Kategori: Okategoriserade

08:21:56

Det känns riktigt najs att sitta och mysa denna söndagsmorgon med en kopp kaffe och datorn. Känner mig lugn och harmonisk, och på spisen puttrar äggen i stekpannan.

Känner ett starkt behov av att komma in i rutiner när det gäller mat/ätande. Varje vardagsmorgon steker jag ägg och äter ”äggsmörgås”, men på helgerna är det som att alla rutiner flyger all världens väg. Visst, jag börjar varje morgon med en balja kaffe, men själva ätandet blir oftast uppskjutet i 3-5 timmar. Så nu ska jag ta tag i det!

Vaknade i vanlig tid denna morgon (strax efter 4) med en dröm fortfarande närvarande. Jag brukar aldrig minnas vad jag drömmer annars. Men just idag dröjde den sig alltså kvar. I drömmen hade jag vunnit 11 miljoner på Lotto och gick till chefen och sa upp mig. Sa att jag inte skulle till något annat jobb utan hade fått möjligheter i livet som gjorde att jag ville sluta jobba. Sen, från ingenstans, sa jag att jag inte längre orkade vara på en plats där den intellektuella stimulansen från kollegorna var lika med noll. Att jag inte orkade höra på kacklet om barnbarn, föräldrar i livets slutskede och bästa recepten för diabetiker i kombination med att alla har för mycket att göra och gnäller över det hela tiden – fast det inte ens är sant.

Där någonstans vaknade jag.

Har fnulat lite på den där drömmens innebörd nu på morgonen. Ja, jag är oerhört trött på allt som mina ”kollegor” uttrycker, blir ibland frustrerad och less på att de aldrig tycks kunna se saker som utmaningar. Minsta lilla motstånd de stöter på så ska det kacklas och uppförstoras. Råkade se ett svarsmail som en av dem skrivit till en annan kollega förra veckan. Ursprungsfrågan handlade om att ta fram uppgifter från ett system vi har. (Det tar kanske 20 sekunder att göra det.) Istället för att svara ”Ja, det kan jag ordna”, hade ”min” kollega skrivit ett hejdundrande långt mail om att det var ”så mycket nu”. Skrivaren krånglade och allt tog så mycket mer tid, det var eftersläpning i arkiveringen och dessutom fanns inte gardinerna på plats än!

Va??? Personen som ställde ursprungsfrågan skiter väl i problem med skrivare, arkivering och gardiner!

Det är i såna här lägen jag får lust att skrika: Bara gör det du blir ombedd att göra! Det tog säkerligen 50 gånger mer tid att skriva det där gnällmailet än vad det hade tagit att plocka fram de efterfrågade uppgifterna.

Inte konstigt att jag drömmer om Lottovinster. Men jag får nöja mig med att slippa gnällandet under ett antal dagar nu under jul och nyår.

Igår var vi på trevlig kompismiddag och idag är det dags för det årliga julbordet med vänner. En tradition jag påbörjade för fyra år sedan då jag tyckte (tycker!) att det är så himla mycket enklare att bjuda de närmaste vännerna på lokal, istället för att slita med mat i flera dagar. Har räknat ut att det dessutom blir billigare än att köpa all mat själv. Det är samma vänner som inbjuds varje år, de närmaste, de som man vill hänga lite med innan jul. Fast i år ska jag erkänna att jag känner mig kluven inför en vän med tillhörande familj. Vi har senaste året/åren glidit ifrån varandra.  Kanske blir det sista året med ”hela” gänget? Tja, det lutar åt det. Vi övriga i kompisgänget har alla noterat sprickan som har uppstått, vi märker att vi uppenbarligen inte är värda att lägga möda på om det inte finns ett behov av oss eller vår kunskap/erfarenhet. Krasst sett känner vi oss utnyttjade. Det ska bli intressant att se hur stämningen idag ter sig med all denna bitterhet, jag är inte värst drabbad av oss, men jag är nog den absolut sämsta diplomaten. Igår bestämde vi att om denna ”vän” inte dyker upp i tid – vilket hör till ovanligheterna – så börjar vi ändå. Vi tänker inte vänta. (Haha, härligt med tyst 3-års-trots hos 40-50-60-åringar!)

