Kategori: Okategoriserade

Gudars vad kallt det blev plötsligt! Igår morse var det -16 grader när jag och barnen satte oss i bilen. Svinkallt!

På jobbet gick jag helt upp i layouten av ”det glassiga magasinet”, jag var så inne i det jag gjorde att jag inte reflekterade över hur kallt det var förrän fingrarna inte längre gick att röra!

Värmesystemet på jobbet lämnar en del att önska, när det blir rejält kallt så tar det någon dag innan det har uppnått full effekt. Så idag kanske det är en smula varmare.

Jag löste problemet genom att släpa fram ett element. Tyvärr kom jag inte på den idén förrän sent på eftermiddagen, efter att svärandes ha haft händerna instoppade i armhålorna hundratals gånger för att få upp värmen.

Var helt solokvist på jobbet igår, eller snarare i de lokalerna där just jag jobbar. Kollegorna var antingen på semester, komplediga, sjukskrivna eller iväg på möte på annan ort. Det kändes konstigt att vara helt själv, men jag fick mycket gjort! Trodde väl i min enfald att jag skulle komma bra mycket längre med det där magasinet än vad jag i själva verket gjorde, men jag tar nya tag idag.

Och kanske blir det så att jag jobbar hemma idag? Ska följa med 8-åringen till skolan på vaccinering. Eller rättare sagt, först ska jag som vanligt skjutsa 8-åringen till skolan för att sen åka hem en sväng innan det är dags att återvända för den där vaccineringen. En smula hattigt. Frågan är sen om jag ska åka till jobbet eller hem… Vi får väl se hur det känns.

Egentligen vill jag bara grotta ner mig i det där magasinet, och om jag åker till jobbet kommer det att finnas störningsmoment – konstant. Är jag å andra sidan hemma så får jag nöja mig med en bärbar dator att jobba på, vilket inte alls är någon höjdare i sammanhanget.

Jag vill verkligen göra en riktigt bra – och modern – produkt. Då är det avgörande vilka typsnitt man använder, det fungerar inte med Times New Roman, Calibri eller Arial. Igår ägnade jag säkert 1,5 timme åt att leta snygga typsnitt utan att hitta riktigt rätt. Att jag frångår alla våra principer i den ”grafiska profilen” känns ovidkommande i sammanhanget, den smällen får jag ta.  Problemet när man gör en sån här produkt är att man tar i från knäna och oftast överarbetar det hela, det blir plottrigt och inte alls så elegant som man vill. En balansgång som är sjukt svår. Botemedlet heter tid. Om man stressar fram något och direkt skickar det på tryck så är faran stor att man inte är så nöjd när produkten sen kommer.  I alla fall jag behöver några dagar mellan ”färdig” och ivägskickandet. Funderar på någon form av tidsplan just nu, om jag ska vara realistisk är nog produkten inte klar förrän på fredag och då kanske jag kan skicka iväg den på tryck i slutet av nästa vecka.

En sak som jag INTE ska göra är i alla fall att visa upp den för kollegorna. I normala fall brukar jag låta en prototyp vandra runt, för att folk ska få tycka till och hitta ev. fel. Men den här gången tänker jag behålla den för mig själv, vilket ställer extra höga krav på att allt är rätt!

Oj vad jag tjatar på om det där magasinet!  😉  Men det är kul och utmanande att vara mitt uppe i något som för ovanlighetens skull engagerar.

Något som absolut inte engagerar är vikten, plötsligt har jag gått upp 3 kilo – bara så där! Det brukar svaja upp och ner, men nu verkar det som att ”ner” har hakat upp sig och att vikten har fastnat på ”upp”. Tålamod tänker jag – tålamod! Sen svär jag, blir förbannad och stoppar slutligen undan alla tankar och känslor som har med vikt att göra. Ingen idé att gå igång på något som jag inte orkar ta itu med. Men visst funderar jag på vad som fick vikten att ta det där skuttet upp. Något jag åt? Något jag inte åt? Äsch då, skitsamma!

Slocknade utmattad tvärt igår kväll, och vaknade 03:10 i morse!

Skönt med mycket sömn, i synnerhet efter den dag som var igår.  Eller snarare de bilfärder som var igår – jösses säger jag bara! Utan att (igen!) gå igång på vädret kan jag väl säga att det var inte lämpligt att köra bil igår, och de knäppgökar (läs: idioter) som ändå var ute verkade tro att det var sommarväglag. Det var mer tur än skicklighet tror jag som tog mig (och barnen) hem igår. Tack högre makter för fyrhjulsdrift!

Men idag är det en ny dag – fylld av nya möjligheter att halka ner i diken om man nu vill det!  😆  Eller så kan man hålla sig hemma helt enkelt.

Jag börjar i alla fall dagen med några utmaningar.

Jag är en mycket ovan YouTube-användare. Jag är helt enkelt inte så intresserad. Men nu har jag en delikat arbetsuppgift, att marknadsföra ett antal videofilmer från vår verksamhet. För att kunna göra det på bästa sätt måste jag fatta hur YouTube funkar… Så nu klickar jag runt och testar alla möjliga varianter, skapar spellistor och ändrar hit och dit. Det blir säkert bra till slut, men det känns en smula vingligt. (Ungefär som på vägarna igår!)

Ytterligare en utmaning som jag ägnar mig åt nu på morgonkvisten är att bygga om delar av jobbets hemsida. Mitt skötebarn. Varje år vid den här tiden kommer samma gnäll, från samma personer. De vill inte att det ska se ut som det gör för deras del av verksamheten på hemsidan. Så nu gör jag mitt bästa för att anpassa sidan efter deras krav, och det är inte enkelt! Framförallt tar det tid att sitta och pilla och göra om en massa saker, och det kräver 100% fokus för att inte bli galet. Och en hel del uppfinnar-anda. Med andra ord – perfekt att sitta och göra vid 4-tiden en morgon.  Men ack så tråkigt!

Något mycket mycket roligare är en annan sak jag håller på med – ett glassigt magasin! Jag längtar efter att få göra något riktigt smaskigt, så långt ifrån ”hemvävt” som möjligt. Vår verksamhet är lite ”hemvävd” nämligen. Jag vill göra något som sticker ut, och garanterat sticker i några ögon också för den delen. Jag har bilden klar för mig i huvudet men känner mig som ett barn på julafton, som ser alla tindrande och lockande paket – men inte har några händer att öppna dem med. En smula handikappad. Det enda sättet att råda bot på det är att bara göra, börja i någon ände. Så det ska jag ta itu med alldeles strax – önska mig lycka till!  😀

 

 

… JAG HATAR DET HÄR J-VLA VÄDRET! ?

Jag undrar verkligen vad jag fick gjort på jobbet igår. Det var en sån där dag när jag bara klickade mig runt bland arbetsuppgifterna, ja förutom fotouppdraget då – det tog jag på allvar. Men alla övrig tid, vad gjorde jag?

Det var tydligen en sån där dag när inget specifikt var tvunget att göras, en mellandag typ. Det är inte så att jag har brist på saker att göra, men det är inte panik och bråttom med något och då verkar jag gå in i någon form av ”väntläge”.

När man inte känner att man måste göra något så går tiden väldigt långsamt, så jag bestämde mig (återigen!) för att åka hem tidigare så att jag kunde möta upp 11-åringen vid bussen. Kändes som ett bra beslut.

