tackade jag ja. Några sekunder senare kom hon in med en tallrik rykande…brysselkål! Det är väl i princip det enda i grönsaksväg jag har svårt att få ner. Men jag log, tog emot och försökte frenetiskt komma på hur jag skulle kunna bli av med brysselkålen på ett snyggt sätt utan att stoppa den i munnen. Jag löste det genom att skicka hälften samma väg som Ketoganresterna – ner i toan, mosade i toalettpapper.
Resten av eftermiddagen låg jag mest och glodde växelvis i taket och i mobilen, och lyssnade på alla andra rumskamrater. Jösses vad en del är sjuka! Han som grät i väntrummet på morgonen var tydligen i riktigt dåligt skick, han skulle transporteras till ett annat sjukhus på kvällen för att göra en akut by-pass-operation. Man blir väldigt frisk av att höra hur sjuka andra är.
Sent på eftermiddagen kom två hjärtläkare trampandes och hade någon form av avstämning, berättade att allt gått jättebra och att jag nu kunde ”leva som vanligt igen”. Jaha sa jag, då kan jag sluta ta alla mediciner och imorgon åka till gymmet och marklyfta 200 kilo?
Eh…. Nej, så vanligt kan jag inte leva! Jag måste fortsätta ta mina mediciner, och två till(!) fram till avstämningsbesöket med min ”riktiga” hjärtläkare på ”mitt” sjukhus. På det besöket kunde jag ta upp medicineringen. Och förresten, jag kunde vänta med fysisk aktivitet till det besöket också. Med andra ord, fortsätta på inslagen väg ett tag till!
Den numera välfyllda medicindosetten, 9 tabletter varje dag:
Ifall någon undrar, det är en dagsdos av piller i varje fack, jag tar inte medicin fyra gånger per dag.
Det kändes fantastiskt att få komma hem på kvällen sen, även om jag inte kände mig som en ”ny människa” direkt. Och i ärlighetens namn, så här 10 dagar senare, känner jag fortfarande ingen skillnad. Jag vet ju inte riktigt vad det är jag ska känna, och jag vågar faktiskt inte göra något som skulle kunna vara ansträngande. Har fått kallelse till det där uppföljningsbesöket och då ska jag be om att få göra ett arbets-ekg så att jag kan få svart på vitt att allt fungerar. Vill ju inte gärna tuppa av i ensamhet på gymmet…
Imorgon är det (äntligen) dags för den stora hjärtundersökningen, kranskärlsröntgen. 😰
Jag är nervös och livrädd samtidigt som jag längtar efter att få ett svar på vad i helskotta det är jag lider av. Detta med att inte få göra någonting fysiskt ansträngande är galet påfrestande, att bara sitta/ligga.
Läser igenom den halva roman jag har fått med information, lovar att man kan bli mörkrädd för mindre.
Jag vet, det var en evighet sedan jag skrev något. Jag lever, om än på “lånad tid” känns det som. Efter att ha blivit inlagd på hjärtavdelningen 10/11 på grund av att ett simpelt arbets-ekg tydligen gick åt skogen har jag levt väldigt försiktigt. Eller “levt” kanske är att ta i, mera suttit stilla i soffan typ.
Lämnade sjukhuset efter att tre(!) kardiologer stått vid fotänden av sjukhussängen, tittat stint på mig och i kör sagt “-Det här är allvarligt!” På köpet fick jag med mig 8(!) olika hjärtmediciner som ska tas varje dag och tillsägelse att absolut inte anstränga mig fysiskt – inte ens bära matkassarna. Vem blir inte sjuk av det? Medicinerna är i förebyggande syfte, tydligen.
Nästa steg är inläggning på sjukhus för en mer avancerad hjärtundersökning, som jag skulle ha gjort för 2 veckor sedan om jag inte fått covid-19 som grädde på moset. Nu är det spektaklet framskjutet x antal veckor.
I mitt huvud känns det som att jag kanske kan börja leva efter den där undersökningen, när svaret på VAD som är fel förhoppningsvis kommer fram. Att bara trampa runt i något slags vakuum och bara vänta – utan att veta något – håller på att göra mig fullständigt galen. För att inte tala om hur nojig jag blir av minsta lilla som händer i kroppen. Oj, nu högg det till i sidan – är det en hjärtinfarkt? Lite ont i halsen – är det här kärlkramp? Extraslag – dör jag nu? Roligare har jag haft.
Att ingen kan säga vad som eventuellt är fel är oerhört frustrerande. Jag gillar inte att gå omkring i okunskap. Fast jag brukar pigga upp mig själv genom att tänka att om det hade varit RIKTIGT allvarligt hade de inte släppt ut mig. Hoppas kan man i alla fall.
Att proppa i sig alla dessa förbannade piller “i förebyggande syfte” känns lite som att ta på sig säkerhetsbältet när man ska köra bil – och cykelhjälmen, knäskydden, skorna med stålhätta, ridvästen med ryggplatta och suspensoar. En smula överdrivet…
Att bara sitta i den förbannade soffan, med tusen tankar i en vild blandning av att kanske dö till framtiden på gymmet, att hela tiden “känna efter” om pumpen beter sig normalt är en väldigt märklig situation. Hur hamnade jag här? Men konstigt nog så går tiden, en dag i taget och för varje dag blir soffan mer nedsutten.