Apropå det där med att äta frukost enligt rutin. Den skärpning jag nu försöker mig på handlar så klart om en viktuppgång på något kilo. Lika bra att ta itu med ovanor/dikeskörningar på en gång, innan det blir värre. Kollade på kul hur viktläget var för exakt ett år sedan. Då var jag 14 kilo tyngre!

Nu tänker jag fortsätta ta det lugnt tills det är dags att åka iväg och äta julbord.

 

Vaknar kl. 01:43. Försöker somna om. Det går inte.

Just idag är en dålig dag att vakna tidigt, ska vara barnvakt hos goda vänner ikväll, då funkar det inte att slockna i någon soffa vid 21-tiden.

Men men, ska väl överleva detta också.

Begriper dock inte varför jag vaknar så sjukt tidigt?! ?

I brist på annat kollade jag just igenom min app som är synkad med vågen, och dessutom räknar steg.

Senaste jag vägde mig var visst 24 november! Kom inte och påstå att jag är viktfixerad! 😆

Ställde mig på vågen och den visade 0.7 kilo upp sedan senast. Ingen fara på taket med andra ord.

Värt att notera är att jag tydligen har ökat på mina steg senaste månaden, med ett genomsnitt av 27%! Måste bero på allt kutande till serverrummet på jobbet.

 

Vaknade vid 3, efter att ha somnat vid 21.

Dricker kaffe, slösurfar, svarar på jobbmail och lyssnar på grannens alla maskiner som rullar ut denna morgon för att snöröja.

Det har väl inte vräkt ner snö, men det har nog kommit 5-7 centimeter under natten, och det fortsätter snöa.

I ärlighetens namn tog jag med mig lite jobb hem igår, tänkte att om dagens utlovade ”snökaos” verkligen skulle infinna sig så kunde jag jobba hemma. Tror inte att det blir kaos, på sin höjd moddigt och jävligt. Fast det hade onekligen varit skönt att få jobba hemifrån en dag….

 

Igår var det en riktig slappardag, jag orkade/ville inte ta itu med just någonting. Men idag vaknade jag klockan fyra och körde igång direkt. Nu går tvättmaskinen för fullt och två kesolimpor står i ugnen. Hepp!

Själv sitter jag vid datorn och stirrar med tom blick på en dokument som ska bli drygt 30 sidor, fyllda med text och statistik. Verksamhetsberättelsen! Hade jag vetat hur de senaste två veckorna skulle bli hade jag vägrat ta på mig uppdraget att skriva detta. Nu kämpar jag tappert och oerhört motvilligt med det. När min chef kommer tillbaka efter sin semester imorgon förväntar han sig att jag i alla fall har någon form av grund – som vi tillsammans kan finputsa. Jo men tjena…

Märkligt hur man kan slingra sig och hitta på all världens ursäkter för att slippa göra saker. Det enda som fungerar är att bara göra det, bara börja i någon ände. Pannben.

Något helt annat – min axel. Den som gjorde så satans ont i våras. Den som skulle bli bättre med diverse fåniga övningar. Innan semestern slutade jag med de där övningarna, och sen har jag faktiskt glömt bort dem. Axeln är i princip bra, och jag tror (inbillar mig?) att det beror på att jag äter kollagen. Himla skönt är det i alla fall att slippa den där värken. Senast jag hade ont var i början på augusti när jag hade suttit i bilen i flera timmar, sedan dess är det lugnt. Tack och lov.

I fredags skrev jag att jag retade upp mig på några kolleger.  Jag har funderat en del på det sedan jag skrev det. Om det kunde ha att göra med att jag hade lägre toleransnivå än vanligt. Men jag tror inte det.