För att livet ska få någon form av balans så var det långt ifrån lugnt hemma igår.  Barnen var stingsliga och småkäftade med varandra och fick mini-utbrott av småsaker. Mamma fick också utbrott…

8-åringen kom hem med en overall som hade spruckit i grenen, och jag vet att jag köpte en helt ny overall i höstas. Vi letade, eller snarare gick skallgång, efter den där nya overallen. Efter en stund sa jag lite uppgivet ”Undra var den är?”, vilket min kära mor hörde och började gapa om att hon minsann inte kunde hålla ordning på alla saker.  Vet inte riktigt varför hon gick igång på detta för hon var egentligen inte inblandad, det var jag och 8-åringen som letade. Jag var ohyggligt nära att fräsa tillbaka och säga något om att det skulle vara lättare om hon gav fullständigt f-n i att spara alla saker. Vi har overaller från storlek 110 och uppåt sparade! För man KAN inte kasta saker enligt min mamma.

Vi hittade ingen overall – fast jag vet att den finns någonstans – så nu har jag ägnat en stund på morgonkvisten åt att tråckla ihop den trasiga.

 

Halv fyra. Tja, det är också en tid att vakna på. En smula tidigt kanske, men så blir det när jag somnar tidigt på kvällen.

Har ägnat denna morgon åt att dricka kaffe, snegla ut på snöfallet och kolla Netflix. Så långt ifrån produktiv man kan komma. Men om en halvtimme ska jag väcka barnen och sparka igång den här morgonen på riktigt!

Avskyr det här vädret, eller snarare – avskyr att köra bil i det här vädret! De senaste veckorna känns det som att det har varit mer isdans än bilkörning. Snälla våren – kom fort!

På grund av vädret, eller snarare väglaget, har jag åkt tidigare från jobbet både i fredags, måndags och igår. På jobbet skyller jag på barnen, vilket är en sanning med modifikation, för jag HAR hämtat 11-åringen i skolan. Vill inte att hon ska halka runt på landsvägen bland långtradare på sin väg från bussen och hem. En olycka händer så lätt. Samtidigt så får jag möjligheten att köra hem när det är ljust och jag kan se väglaget snarare än känna det.

Och idag blir det halkkörning igen till jobbet, där jag ska plåta ett band! Känns lite kul att bli tillfrågad, att de har uppmärksammat mina bilder och vill ha mig som fotograf. Hoppas bara att det blir bra bilder.

Chefen verkar ha landat igen, igår kändes han stabil när vi pratade. Jag passade på att meddela mitt beslut om att köpa in en webtjänst inför kommande arbete med  GDPR. Det handlar om en del pengar så jag var beredd på att argumentera för min sak, men det behövde jag till min förvåning inte göra.

Den j-vla vikten skuttar och far, den åker upp och ner inom ett 3-kilos-intervall. Ja ja ja, jag vet att jag kan få positiva saker att hända om jag lägger lite energi på det, men jag orkar inte just nu. Istället gnäller jag och knyter näven i byxfickan.

Jaha, dags att väcka barnen och ta itu med den här dagen på allvar.

Det var en märklig dag på jobbet igår.

Åkte extra tidigt hemifrån eftersom maken skulle vara hemma med de sjuka barnen. Det var riktigt grisigt väglag, men med ett ägg under pedalen kom jag till slut fram, det tog en kvart extra på grund av den försiktiga körningen.

Visste att dagens första möte skulle börja vid 8 och hade räknat med att ha ungefär en timme på mig att jobba innan dess. Men det är ju som vanligt, jag hinner inte mer än komma till jobbet så rycker folk i mig, så det blev inget gjort av det jag planerat för plötsligt var det dags att gå på möte.

Det var ett intressant möte på många vis. Jag visste att det skulle handla om att några av de anställda inte gör sitt jobb, att de har en jävla (f-låt) attityd mot sina ”uppdragsgivare” och helst av allt skulle vilja slippa jobba. Ett synnerligen delikat ämne att hantera – vilket jag som ”bisittare” slapp. Det blev en del hårda ord och tjafs, det var inte snack om att det fanns förbättringspotential från de anklagades sida. Nej då, de hade inte gjort något fel, det var ”alla andra”. *suckar tungt* Ibland är jag väldigt glad att jag inte längre har personalansvar! Ska bli väldigt intressant att se om det ”nya” arbetssättet (som jag har uppfunnit – därav min närvaro på mötet) kommer att falla väl ut.

Från det ena mötet till det andra – det mötet som chefen och jag borde ha förberett tillsammans men inte gjort, ett möte med leverantörer. Leverantörerna kom, till mitt rum, och jag fick jaga chefen via telefon för att förmedla att mötet börjar NU.

Jag kallpratade med leverantörerna tills chefen behagade dyka upp, sen hamnade jag i någon märklig sits, för jag visste inte hur jag skulle förhålla mig. Det är ett område jag kan men där jag har upplevt att chefen vill ha makten – vi har många gånger stångats runt detta och jag väljer alltid att lägga mig. Det finns inget värde i att ”äga” just detta område. Så hur skulle jag bete mig på detta möte? Skulle jag bara passivt sitta med eller skulle jag vara aktiv? Jag hade till slut inte så mycket att välja på eftersom leverantörerna hela tiden vände sig till mig när de pratade. Jag försökte tappert att lägga över saker på chefen genom att bolla saker vidare med ”….vad tycker du…”-repliker. Men det är kanske inte så lätt att tycka något när man inte förstår vad andra pratar om.

Efter någon timmes möte vänder plötsligt allt, chefen börjar säga saker som ”Det är Hundrafemtiotres område” och ”Det ansvarar Hundrafemtiotre för” . Jag gjorde mitt bästa för att hålla upp hakan med handen medan jag desperat funderade på vad som just hände. Släppte han makten till mig? Fick jag just ansvar för hans älsklingsområde? Har han feber?

Efter dryga tre timmar var mötet över och jag var mer än en smula fundersam. När leverantörerna gått dröjde sig chefen kvar och jag var tvungen att fråga hur han mådde. Jorå, han tyckte att det var ett bra möte. Öh, kanske inte svar på frågan men okej då. Vi summerade det hela och kom fram till hur vi skulle komma vidare.

Efter att ha ätit lunch (med kollegorna!) fick jag äntligen lite skrivbordstid fram tills nästa möte – där förvirringen i min skalle blev total.

Det var ett personalmöte med en diger dagordning. En av punkterna handlade om verksamhetsåret 2018. Chefen valde då att ta upp bland annat det möte han och jag just haft med leverantörerna. Han berättade om de satsningar vi planerade att göra inom området under året – och sa uttryckligen att JAG var ansvarig! Öh….jaha?! Bara så där?

Gick väldigt fundersam ifrån det mötet kan jag säga. Så nu är jag plötsligt ansvarig för ett nytt (nåja) område… Ska bli intressant detta. *förvirrad*

Men idag är det en ny dag, med nya möten!

Häller i mig morgonkaffe och förbereder mig för en ny dag på jobbet. En dag då 11-åringen ska följa med, trots hostan.

Egentligen borde båda barnen vara hemma idag, men eftersom jag måste till jobbet så får en av dem följa med mig. Tror inte att min mamma fixar ytterligare en dag med båda barnen.