Tänker att det är lite tur i oturen att coronan härjar, då kommer man undan med att “jobba hemma”. Vet ärligt talat inte om jag hade klarat av att vara på jobbet 8-9 timmar per dag. För en effekt att den där näven med tabletter jag trycker i mig varje morgon är att jag blir trött. Inte så att jag behöver sova, men jag vilar några gånger per dag. Gör en tjurrusning arbetsmässigt och sen tar jag det lugnt innan nästa tjurrusning. Lite ovant när man är van att gå för full maskin hela tiden.
Och mamma är fortsatt döende i cancer. Det gör inte att livet känns lättare direkt. Jag ser henne blir mindre och mindre för varje dag som går, orken har nästan försvunnit helt, balansen är puts väck så hon slår i kull och skadar sig emellanåt. Nästa vecka är det dags för den sista planerade cellgiftsbehandlingen, sen ska det utvärderas om behandlingen har hjälpt.
För att uttrycka mig milt kan jag sammanfatta det hela med att det är en smula rörigt just nu.
Igår skulle jag göra ett arbets-ekg, dvs sitta på en motionscykel medan tusen sladdar kollade att jag levde. Det gick inget vidare värst bra, cyklade som en dåre tills läkaren avbröt mig och fick mig transporterad till akuten.
Nu är jag inlagd på en hjärtavdelning på obestämd tid. Stirrar mest upp i taket och förstår inte riktigt vad som händer.
Mitt liv är kaosartat just nu, finner inte ro att flytta tankar, känslor och upplevelser från huvudet till tangentbordet.
Jobbet är i grunden bra, men det är rörigt. Jävligt rörigt. Folk, mest chefer, beter sig märkligt och jag har gått några ronder med min egen chef som plötsligt tog ifrån mig ett av mina ansvarsområden. Han ”trodde” att jag hade sagt ja till det. Skyller på en missuppfattning – ha, det tror jag inte ett skvatt på! Han vill ha mig till att göra en helt annan sak… Som jag i ärlighetens namn inte är sugen på.
Mitt och makens evighetsprojekt – huset – som vi aldrig kom vidare med är nu sålt. Det såldes innan visning för galet mycket mer än vad vi begärde. På 8 dagar gick vi från annons till påskrivna papper – hepp! Nu återstår bara att lämna över nycklarna. En sten har fallit från mitt hjärta.
Min mamma är döende i cancer. Hon är jättesjuk och jättedålig. Detta äter energi. Känner en enorm sorg, som jag inte delar med någon, för det finns ingen. Gör allt jag kan för att jobba hemifrån maximalt mycket för att kunna vara henne behjälplig. Fy fan vilken resa detta är och kommer att bli.
Jag saknar skrivandet, att jubla, gnälla, muttra och hurra i skrift. Tror att det skulle vara bra för mig att blåsa liv i bloggen ordentlig igen, tror minsann att jag behöver det.
Nu är det på tiden att jag krafsar ner några rader, det var (som vanligt) ett tag sedan sist.
Jobbet
Till min egen förvåning njuter jag just nu. Har ett osedvanligt flyt på jobbet, trivs med att vara på plats de dagar jag är det, och framförallt trivs jag med det ansvar som jag har fått (tillbaka), och inte att förglömma – min nya lön. Min chef har kommit till insikt kan man säga. Bättre sent än aldrig kan man också säga. Sen har det hänt en del andra ”intressanta” saker på jobbet – det kommer i ett lösenordskyddat inlägg.
Gymmet
Men det där sabla hemmagymmet – där händer det inte ett smack. Jag har storstilade planer inför varje helg – och så blir det galet varmt, varje gång! Känns lite som moment 22, men skam den som ger sig, kanske blir det lite fixat kommande helg om den förbannade värmen kan hålla sig borta?
Äntligen!
Tack vare att jag (och alla andra vuxna i familjen) har fått båda vaccinationssprutorna vågade jag (vi) faktiskt fira midsommar (utomhus!) med bästa vännerna. Halleluja säger jag bara, vilken känsla det var att få träffa vänner igen. Under några timmar kändes livet helt normalt.
Övrigt
Bortsett från att jag trivs och mår bra när det gäller jobbet så är jag i bedrövligt skick, i alla fall kroppsligt. Tung och stel är den korta beskrivningen. Men just nu orkar jag inte bry mig, för skulle jag börja tänka kommer jag att bryta ihop.
Tro det eller ej, igår var jag på jobbet. Rent fysiskt alltså.
Känslan när jag åkte därifrån vid halv fem var glädje. Det liksom bubblade i kroppen. 🥰 Kände mig upprymd och väldigt, väldigt lättad. Det sistnämnda på grund av kroppen. Trodde faktiskt inte att jag skulle orka med en hel dags rännande runt – men det gjorde jag! 💪🏻
Jag har på grund av coronasituationen valt att jobba på helgerna, när det är folktomt. Det har varit perfekt. Tyst och lugnt, ingen som stör. Men igår märkte jag vilken skillnad det var när det var ”fullt med folk” på bygget. Det gav energi till tusen! Och tro det eller ej, jag tyckte det var kul att få träffa folk! 😁