Istället hittar jag ”minsta gemensamma nämnare” – deras ovilja att arbeta. Det finns få saker som retar upp mig så mycket som människor som smiter från jobb, som bara skiter i saker och ting. Just nu har jag tre sådana personer i min direkta närhet på jobbet. Det gör mig galen!

Det som gör mig mest galen är när en person (eller flera!) sitter i över en timme vid lunchbordet och gnäller över att det är SÅ mycket att göra. Att de aldrig kan vara lediga, att de är SÅ stressade….

Det är samma personer som flera gånger i veckan går hem vid halv två med kommentaren ”jag har så mycket komptid”, eller som kräver kvalificerad övertidsersättning för att jobba igen det som de missade när nätet låg nere. Att de istället för att sortera papper, arkivera och pärma saker satt och  snackade skit har de glömt bort.  OM de hade gjort vettiga saker istället hade jag inte blivit irriterad på samma sätt. ”Det är arbetsgivarens ansvar att vi kan jobba (läs: att nätverket fungerar) så då får arbetsgivaren betala om vi ska jobba över!” När jag fick det slängt i ansiktet kunde jag inte hålla truten utan sa: Absolut, det stämmer, och det är också så att man får lön för att jobba, så jag drar av 15 timmar på din lön denna vecka – eftersom du inte har jobbat! Då blev det knäpp tyst. Nej, jag gör inga löneavdrag, men jag ville väcka det sunda förnuftet och få dem att se det orimliga i det hela. Vilket lyckades!

En annan kollega har fått löneförhöjning och har nu plötsligt mer i lön än vad jag har. Det gör mig upprörd inombords. Jag försöker verkligen påminna mig själv om att jag är nöjd med min lön, men lik förbannat hamnar jag i jämförelseträsket. VAD gör den personen egentligen som kvalificerar till DEN höga lönen? Jag kan inte komma på något, inte en enda sak. Önskar att jag inte hade vetskap om detta, för det tär på mig. Ibland skäms jag över att jag jämför, att jag är så ynklig som människa, att jag inte bara kan se till mig själv. Om det hade varit så att den här personen, i mina ögon, hade tagit mer ansvar, ställt upp i tid och otid och levererat hade min förståelse varit större. Men jag kan inte se något sådant. Istället ser jag tecken på motsatserna hela tiden. ”Nej, jag kan inte komma på det där extrainsatta superviktiga mötet på lördag, jag ska fika med en väninna. Nej, jag kan inte göra ditt och datt. Nej, jag…” Människan GÖR inte mycket, men åsikter finns det gott om. Upptäcker hela tiden att andra gör saker som egentligen är denna persons uppgifter. Åh, vad allt detta stör mig! Märker det väldigt tydligt då jag uppträder kort (och säkerligen ganska grinigt) när vi träffas. Jag är ohyggligt snabb på att säga nej när det kommer små vädjanden om ”hjälp”. I veckan ansvarade vi tillsammans för en dragning på ett möte och där kände jag mig fullständigt överkörd. Egot fick sig en rejäl törn. När människan sen kom till mig och uttryckte sin glädje över hur bra det hade gått på mötet var jag nära att kräkas i papperskorgen. Tänkte något i stil med ”din falska *piiiip* apa”. Det är så ohyggligt korkat att lägga energi på såna här saker – egentligen. Men jag hamnar där titt som tätt.

När jag ändå är inne på människor som gör mig upprörd ska jag dra ett annat exempel.

Har en bekant som är arbetslös sedan något år tillbaka. Denna person fick fullständigt spatt när det visade sig att kommunen ifrågasatte varför personens barn var mer än 15 timmar/vecka på förskolan. För man har faktiskt inte rätt att ha sitt barn på förskola mellan kl. 8-16 mån-fre när man är arbetslös. ”Men herregud – jag måste ju få egentid!” vrålades det i luren när vi pratade om saken.  Jag sa faktiskt inte vad jag tyckte – att det var egoistiskt och dessutom brottsligt – utan hummade nog bara.  Vad är det för människor jag har runt omkring mig egentligen???