Min plan är att vi ska kunna åka från jobbet vid 14-tiden, vi får väl se hur det går…

Igår var det fotografering hela dagen som gällde, och så blir det idag också. Att ta sisådär en 50 personporträtt känns inte så upphetsande direkt, mer som ett löpande band. Man trycker av några bilder för varje person och hoppas att någon av dem blir bra tack vare att man har ”småpratat” med den som ska fotas. Igår hände det! Jag fick till en riktigt bra bild. Jag tog kanske 150 bilder och en av dem stack ut rejält. Det var oväntat! Kul när det händer något oväntat som dessutom är positivt.

För övrigt känns det ”konstigt” på jobbet. Jag vet inte om det är inbillning från min sida. Chefen lyser med sin frånvaro, kanske tittar han förbi idag? Det borde han göra eftersom vi har ett riktigt viktigt möte imorgon med en leverantör. Ett möte som vi verkligen borde förbereda, vi borde prata igenom en hel del saker inför det mötet. Men det blir väl som vanligt – vi får skjuta från höften. Eller också slutar det med att han meddelar mig att jag inte behöver gå på det mötet – det har hänt förut. Så frågan är om jag ska förbereda mig eller inte?

Att jag tycker mig ”känna av” stämningen är en sak, men både igår och förra veckan har jag haft besök på mitt rum av kollegor som var frustrerade över chefen. Så något är det. Funderar på hur han mår – egentligen. Förstår på kollegorna att det är en himla massa saker som han inte har gjort, som han verkligen borde. Vi får väl se om det vänder.

I somras blev det en massa kackel bland personalen för att det tidvis inte fanns någon ifrån ledningen på plats. I normala fall brukar vi dela upp sommarens ledighet, och ifall någon vecka blir ”tom” har vi tydligt valt ut någon som får vara ”ansvarig”. I somras gjorde vi inte det, det gick veckor utan att någon av oss var där. Vi fick en del skit för det. Jag visste att det skulle bli så, jag känner personalen rätt väl, så när vi veckan innan midsommar hade vårt sista ledningsgruppsmöte inför sommaren tog jag upp detta. Då visade det sig att vi alla ville ha semester samtidigt. Och chefen sa bara att ”ja, vi måste ju ha semester” och så var det inte mer med det. Det kommer säkerligen att bli likadant i år, så för att ha ryggen fri har jag lagt in om semester (5 veckor!) redan nu.

Min bitterhet och trotsighet över andras löneökningar hänger kvar, det tydligaste resultatet är att jag ”bara” jobbar 40 timmar/vecka. Sablar vad mycket som inte blir gjort när jag gör så. Nu väntar jag bara på att chefen ska ställa mig mot väggen och fråga varför jag inte har gjort ditt och datt. Det enkla svaret är ”jag har inte hunnit”, men det känns liksom tunt, trots att det är sant. Slåss inombords med lojalitet kontra eget värde. Ska bli väldigt intressant att se hur just mitt lönepåslag faller ut.

Dags att steka ägg och få i sig frukost nu, och väcka det stackars barnet som ska sitta och hosta på mitt arbetsrum.

Lyckades med bedriften att vara på jobbet hela två dagar förra veckan, och frågan är hur denna kommer att se ut…

Barnens sjukdomar verkar vara riktigt sega i år. Trots att det har gått över 10 dagar är de fortfarande sjuka. Bättre, men ändå så pass sjuka att de måste vara hemma.

Jag slits mellan dåliga samveten, att vara på jobbet kontra att ta hand om sjuka barn. Usch och fy!

Men just idag måste jag åka till jobbet, ska fotografera ca 50 personer. Så barnen får vara hemma med mormor – undra hur många gånger jag kommer att få äta upp det beslutet? Förhoppningsvis kommer jag loss tidigt på eftermiddagen och kan åka hem för att avlösa mormodern innan hon har fått hjärnblödning.

 

Idag väljer jag att jobba hemifrån – nu är nämligen båda barnen sjuka. En i halsfluss och den andra med en hosta från h-lvetet som inte ger sig.

Blir en intressant vecka detta….

Hoppas verkligen att jag själv inte blir sjuk. Imorgon måste jag vara frisk, då ska jag köra utbildning 8-16 för kollegor som rest långt. Idag borde jag dessutom förbereda den utbildningen, men det kommer att bli som vanligt – jag skjuter från höften. Eller med ett tjusigare uttryck – situationsanpassad utbildning!

I fredags morse berättade jag för barnen att jag skulle undervisa mellan 15-16:30 samma dag, vilket betydde att jag hämtade kl. 17:00 på fritids. Jag hämtar alltid kl. 17.

Runt kl. 14:00 ringer 8-åringen från fritids och frågar när jag kommer. Klockan fem, svarar jag. Kan du komma tidigare mamma? Kan du komma halv fem, för jag mår inte bra, jag har ont i halsen.

Jag lyckades komprimera undervisningen så att den var klar några minuter över fyra, kastade mig i bilen och åkte till fritids. Där fann jag 8-åringen liggandes i en kuddhög, med 39,8 i feber och en igensatt hals.

Väl hemma kikade jag i halsen med såg inga tecken på halsfluss, bara väldigt svullna mandlar. Gav febernedsättande och bäddade ner sjuklingen i soffan.

Vi tillbringade en väldigt ryckig natt i soffan. Febern ville inte gå ner och det halsonda verkade inte ge sig. Tack och lov gick vatten ner, men inget annat. Inte ens glass!

Halv sex på morgonen tog jag en ny titt i halsen – halsflussen hade anlänt! Det var bara att ringa sjukvårdsupplysningen och meddela att vi tänkte åka in till akuten. Vid 8-rycket var vi på plats och efter någon timmes väntan fick vi komma in, efter 30 sekunder hade vi fått ett recept på antibiotika. Sen var det bara att åka till apoteket och hämta medicin för att slutligen kunna åka hemåt.

Det var den lördagen det! En lördag i halsflussens tecken.

 

 

Det här är en jobbvecka som går med väldig fart måste jag säga! Det är redan fredag idag.

Både måndag och tisdag hade jag 11-åringen med mig på jobbet. Under måndagen så satt hon med en dator i knät i princip hela dagen och spelade, men på tisdagen jobbade hon hårt och hjälpte mig, bland annat som fotoassistent. Det kändes tomt att åka till jobbet själv i onsdags när barnen började skolan.

Häromdagen kom jag i samtal med en person genom jobbet. Vi pratade om ditt och datt och när jag ställde en fråga om framtiden fick jag följande svar:

– Det bestämmer Gud.

Vi fortsatte vårt samtal och flera gånger kom svar i stil med ”Det ligger i Guds händer” och ” Om Gud så vill”. Oavsett om vi pratade om vädret, middagsmaten eller personens barn!

Jag blev helt ställd i ärlighetens namn. Ställd och fascinerad.  Det här är en person som jag uppfattar som stark och självständig, inget mähä. Men hur i hela friden kan ”Gud” få bestämma allt? Hur kan man överlåta åt Gud att bestämma allt?

Ja, jag har funderat en hel del på detta. Tänker att det kanske är skönt att överlåta allt på Gud, då behöver man själv inte ta något ansvar. Erkänner dock villigt att det säkerligen är en förenkling att tänka så, men jösses vilken stark tro man måste ha – imponerande.

Själv kan jag inte sätta mig in i att överlåta mitt liv och mina beslut till någon ”Gud”, jag är alldeles för egoistisk, kontrollerande och maktgalen – tror jag.