Se där ja – nu har jag lyckats undvika det där dokumentet i ytterligare en timme. Bäst att sätta fart – fram med pannbenet!

JA! Äntligen lördag.

Jag har maxat början av dagen rejält. Vaknade vid 4 och smög upp och bryggde kaffe. Sen ägnade jag ett par timmar åt att sitta i soffan, dricka kaffe och uppdatera mitt sociala liv via bloggar, insta och fb. Känner att jag har varit dålig på att ”ha koll” den här veckan eftersom jag har varit fullt upptagen med jobbrelaterade saker.

Lyckades också få iväg våra julkort på tryckning. Jag brukar fixa tryckningen själv, men i år kände jag att det var väldigt bekvämt att skicka iväg dem. Nu är det bara att spänt vänta på resultatet – hoppas verkligen att de blir bra.

Jag har även gjort något jag tänkt göra länge – jag har köpt en locktång! Den vi har funkar inte på barnens hår eftersom den inte blir tillräckligt varm. Men nu så kan vi snart se ut som guldlock allihopa!

Just i år har jag varit så pass ordentlig att jag har skrivit upp ALLA julklappar jag har köpt. Jag lovar att det är den bästa ångestdämparen som finns när funderingar i stil med ”har jag köpt tillräckligt?” kommer farande. Jag verkar konstant känna stress över att jag inte köpt tillräckligt…. Men då kollar jag bara listan och inser att jag i princip är i hamn med julklappsinköpen. Det är väl bara maken och mamma som eventuellt skulle kunna få mer, om jag nu råkar hitta något.

För att verkligen njuta av denna lördag tog jag mig tid och gjorde gröt på mandelmjöl – det är så sjukt gott! Framförallt känns det som att gröten lägger sig som moln i magen. Just mandelmjöl har ett kolhydratsinnehåll som är i överkant för min del, men några gånger om året så unnar jag mig denna comfortfood.

Efter en sån här helvetesvecka poppar tankar om välbefinnande upp. Att ta hand om mig själv, familjen och vårt gemensamma liv. En sak som vi är riktigt dåliga på är att besöka sevärdheter  av typen kulturarv. Typ slott och museum. Jag har en app från Svenskt Kulturarv som jag då och då kollar i. Läser om specialutställningar och drömmer om att åka iväg och uppleva. Men att få rumpan ur tycks vara nära nog omöjligt. Men idag kom ett erbjudande jag inte kunde motstå. En form av rabattkort som ger 50% på alla entréavgifter och oftast rabatt i butiker på utflyktsmålen. De där korten kostar 175 kr st, men just nu kör Svenskt Kulturarv en kampanj där man kan köpa 2 till priset av 1. Jag beställde kort till hela familjen – bra julklapp som SKA användas 2018.

Det är himla skönt med en riktig slapparlördag, jag njuter max av att bara slarva runt. Imorgon blir det dock till att skärpa till sig, då ska barnen vara med och sjunga, spela och lussa i kyrkan. Så idag måste jag få dem båda att prova lucialinnen. Funderar på om jag har glitter liggande i någon låda, eller om jag måste åka och köpa det imorgon bitti. Det kommer att gå åt ett antal meter denna vecka, det är sjukt många lucia-evenemang i år.

Bäst jag går och letar fram lucialinnen innan klockan blir för mycket….

Fy fan så skönt att det är fredag, och alldeles strax dags att åka hem!

De senaste 10 dagarna vill jag inte ha en repris på kan jag säga, har gått för högtryck dygnet runt på jobbet pga alla teknikproblem.

Utöver just de problemen har jag retat upp mig rejält på ett antal ”kolleger”. Kanske har jag  lägre toleransnivå för tillfället? Oavsett vilket är det jobbigt att energin försvinner på saker som inte leder framåt.