Jag tror på en högre makt, som jag inte kan definiera.

Ja, detta har satt griller i huvudet på mig, intressanta tankegångar att irra runt i må jag säga. Att ifrågasätta vad jag själv ”tror” på.

Från Gud till mer vardagliga saker – vikt!

Äntligen har vågen (som jag efter ett batteribyte fick att prata med telefonen) visat trevliga siffror. Sedan dagarna runt nyår har jag tappat nästan 4 kilo – najs! Skönt när det går neråt, nu får vi se hur länge det håller i sig, för jag har inte orkat ha stenkoll på mina macros utan detta har skett av ”sig själv”. Tror att rutinerna med jobb har bidragit stort.

Nu ska jag ställa mig och steka frukostäggen, gäller att ladda ordentligt för idag har jag en fullsmockad dag som dessutom pågår till 17:00.

 

Efter en skön ledig fredag, mysig lördag hos vänner och en slapparsöndag är det nu dags. Idag börjar jobbet på allvar!

Eller i alla fall halvallvar, jag kommer att ha 11-åringen med på jobbet både idag och imorgon, så FULLT fokus blir det inte förrän på onsdag då båda barnen börjar skolan igen.

Igår gick det mesta i slapphetens tecken, även om jag ställde mig och gjorde fläskgryta kl. 5 på morgonen.  Men den sköter sig själv när den väl är på spisen, så resten av dagen kunde jag drälla runt i största allmänhet. Vilket jag gjorde, jag till och med somnade en stund på förmiddagen!

Funderade en hel del på jobb, vad jag vill fokusera på under detta år, vilka mål jag ska ha, hur jag ska lägga upp saker och ting, eventuella teman för året. Tankar som stimulerar mig – ända tills jag blir bitter. Då blir jag som vilken trotsig 3-åring som helst.

Eftersom min chef inte verkar tycka att det jag gör är särskilt intressant, viktigt kanske men inte intressant, tvärnitar jag i tankarna. Varför i hela friden ska jag göra alla dessa saker? Varför ska jag utveckla allt? Svaret på de frågorna är ganska enkla – för att jag tycker det är kul. Men ska verksamheten bygga på att jag har kul, vore det inte bättre att utgå ifrån själva verksamheten och inte mig?

Jag slits mellan två varianter när jag tänker på jobbplaneringen.

Den ena utgår ifrån att jag bara borde sitta på min rumpa och enbart göra det som dyker upp, då skulle jag få det lugnt och fint och kanske kunna ägna tid  (fritid) åt träning och matlagning och inte sitta vid datorn hela tiden. Visst, det skulle bli skapligt tråkigt att inte har några rejäla utmaningar, men jag skulle också enbart göra det jag har betalt för.  Och bara 40 timmar i veckan! Grunden till det här tänket är så klart influerat av andras förutsättningar på jobbet. Det är ett ständigt j-vla tjat om hur mycket alla tycker att de jobbar, och det i kombination med de senaste löneökningarna och utbetalningarna för extratimmar hit och dit. Japp, jag är bitter och avundsjuk. Om DE ska ha så bra betalt för att ”bara” göra det som krävs då borde jag verkligen lugna ner mig och inte utveckla saker in absurdum. Jag borde bara sitta där och göra exakt vad som förväntas av mig – och inget annat.

Den andra varianten utgår inte från bitterhet utan från stimulans. Jag tycker att det är kul att gå för full maskin, att skapa och utveckla saker som gagnar verksamheten. Då mår jag bra.  Och i ärlighetens namn så var jag väldigt nöjd med allt som hade med jobbet att göra (även lönen) fram till i november-december någon gång.  Den stora frågan är om jag kan hitta tillbaka till det läget, då jag är nöjd och trivs. Vet bara inte riktigt hur jag ska göra för att nå dit.

Under de dagar jag jobbade förra veckan så lyckades chefen kläcka ur sig två saker som fick mig fullständigt ur balans, saker som hade att göra med mitt jobb, mina ansvarsområden och hur jag är som person. Kände mig tillplattad. Känslor som skapar ännu mer ”nej, jag tänker minsann inte” och gör att jag sätter mig på tvären.

Det är sjukt jobbigt att vara i den här situationen, att vela mellan två ytterligheter.  Och jag upptäcker att jag allt som oftast hamnar i dessa tankegångar – som äter energi. Återigen kommer funderingar på att byta jobb, att söka mig till något där mina färdigheter faktiskt uppskattas.  Jag drömmer till och med på nätterna om att säga upp mig.  Antar att det är det undermedvetnas sätt att släppa ut lite ånga ur skallen.

Ja, det blir ”en dag på jobbet” även idag, vad nu det innebär…

Blev en smula fnittrig i duschen när jag tänkte på det där med pengar, köp-stopp och onödiga saker – och fick se detta:

Åh – bra pris på vårt favoritshampo/-balsam, bäst jag köper!

Ja, tvätta håret kan vi göra ofta och mycket innan lådan börjar sina!

Mitt fb-flöde fylls just nu med artiklar på temat ”Årets fattigaste månad”.

Det får mig att reflektera över min egen ekonomi, inte utifrån att det är just januari utan mer generellt.

I december, när jag insett att det gått en smula överstyr med julklappsinköpen gav jag mig själv ett ”köpstopp”. Sedan dess har jag bokstavligt talat suttit på händerna medan reklam om reor har passerat förbi. Jag vill så sjukt gärna handla.

Har lyckats över förväntan och känner mig nöjd med mitt beslut. Inser att många inköp är impulshandlingar – de skänker tillfredsställelse bara för stunden. Rent krass behöver jag inte det jag köper utan det är bara någon form av utfyllnad.

Har hållit mig till min köpstopp-plan fram tills denna vecka. Först var det ett besök på Netto med mamma, det kostade 2500 kr.  Nu var det inte bara mat utan en hel del annat som inhandlades, och eftersom jag vet att mammas pension är ruskigt mager väljer jag alltid att betala när hon är med. Nästa grej var ett besök på ICA igår, det slutade på en tusenlapp. I princip inget onödigt, förutom tulpaner för 80 kr, slank ner i korgen. Inser att alla fröer jag köper och bakar ”bröd” av är dyrt. Riktigt dyrt!

Min hjärna blir en smula knäpp när jag först säger NEJ till alla inköp och sen smäller iväg 3500 kr i livsmedelsaffärer. Måste få till lite nyanser i tänkandet, för mat måste inhandlas. I alla fall en del mat, för tjena vad mat vi har i våra frysar – där skulle behöva rensas. Tror vi skulle kunna leva på det som finns i frysarna i säkert en månad och bara komplettera med mejeriprodukter och frukt (till barnen och mamma).  Men det blir en annan gång.

Idag är det lördag, och åter igen en ”åka-iväg-dag”. Vänner ska besökas. Lusten är (som vanligt) lika med noll. *suckar tungt* Men jag har i alla fall bakat kladdkaka med hallonpannacotta som vi ska ta med oss.  Funderar en del över mitt (nästan) alltid lika stora motstånd när det gäller att ”åka iväg”. Jag vet så väl att jag efteråt känner jag mig ganska nöjd. Men startsträckan…. Den är sjukt jobbig. Just idag ska vi besöka vänner som jag tycker om, så jag borde verkligen se fram emot detta, men nej. Nåja, det är bara att bita ihop och sätta på värmaren i bilen och bara göra. Jag har till och med nu på morgonen kommit ihåg att packa ner barnens badkläder – för det ska tydligen badas idag!