Nu tänker jag i alla fall dra ner rullgardinen och åka hem och pussa på mina barn och hänga med dem hela kvällen – balsam för själen!

Redan i fredags kväll kom första meddelandet – det finns inget wifi på jobbet!

Så i lördags morse drog jag på mig jobbarbyxorna och åkte till jobbet. Ägnade nästan 6 timmar åt att felsöka vårt nät. (Och NEJ, det är inte mitt jobb!). Redan när jag gled in meddelade växelhäxan att ”de vanliga datorerna” inte heller fungerade. Nähä, varken det fasta eller det trådlösa nätet alltså. Efter 4 timmar kom meddelandet att ytterligare ett nät gått ner. Alla tre näten stendöda alltså.

Jag slet som en gnu, kollade switchar, konvertrar, brandväggar och wifi-controllern. Hittade INGENTING som kunde lösa problemet. Men brandväggen betedde sig märkligt. Slog i vild desperation en signal till vår internetleverantör, som bara kunde konstatera att leveransen TILL oss fungerade utan problem. Så den enkla lösningen fungerade inte nej.

Medan jag uppgiven satt i serverrummet och håglöst stirrade på alla nätverkskablar kom nästa meddelande: Det finns inget varmvatten, vi kan inte duscha!

Men vad i h-lvete! Knatade ner till varmvattenberedarna och kunde bara konstatera att ca 100 personer endast hade 40-gradigt vatten. Patronerna som sitter i beredarna är från 1996 och orkar inte längre leverera tillräckligt varmt vatten.

Ringde vår driftservice och meddelade att patronerna var slut och att de fick fixa nya. Samtidigt tryckte jag iväg ett mail till kontaktpersonen hos vår it-leverantör och berättade om problemet med vårt nät.

Driftservice kom efter en halvtimme och kollade på varmvattenproblemet. De konstaterade att jag hade rätt, patronerna var slut. De skulle beställa nya på måndag. Jaha, då får jag meddela alla drabbade människor att de nu är utan varmvatten i x antal dygn – jippie! Det betyder att jag får ägna några timmar åt diverse följfrågor….

När jag insåg att jag gjort mitt åkte jag hem, där jag sedan roade mig med att ta ytterligare ett ikommunikationsplattformscertifikat och hänga med familjen.

Problemet med nätet låg i bakhuvudet och skavde. Hade jag missat något? Kunde jag ha gjort mer? Det är lätt hänt att tankarna snurrar när man vet att drygt 300 personer är utan nät…

Kollade mailen titt som tätt för att se om jag fått någon respons från it-leverantören. Nix, nope och nej.

Eftersom vi ändå på söndagen skulle åka till jobbet för att plåta julkort föreslog jag maken att vi skulle passa på att kolla nätet. Han är ju tekniker och kunde kanske upptäcka något jag missat.

Vi ägnade ytterligare tre timmar åt att felsöka allt vi kunde komma på, medan barnen sprang omkring och blev mer och mer griniga för att mamma och pappa ägnade sig åt en massa sladdar.

Jag insåg till slut att vi inte kunde göra mera så vi vände kosan hemåt.

Igår morse var det första jag gjorde att ringa kontaktpersonen hos IT-leverantören och fråga om han sett mitt mail. Jorå…. det hade han. Men det kan inte vara fel på brandväggen! Nähä, men ta och släpa er hit och kolla då – vi behöver vårt nät.

Efter att jag lämnat barnen åkte jag till jobbet. På vägen hann fyra personer ringa mig och meddela att nätet låg nere. No shit Sherlock! Skickade hem tre av dem att jobba hemifrån.

IT-leverantören ringer och meddelar att de *stånk och stön* hade fått loss en tekniker som kunde komma ”under dagen”. Alltså, jag hatar att betala sjukt mycket pengar varje månad för denna ”service” – som innebär att när problem uppstår så ska man känna sig som att man är så sjukt besvärlig. Som att man kräver mer än vad som är rimligt.