Det blir nog en bra dag.

Jag bytte telefon i julas, och sedan dess har jag ägnat mig åt att logga in i appar och installera om saker. Glömmer liksom bort att det är så mycket man ska fixa med när man byter.  Extra jobbigt blir det när man är en slarvmaja som jag och inte alltid (läs: väldigt sällan) sparar inloggningsuppgifter på ett ”säkert ställe”. Men det har ändock gått skapligt tycker jag.

En sak som jag inte har fixat är bluetooth-uppkopplingen till vågen. Nu har det inte känts superviktigt eftersom jag har sett att de där 2 kilona jag gick upp runt jul har hållit sig kvar. Men i början på veckan började vikten röra sig nedåt, och då blev det genast aktuellt att få till kontakten mellan vågen och telefonen.

Så i morse började jag fippla med det. Tyvärr går det inte så bra, men jag har inte gett upp ännu!

Vad som slog mig när jag höll på var att den 7 mars har det gått 5 år sedan jag började med lchf. FEM ÅR!

Kritisk som jag är kan jag inte låta bli att tänka att på fem år borde jag ha åstadkommit väldigt mycket mer i viktminskning än vad jag har gjort. Samtidigt så tänker jag att jag väger i alla fall inte så sjukt mycket som jag gjorde då.

Det ska bli väldigt intressant att se vad vågen står på den 7 mars.

Jag vet inte vad som händer, men just nu pågår något märkligt med mig och trosor…

Nyduschad och fräsch kliver jag på nyårsafton i ett par rena trosor innan jag hoppar i resten av nyårskläderna.

På väg till partajet (okej, middagen) tycker jag plötsligt att det känns ”kallt” nertill framtill. Eftersom jag kör just då kan jag inte köra ner näven för att närmare undersöka den plötsliga kylan.

Glömmer bort det hela tills jag går på toa ett antal timmar senare. Drar ner byxor och trosor och parkerar på porslinstronen. Det finns just inget annat att titta på än ner. Ner i byxorna. Japp, just det – byxorna. Inte underbyxorna.

Tydligen var jag så våldsam när jag klädde på mig att jag slet sönder dem! Framtill är det ett stort hål!

Inte konstigt att det var kallt!

De trasiga trosorna byts vid hemkomsten mitt i natten ut mot ett par andra. Ett par som endast fick sitta tills på morgonen. För självklart lyckades jag dra på mig ett par trosor som var tre storlekar för små. Ingen stretch i världen kunde få de frimärksstora tygbitarna att täcka min bakdel, nej tygbitarna rymde in mellan skinkorna! Och det är ju som alla vet ruskigt obekvämt!

Fick sen ett helt dygn med trosor som satt bra, och invaggades i tron om att nu var det slut på tros-strul.

Icke då!

Igår morse duschade jag innan vi skulle åka iväg och handla. Efter duschen blev det lite bråttom och jag stack in näven i torktumlaren som sedan länge var klar för att fiska fram rena trosor.

Vad fick jag tag på? Trosor? Ja! Rena? O ja! Kalla och fortfarande rejält fuktiga? Det också!

Det var en himla tur att rumpvärmaren fungerade i bilen så att trosorna hann torka innan vi kom till affären. I alla fall på baksidan…

De numera torra trosorna gav mig ytterligare en överraskning idag vid lunchtid. Då upptäckte jag nämligen att de var felsydda! Det där käcka tygmärket med logga på som brukar sitta i navelhöjd vänt utåt hade något klantarsel sytt fast på insidan! Inte nog med det, det sköna frottéfodret i grenen var fastsytt på sidan mot golvet!

Man undrar ju vilka sömmerskor de har i låglöneländerna?!

Tills man inser att man går runt med trosorna ut och in!

?

Årets första riktiga arbetsdag är avklarad. Sammanfattas med: JÖSSES!

Vi gick ut stenhårt med en planeringsdag i ledningen. Eller ”dag” var väl att ta i, vi hade bokat mellan 8-14. Och det räckte kan jag säga. Det var ett oerhört konstigt möte. Vet inte vad chefen var på för humör egentligen, men underligt var det. Känslan efteråt var seger – jag hade inte fått en enda sak tillagd på min ”att-göra-lista”.  Fast insatsen bestod i att jag bet mig i tungan hundratals gånger, för säger jag något så hamnar det på mitt eget bord. Provade stämningen ett par gånger genom att komma med några inlägg, men chefen högg direkt så jag slutade relativt omgående att säga något. Satt mest och försökte se intresserad ut och nicka. Den tredje kollegan hade en annan taktik, att säga ”det verkar som att du har tänkt igenom detta” och fjäskade på med hög frekvens.  Ett fullständigt ostrukturerat möte som enligt min mening inte ledde just någon vart. Vadå ”planering”? Å andra sidan, om jag hade orkat förbereda mig (på min fritid) så hade det kanske sett annorlunda ut. Men som sagt, jag är själaglad över att inte ha tusen nya saker att göra!

Hur den stackars 11-åringen stod ut med att sitta i samma rum begriper jag inte. Men det var inget gnäll alls.

Efter mötet hade jag en träff med leverantörer. Eller snarare avstämning. Sen -äntligen- fick jag jobba. Vi åkte nog från jobbet först vid 17:30.

En märklig dag som trots sin improduktivitet ändå skänkt mig ett lugn. Gett mig ork att ta itu med min egen planering av mina arbetsuppgifter. Längtar efter att göra en årsplanering med mätbara mål för just mina verksamheter. Det kanske jag kan göra inom två veckor.

En av de första sakerna som hände när jag kom till jobbet var att en medarbetare frågade ”Ska du jobba imorgon?”. Öh… En fråga jag inte ens funderat på i ärlighetens namn. Snabbt som f-n sa jag NEJ. Haha, så imorgon är jag ledig. Najs!

Jag måste få ordning på mig själv. Eller snarare, jag måste få ordning på tankarna som snurrar och fullkomligen äter energi.

Den senaste tiden har jag insett att jag är inne i en ond cirkel och trampar, att jag går runt runt runt i mina tankegångar. Jag tänker inte ”färdigt” så att det blir ett avslut och någon form av handlingsplan. Jag låter bara skiten snurra. Inbillar mig att ”när jag får tid” ska jag tänka. Det är bara ett annat sätt att skjuta upp saker. Att intala sig att man gör det ”sen”, någon annan gång.

När jag väl får lite tid och kan låta tankarna löpa längre än vanligt tycker jag att det är snudd på FÖR jobbigt att tänka färdigt, så då hittar jag på något annat att sysselsätta hjärnan med.

Det värsta med alla tankar är att de kräver att jag tittar på mig själv, ifrågasätter min egen reaktion. I själva verket vill jag bara gnälla och tycka synd om mig själv.

Sex, närhet, relation och kroppskontakt

Igår, årets första dag, vaknade jag av att det låg en arm runt min kropp. Det har det inte gjort på evigheter. Alltså verkligen evigheter. Letade i gamla bloggen för att hitta uppgifter om när det senast hände, tror vi snackar om sommaren 2016.  😯  Det var en smula chockartat – han tar i mig?! Eftersom jag var sjukt kissnödig kunde jag inte ligga kvar för att se vad som skulle hända – om något skulle hända.

Att det saknas kroppskontakt har jag på något sätt lyckats förtränga med hjälp av tid. Jag finner mig i att det är så här det är, och så är det inte mer med det.

Tack vare den där armen började tankarna vakna i skallen igår. Jag har alltid sett mig själv som en väldigt sexuell varelse, och diskussionerna har genom åren varit många  när det gäller ju avsaknaden av sex. Nu menar jag inte värsta kaninfarmen utan sex kan för mig vara så mycket mer, främst handlar det om närhet, kroppskontakt och någon form av bekräftelse.

För fem år sedan kände jag mig väldigt ”icke-sexuell”, tyckte min kropp var vidrig. Men det vände när jag efter några månader hade kört lchf och tappat de första 20 kilona, hej vad levande jag kände mig plötsligt. Fast det fanns ingen mottagare för mitt nyväckta intresse trots att jag gjorde försök efter försök att väcka intresset.

Igår funderade jag på allvar hur det skulle vara att resten av livet leva utan sex. Att aldrig mer få uppleva det där heta, galna och sköna. Hua – hemska tanke!

Så vill jag inte ha det, frågan är bara vad jag skulle kunna göra åt det. Efter 20+ år med en make som inte är jätteintresserad av sex känns det snudd på omöjligt.

Sen kom nästa tanke som på beställning – vill jag verkligen leva med den här mannen?

I ärlighetens namn tror jag att vi lever och bor ihop för att det är bekvämt och av gammal vana.

Jag kan inte se att vi tillför varandra något nytt längre. Jag går mest runt och är irriterad över en mängd saker. Hans totala ointresse av,  och anpassning till, vad jag äter är ett sådant exempel (efter snart FEM ÅR!). Ett annat exempel är skötseln av hemmet, dvs matlagning, städning och tvätt. Om man säger till eller ber om det så hjälper han till, men inget sker på hans initiativ.

Okej, jag inser att jag är på väg mot ett stort beslut, huruvida jag vill leva i det här förhållandet eller inte.

jobb och ersättning

Från hemmaplan till jobbet, utan att tankarna på något sätt minskar i mängd.

Jag vet att jag har ett ”bra” jobb, i alla fall sett till lön, innehåll och möjlighet att påverka. Jag ”borde” vara nöjd. Men det är jag inte.

Vad är det då som är irriterande?

Ja, det finns flera saker, men det som sticker ut mest är lönen.  Jag kan skämmas när jag tänker på min småaktighet, att jag går igång på pengar, det är så ytligt på något sätt. Samtidigt så ÄR det lönen som gör mig mest irriterad. Eller, det är egentligen andras lön som gör att jag går igång.

Vid ett flertal tillfällen den senaste tiden har jag suttit på möten och medvetet valt att inte ”gå igång”, att inte låta idéerna spruta och komma med förslag. Varför? Jo, därför att jag vet att hälften av allt jag säger kommer jag själv åka på att göra/genomföra. En smula grinigt tänker jag att det kan hon/han minsann få ta ansvar för – det har han/hon betalt för.

Som en hök iakttar jag andra medarbetare och kollegor, hur mycket GÖR de egentligen, hur mycket får de ANDRA att göra åt dem?

Utifrån mina iakttagelser drar jag slutsatser. Det finns hon som ”har så mycket komptid”, det finns hon som alltid, med ett falskt leende, säger ”du som är så bra på…..”

Och så finns chefen, som nyligen skrev på ett nytt arbetstidsavtal för ett 20-tal medarbetare vilket innebär att de alla får en rejäl löneökning från 1:a januari.

Förra veckan, årets sista dagar, satt jag och la in de nya lönerna, och blev upprörd. Gudars skymning – nu är det 9 personer som har högre lön än mig.

Det fanns två personer som inte ingår i detta nya avtal, men som chefen tycker ska ha samma påslag, ”för de jobbar ju som de andra”. Hepp, 11 stycken som har högre lön än mig.

Det är okej med mig att andra har högre lön, men då tänker jag inte ställa upp i ur och skur. Då ska jag fan inte jobba mer än 40 timmar. Då tänker jag inte ta mer ansvar än jag har betalt för.  Då tänker jag inte ”alltid finnas där” och vara likställd med chefen.

Hua vad jag låter bitter och småaktig.

resten då?

Ja, förutom mitt äktenskap och mitt jobb så trängs så klart tankar om vikt och träning i huvudet.

Inte konstigt att man är som man är.

Ska försöka reda i röran i huvudet, prioritera och hitta sätt att hantera det som kräver hantering.

Årets första tvätt snurrar i maskinen, och jag fick ett litet ryck att börja röja i tvättstugan! Men det är ingen fara, det gick över fort.

Jaha, då är det nytt år. Konstigt nog känns det. Är laddad, utan att veta varför egentligen, men det känns nytt och bra. Istället för att tyngas ner av dåligt samvete så känner jag mig redo att ta itu med både det ena och det andra – hur nu det gick till?!

Hade en trevlig nyårskväll/-natt hos goda vänner. Visst, det var lite avslaget, känslan av ”vardagskväll” fanns där, men oj så skönt det var. Ingen hade klätt upp sig till tänderna, ingen förväntade sig värsta partyt, ingen blev stupfull – det var helt enkelt bara trevlig.

Och jag såg inte ut som ett fläskberg på årets nyårsbild! En skitsak, men det gjorde mig glad. 

Ja, nu väntar ett nytt år, undra just hur det kommer att te sig?

Ja då var den här då – sista dagen på 2017.

En dag som jag började genom att göra ett gäng lchf-kladdkakor till kvällens begivenhet. Märklig upplevelse att hela huset luktar choklad kl. 5 på morgonen. Nu håller jag tummarna för att de hinner svalna på några timmar så att jag kan hälla på hallonpannacottan, så att den hinner stelna!  ?

Funderar på om jag faktiskt ska ha klänning på mig ikväll. Problemet med det är att jag då måste eftersöka strumpbyxor. Jag VET att jag har en hel plastpåse full med strumpbyxor, frågan är bara var. Det dåliga samvetet över ”kläd-röran” kommer farande. Jag tänkte innan jul att under mellandagarna måste jag verkligen ta itu med den där röran. Men det har jag inte gjort. Skyller på tidsbrist. En del saker som jag inte gör, fast jag borde, skapar frustration vilket leder till grinighet.  Så från den positiva tanken på klänning känner jag mig nu grinig.

Ja, humöret svänger hit och dit, finns mycket jag skulle behöva processa tankemässigt. Men det får vänta till nästa år.

Nu tänker jag krypa ner i lopplådan en stund och vila, gårdagens 6 timmars bilkörning i snöstorm börjar ta ut sin rätt och jag vill vara utvilad ikväll.

Här sitter jag och muttrar, dricker kaffe och försöker vara kreativ som få.

Idag ska vi ut och fara. Jag har ingen lust! Vi ska hälsa på (makens) släkt, ett besök vi har skjutit upp gång på gång. Vill verkligen inte följa med, men eftersom jag är skyldig till uppskjutandet så måste jag väl göra det. En hel dag kommer att gå åt skogen. En dag som jag hade kunnat använda till att laga all mat som vi ska bidra med på morgondagens nyårsfest. Det är inte ett dugg stressande att då sitta i en bil i sex timmar…. *ljuger friskt*

Ja, och morgondagen då – nyårsafton! Vi gör gemensam sak och ”firar” med goda vänner. Vi fick på vår lott att fixa för- och efterrätt. Frågan är bara VAD vi ska fixa. Och mer intressant är NÄR vi ska fixa det. Livets ständiga dilemman.