Det kom faktiskt en tekniker innan lunch, en stackars yngling som inte riktigt visst vad han skulle göra. Men efter att även han hade ryckt i alla sladdar i några timmar kom han fram till en slutsats: brandväggen är paj. Den kunde han (naturligtvis!) inte fixa så han åkte igen.

Jag dribblade runt hela dagen med frågor om nät och varmvatten – kände mig som en diplomat på toppnivå. Egentligen hade jag mest lust att skrika åt folk att jag också var irriterad!

Men, jag lyckades röja och möblera om i mitt arbetsrum, när vi nu ändå inte hade något nät!

Strax efter 15 valde jag att åka hem, behövde ju verkligen jobba! I bilen får jag ett samtal från min kontrahent på IT-firman. En person jag känner någon slags hatkärlek till. Jätteduktig (typ världsledande) på sitt område men så j-vla dryg att hälften vore nog. Han meddelar att han absolut inte kan begripa att det skulle vara fel på brandväggen, men att han är på väg till oss nu. Eftersom vi verkligen behöver hans hjälp biter jag mig i tungan och hummar mest. Fjäskar som få kan man säga.

Hämtar barnen och får i dem middag lagom tills han ringer igen. Jorå, brandväggen är död. *lång utläggning om att det måste vara vårt fel* Jag lyssnar medan jag mentalt biter i en morakniv, och frågar till slut hur man kan lösa detta snabbt som f-n. Han hade någon hemsnickrad nödlösning som nog skulle fungera, men han vill verkligen råda oss att köpa en xxxxxxx (långt krångligt namn på något svindyrt).

Idag är det en ny dag, idag kanske nätet kommer igång, och med lite tur kanske vi får varmvatten också!

Det är idag man ska tända ljus, det första adventsljuset. Öh… Jag vet inte ens var vi har adventsljusstakarna. Det får duga med de vanliga ljusen! 😀 Och i våra fönster får adventsljusstakarna fortsätta lysa med sin frånvaro.

Det är också idag vi ska försöka få till vårt julkort. Det betyder att hela familjen ska släpas iväg till min fotostudio och sen kämpa i några timmar för att få till EN bra bild. I ärlighetens namn är det ganska kul. Barnen har planerat hur det ska se ut, vem som ska göra vad på bilden. Vi får väl se om vi får till det.

Sent igår kväll satte jag mig för att göra ytterligare en certifiering i systemet jag jobbar i. Samma certifiering som gick mindre bra för två veckor sedan. Jag har läst på en del så jag kände mig redo. När jag öppnade frågorna (ca 90 st!) och skummade igenom dem såg jag att det inte var riktigt samma som tidigare, det fanns nya saker som jag faktiskt inte har koll på. Men jag körde på i furiöst tempo, tiden är inte på något sätt väl tilltagen. Körde fast på en fråga som jag efter lite bryderier bestämde mig för att lämna obesvarad. Kan man inte svara så är det ju bara att fortsätta med nästa istället för att fundera fram något halvhjärtat som bara slösar tid. När jag lämnade frågan låg tvivlet kvar i bakhuvudet – kommer jag att bli icke godkänd nu för att jag inte svarat? Med 30 sekunder tillgodo klickade jag till slut på ”klar”. Sen väntade jag spänt på provresultatet – och herregud, jag blev godkänd!!! Kan väl säga att jag hade en smula svårt att somna efter detta euforipåslag, det tog en stund att varva ner.

Nu är det duschning som gäller, måste ju vara fräsch på julkortet! 😆

Igår eftermiddag fick jag sms från 11-åringen och blev påmind om att det minsann är 1 december idag:

Jag har faktiskt inte haft en tanke på adventskalendrar. Visst, jag har sett dem i affärerna men inte riktigt fattat att det är SNART, typ IDAG som de ska börja användas. Ja, jag åkte till affären och köpte varsin till barnen igår – fast jag egentligen tycker att godiskalendrar är ett otyg.

En annan sak jag också gjorde igår var att köpa ny bil.  Än så länge är jag nöjd med den, fast det grämer mig att jag inte tog en ordentlig diskussion med säljaren om priset. Jag fegade ur när jag väl satt där. Men men, nu har jag ny bil och jag har bestämt mig för att jag inte ska ”känna efter” så mycket när jag kör den. Minsta lilla vibration eller ovanligt motorljud kommer INTE att göra att den rasar ihop – så det så! Nu får det fan vara slut med självframkallad ångest!

Jag måste också berätta att jag igår gick runt med en världsmästarkänsla, för i förrgår kväll lyckades jag – lätt! – ta en certifiering i den kommunikationsplattform jag jobbar i. Testet var på engelska och 180 minuter långt, och det utförde jag sittandes vid köksbordet sent i onsdags kväll. När man väl är färdig så får man resultatet ganska omgående och jag lovar att jag vrålade så att taket nästan lyfte när jag läste mailet där det stod:

Ja, det var trots allt en bra dag igår. Hoppas att det blir det idag också!

När jag satt i bilen på väg hem igår var det med en härlig känsla.

Jag var uppfylld av varm glädje inombords. Inte så där sprudlande glad så att man får fnatt, mer en djup glädje som skänker ett inre lugn.

Hur kommer då det sig, så här en regnig ruskdag i slutet av november?

Jo, sent på eftermiddagen hade jag landat ett av de stora avtalen där min spetskompetens sålts i form av konsulttimmar.

Min chef är väl måttligt road av detta, han oroar sig för att jag ska bränna ut mig, eller bli sjuk av detta specialuppdrag. Eller att vår verksamhet ska få f-n ifall något går snett.

Vad han inte ser är att mitt välmående och ego får sig ett rejält uppsving…

Jag vet att jag gör en mängd bra saker på jobbet, i ärlighetens namn så säger folk det i princip dagligen, men det känns lite som vardag. Nu vill jag ha fest, få en energikick. Mina kollegor förstår sig inte på  just detta område där jag nu ska jobba, det är alldeles för tekniskt för att dem. Så jag ser det både som ett erkännande utifrån (någon annan ser min kompetens) och som en form av utveckling. För det kommer att ställa andra krav på mig än ”vardagsjobbet” och det ser jag verkligen fram emot! Dessutom är det ytterst begränsat i tid.

Medan jag sitter där i bilen och myser av glädje slår det mig plötsligt – på torsdag (imorgon alltså) ska jag byta bil! Himmel! Eftersom det var så länge sen, typ 6 veckor, jag var på bilfirman så har jag snudd på förträngt detta. Dessutom lever min magkänsla loppan när det gäller denna affär. Den känns inte helt okej, jag får en känsla av att jag blir lurad en smula. Men idag ska jag alltså tömma bilen, försöka hitta alla viktiga papper, och imorgon bitti får jag väl ta diskussionen på plats på bilfirman. Det skulle inte förvåna mig det minsta om säljaren kommer att stirra på mig som ett frågetecken när jag kommer. Det har hittills inte verkat som att jag är en särskilt viktig kund. Om jag blir riktigt grinig kanske jag skiter i allt och bara går därifrån. Trots att jag vill ha en ny bil….

Men det är först imorgon det, nu gäller det att ta sig igenom den här dagen först. I spöregn! 😥  Jag kommer inte att få jobba som planerat, vi har hastigt kastat in en viktig föreläsning för alla anställda mellan 13-16 som jag verkligen borde närvara på. Det ser inte så snyggt ut om inte hela ledningen är på plats när vi har basunerat ut hur vansinnigt viktigt detta är. Tre timmar som försvinner från urspungsplanen och måste klämmas in någon annanstans. Ja ja, bara att köra!

Äntligen måndag igen!