Vaknade i alla fall upp till ett nytt rekord denna morgon, jobbets fb-sida (som jag ansvarar för) har nått nya höjder. Vi har länge haft flest ”gillare” bland verksamheter som vår (totalt över 100 st i Sverige). Dock har de som haft 2:a-platsen varit hack i häl en längre tid. Jag gillar ju att vinna så under hösten la jag upp en strategi, som visade sig vara helt rätt. Nu har vi mer än dubbelt så många ”gillare” som 2:an. Vi är inte bara störst, vi är bäst! *skryter* Det känns väldigt bra, trots att mina kollegor inte begriper sig på sociala medier och dess kraft.

Efter att ha njutit en stund av segerns sötma gav jag mig i kast med årets Nyårsbrev som imorgon ska skickas ut till sisådär en 7000 personer. Känner mig totalt oinspirerad… Visst, det har hänt jättemycket i vår verksamhet detta år och många spännande saker kommer att hända nästa år – men hur får man ihop det till en intressant text? Kanske hjälper med mer kaffe?!  😀

 

Knarkar årshoroskop för 2018 och blir tillfälligt hög.

Hoppet är det sista som överger människan. Komsi komsi 2018!

Jaha, här sitter jag på jobbet och glor, årets sista fredag.

Har hållit mig borta från bloggen några dagar. Känner mig frustrerad, irriterad, förvirrad och allmänt bitter, och vill inte sprida gallan i etern mer än nödvändigt.

Men nu är det som det är. Och här sitter jag. Var ruskigt effektiv på förmiddagen, sen tappade jag sugen fullständigt. Lite småkomisk är det att barnen är ute på galej idag och jag kan rent teoretiskt jobba till sena kvällen. Om jag nu bara hade någon lust med det! Men det har jag inte.

Det har bara varit chefen och jag på plats idag, och det har varit riktigt trevligt. Ända tills chefen skulle gå hem. Vi stämde av ett par saker och han sa plötsligt något som gjorde att jag backade långt in i väggen och drog öronen åt mig. Jag vet inte om jag överreagerade men reagerade gjorde jag. Efter det försvann alla arbetslust.

Det är märkligt att vi kan jobba tight ihop  i flera timmar, och enligt mig komma varandra nära. Vi delar många personliga åsikter och kräks i varandras papperskorgar tills det känns som att vi är riktigt tighta, och sen smäller det till! Det är ju inte första gången detta händer. Jag upplever det som att jag sänker garden undan för undan och sen får jag en riktig käftsmäll. Att jag aldrig lär mig!

Nej, jag är verkligen inte på bra humör just nu, rent allmänt mår jag skit. Det är många tankar som snurrar. Jag kan lika gärna stänga ner kontoret och åka hem.

 

Over and out!

I någon slags desperation att skapa ”julstämning” köpte jag nio stycken hyacinter.  Jag älskar doften av hyacint och tänkte att får jag bara doften så känns det i alla fall som jul.

I samma anda tänkte jag om amaryllis. För mig är det verkligen julblomman framför andra.

Hela hösten, eller i alla fall halva, har jag haft koll på blomsidor på nätet – snart kommer amaryllislökarna. Och de gjorde de. Men oj vad dyra de var, 119 kr/styck! Nåja, om man väntar lite så blir det billigare!

Så jag väntade, tills ”mina” lökar var nere i 29 kr/styck – då köpte jag fyra stycken.

Så långt allt väl!

Denna juldagsmorgon sitter jag och ”njuter” av 9 hyacinter – som är doftfria(!) och fyra amaryllislökar som i bästa fall blommar om…..sex veckor?

Jihaaaa!

05:59:06  2017-12-25

Får man åka till jobbet idag?

Näääää…… Det ”får” man inte.

Idag – precis som igår (julafton) och imorgon – är dagar när man ska umgås med familjen. Påtvingad social samvaro. Inte för att det är så himla jobbigt egentligen, men jag får krupp av att göra ingenting. Att bara halvligga i soffan och slöglo på tv funkar i en, max två dagar, sen kommer myrorna krypande. I ärlighetens namn skulle jag kunna bosätta mig i tvättstugan – för där behöver det röjas rejält! Fast jag är en smula för lat och omotiverad att påbörja ett sånt jätteprojekt. Lite moment 22. För att inte bli helt galen smygjobbar jag lite vid datorn som står på köksbordet, nu på morgonen har jag t.ex. tryckt iväg en annonskampanj i sociala medier för sisådär en 15 000 kr. Alltid något!   😆

Att slappa och slöa och inte ha huvud fullt av ”det-ska-jag-göra-imorgon” frigör utrymme i huvudet. Då får andra saker plats, som t.ex. relationen till maken, den stillastående vikten och alla uteblivna gymbesök. På gott och ont.

Måste erkänna något.

Det där gymmet som jag har årskort till…. Det har flyttat! Det hade jag ingen aning om, fick se det på facebook för någon vecka sedan. För att döva samvetet en smula åkte jag faktiskt dit i lördags för att kolla hur det ser ut i nya lokalerna. Och för att kolla om mitt kort fortfarande fungerar. Kortet funkade och jag kom in. Lokalerna är riktigt trevliga, även om jag personligen har en smula svårt för öppna planlösningar. En nackdel är att det nu bara finns en dusch, den ska både damer och herrar dela på tydligen. En fördel är att antalet parkeringsplatser har ökat med 3000%.  Som alltid när jag kliver in på ett gym började adrenalinet rinna till, pulsen ökade och jag blev sjukt sugen på att köra ett pass där och då.  Jag VET ju att jag fungerar så, pallrar jag mig bara iväg så finns all motivation i världen.  Det är det där med startsträckan….

Allt gluttande på facebook, där otaliga inlägg från alla keto-grupper jag är med i flimrar förbi konstant, har skapat ett skav i hjärnan. Istället för att ”bara vara” och bli glad över att vikten inte går uppåt behöver jag (återigen) fokusera på mina macros, och äta enligt dem. Har helt tappat det fokuset. Det är bara att konstatera att jag har haft rejält med tur som inte har gått upp i vikt!

När vikt och gym upptar mina tankar kan jag inte låta bli att hamna långt tillbaka i tiden. Ja, kanske inte så himla långt, men till den tidpunkt i höstas när maken började jobba igen efter två års hemmavaro. (September?) Då var jag orolig för hur i hela friden det skulle fungera med att lämna och hämta barn, fixa mat och dessutom hinna jobba. Nu kan jag konstatera att det faktiskt har gått jättebra! Jag är inte stressad över jobbet, jag får väldigt mycket tid (värdefull sådan!) med barnen och maten har fungerat skapligt, i alla fall för barnen. Det funkar helt enkelt, och nu känns det som att det är dags att ta det hela till nästa nivå, att bättra på matlagningen och klämma fram tid för besök på gymet. Haha, det finns potential för nyårslöften här.

Och relationen med maken… Ja, den vill jag helst inte tänka på, den känns ”sådär” om jag ska vara ärlig. Jag är snarstucken och allmänt grinig, tycker att hans bidrag till vårt gemensamma liv är obefintligt. Men, jag orkar inte göra något åt det. Eller snarare, jag vill inte göra något åt det, vill inte lägga tid på något som jag just nu uppfattar som hopplöst. Tycker faktiskt att HAN borde lägga två strån i kors. Mentalt är det skönt att lägga stafettpinnen hos någon annan en stund. Misstänker dock att jag förr eller senare kommer till en punkt då jag inte orkar vänta på hans initiativ. Den dagen den sorgen.

Nu är det dags att ta itu med frukostbestyren, känner att min kropp behöver några stekta ägg efter att ha varit vaken i tre timmar.

Jaha, nu är det snart jul. Typ om två dagar.

Ägnar (som vanligt) morgonen åt ett hinka kaffe och fara runt i cybervärlden. Borde egentligen göra en handlingslista för all julmat. Snart ska jag det. Om en stund. Tänkte nämligen handla all julmat på väg till jobbet idag, hänga på låset kl. 8 när affärerna öppnar. Det är väl en bra plan va?

Jag hade en jättebra plan för jobbandet igår också. När jag satt i bilen på väg till jobbet drog jag upp de stora linjerna, vad jag skulle hinna med och vad jag skulle prioritera.

Det gick fullständigt åt helskotta kan man säga. Strax efter 9 dök chefen upp på mitt rum med en kopp kaffe och 4 kilo papper. Han gjorde det bekvämt för sig i en av mina fåtöljer och bad mig ringa på vår tredje kollega i ledningsgruppen. En smula förvånat sa jag: Men vi ska väl inte ha möte NU?

Vi behöver stämma av några saker, sa han.

Jaha ja. Den där ”avstämningen” höll på till kl. 12:45!

Halva dagen åt skogen alltså.

Jag var på trotshumör redan från start på mötet, den där händelsen från julavslutningsmiddagen satt som en tagg i hjärtat. Trots att det gått 1,5 dygn. Hade inte riktigt hunnit smälta den, smärtan satt kvar och fick följder på mötet.

Jag var inte grinig och otrevlig, men jag kastade mig inte på alla bollar som kom flygande. I ärlighetens namn tog jag inte en enda boll. Det var många frågeställningar i stil med: hur löser vi detta, vem kan göra det här, hur ska vi lägga upp jobbet med, vi måste hjälpas åt…. Inte en enda gång öppnade jag käften! Satt där, lätt grinig (och sårad), och tänkte att ”det där kan ni två pyssla med”. Det märktes säkert….

Sen kom frågan om hur vi tre skulle jobba under jul/nyår. Tredje kollegan öppnade käften och började med ”Jag har så mycket komp….” Hade jag nu varit i normalt skick så hade jag huggit på de där första orden. VI HAR FÖR FAN INTE KOMPTID!!!  Men jag satt tyst och lyssnade på den olidligt långa utläggningen om hur mycket kollegan minsann hade arbetat – vilket skulle kompenseras genom ledighet från 22/12-7/1. Dvs HELA perioden. Jaha ja….

Sen kom stafettpinnen till mig – hur hade jag tänkt göra? Jag hörde det outtalade ”för någon måste ju vara på plats”. Nu är det ju så att jag har inte riktigt tänkt igenom någon ledighet, jag har ingen färdig plan att presentera. Så jag mumlade att ”ja, imorgon (fredag) ska jag i alla fall jobba” BRA säger kollegorna, för vi är lediga. Jaha ja…

Sen försvann frågan, vilket betyder att båda kollegorna tänker vara borta fram till 7/1.

Ja fy fan, tänk om man hann jobba lite mellan varven också. Men idag ska jag jobba, eller i alla fall försöka eftersom jag har 11-åringen med mig. Men först ska vi handla all julmat, hoppas jag!

Hela dagen igår velade jag hit och dit. Ena stunden ville jag hitta på en ursäkt (migrän, plötsligt sjuka barn) för att slippa gå på personalmiddagen, nästa stund kände jag att det nog kunde bli riktigt trevligt.

Till slut bestämde jag mig i alla fall för att gå. Eller ja, det var snarare så att klockan var så mycket att det inte fanns någon återvändo.

Kollegan och jag drog en iväg en stund innan alla andra, vi skulle ju ”fixa” innan de kom. Men jösses, resan dit! Kollegan hade dagen innan frågat mig vilken väg vi skulle åka och jag hade sagt att jag tänkte åka stora vägar i möjligaste mån med tanke på väglaget. Men igår hade kollegan frågat runt och ”smitvägen” genom skogen sades vara i ”väldigt bra skick” – så vi åkte den. Men fy fan vilken väg! Dryga 2 mil på isig och spårig väg där 30 km/h upplevdes som alldeles för fort.  Funderar ju på vad den där människan som tyckte att denna väg var i ”väldigt bra skick” åker på för vägar?!

Efter dryga 80 minuters resa på riktiga skitvägar var vi framme. Vi fixade och donade och jag bytte faktiskt kläder, eller i alla fall överdel. En överdel som jag på morgonen tyckte satt bra men som nu, sen eftermiddag, kändes helt fel. Gillar verkligen inte att ha på mig kläder som inte känns ”rätt”, är väldigt känslig för just det. Men jag sträckte upp mig och klistrade på värdinneleendet.

Någonstans mitt i middagen kändes det faktiskt riktigt bra, och jag tänkte att det var ju ändå bra att jag valde att gå.  Jag började slappna av.

Hela härligheten avrundades med ett tal av chefen. När det var över harklar sig en annan medarbetare och kliver fram med en påse. Jorå, men nu ska minsann ledningen uppmärksammas och tackas, han halar upp två rejäla presenter ur påsen och så ropar han upp två av tre i ledningen. Två av tre, det vill säga inte mig!

Jag visste inte vart jag skulle titta – så ont i hjärtat gjorde det. Kan väl säga att mitt tidigare ganska goda humör störtdök ner i ett mörkt, kallt och vidrigt hål.

Något stukad avslutade jag spektaklet och hälsade alla god jul. Jag kallpratade med några och gick sen till bilen för att åka hem.

Satt länge i bilen och var ledsen, både för att min del i ledningen inte uppmärksammas och för att jag är så fånig som reagerar så.

Det blev en 1,5 timme lång hemresa på skitvägar med väldigt många tankar snurrandes.

Jävla skitkväll!

Jaha, idag är det dags för den årliga julavslutningsfesten på jobbet. Eller snarare middagen.

I min skalle ser jag fram emot denna tillställning, ända tills den går av stapeln. Jag dagdrömmer om att glänsa, att vara finklädd och se bra ut. Nu sitter jag här och funderar på att strunta i allt glänsande, bara åka dit som jag är och äta gratis mat.

Provade kläder igår kväll och kände bara BLÄ! Ingenting satt bra, kände mig plufsig (mitt i mensen) och allmänt anskrämlig. Ett riktigt lågvattenmärke.

Från början hade jag en plan, att även jag skulle åka med i den gemensamma transporten, och dessförinnan hinna fixa mig – kasta färg i ansiktet och locka håret.

Så ser planen inte ut längre efter att en kollega minsann tyckte att vi två skulle åka i förväg och ”fixa” en massa. Bordsplaceringar och julklappar typ.

Jag överlever nog även detta, men det känns inte kul just nu. Jag ser inte längre fram emot kvällen utan tycker mer att det är en plåga. Dessutom måste jag köra hem på isiga vägar mitt i natten, en resa som tar 1,5 timme.

*suckar tungt*