Helgen har varit lite sisådär tycker jag. Det som hände på jobbet i fredags har legat som ett stort tungt moln i bakgrunden, hela tiden.

I lördags lyckades jag i alla fall genomföra det där fotouppdraget. Hade verkligen noll lust men kämpade till mig lite falsk entusiasm. Det skulle inte ha blivit bra om jag hade gått omkring och varit butter och nere. Fick dessutom den dumma idén att testköra en del av de nya sakerna, det var mindre lyckat kan vi säga. Det slutade med att jag packade upp alla gamla softboxar och använde hederliga gamla blixtar. Tack och lov fick jag till ett helt gäng med bra bilder, så beställaren blev mer än nöjd och tyckte att det hade varit en toppendag!

Nej, de nya sakerna får jag lägga tid på i mellandagarna, med barnen som modeller. I efterhand kände jag mig en smula korkad som fick för mig att allt skulle sitta direkt – vad/hur tänkte jag?!

När jag kom hem igen efter fotouppdraget satte jag mig och började redigera bilderna. Plötsligt så känner jag att det blir som glappkontakt i huvudet – skitläskigt! Precis samma känsla som när jag i mars 2013 för första gången i livet hade varit utan socker i 10-20 dagar. Det första som händer är att jag blir skraj, ordentligt skraj. Vad beror detta på? Lyckades ta mig till soffan där jag la mig raklång. Trots att jag visste att jag låg stilla på rygg som kändes det INTE så. Jag fick mentalt övertyga mig själv om att jag inte skulle trilla i backen. Försökte tänka tillbaka till de där dagarna i mars 2013, vad var det som fick ordning på allt till slut? Var det salt-shots? Värt ett försök – fick ett av barnen att blanda ett glas med salt och vatten som jag svepte, liggandes i soffan.

Efter några timmar, lagom till läggdags,  känner jag mig så pass stark att jag knallar iväg till sovrummet på ovanvåningen, skapligt stabil. Hoppas att detta ska försvinna mirakulöst genom en natts sömn.

På söndagsmorgonen var det bättre, men inte helt bra. Ställer mig och bakar ett gäng kesolimpor. Det är som att jag är närvarande men ändå inte. Underlig och skrämmande känsla.

Under dagen verkar det som att glappkontakten läker sig själv, jag tvingar mig att göra saker, som att åka till kyrkan med barnen som ska sjunga där. Ser hela tiden till att få i mig salt, om inte annat känns det bra mentalt att ta det. Placebo! *ler snett*

Nu, måndag morgon, känner jag mig nästan helt återställd. Fast tankarna far iväg och spekulerar i vad som hände. Hade det med saltet att göra? Var det en reaktion på fredagens händelse? Missen med kolhydraterna, hade den med saken att göra? Tja, jag kan nog spekulera ihjäl mig själv utan att få något svar. Huvudsaken är att jag mår okej.

Den här dagen kommer att bli speciell, jag ska träffa en av beställarna som köpt min konsulttjänst. Vi ska på något mirakulöst sätt få till ett avtal där det framgår vad jag ska göra, och inte göra. Det blir spännande, i synnerhet när beställaren inte kan ett jota.  Men det är bara att kasta sig ut i verkligheten – hepp!

Kunde inte somna igår kväll, det som hände på jobbet tidigare på dagen påverkade mig mer än jag ville. (Vad som hände ska jag försöka få till ett lösenordsskyddat inlägg om.)

Chattade med en bekant tills klockan var över två inatt, allt för att få tiden att gå och trötta ut mig själv. Inte särskilt givande, bekantskapen var en smula på pickalurven och babblade mest strunt. Men det fungerade som distraktion för min del.

Somnade äntligen bortåt fyratiden, för att vakna halv sju. Nu har jag lyckats få i mig morgonkaffet och duschat. Har verkligen noll lust att ta mig an den här dagen, men jag har ett fotouppdrag. Helst hade jag velat ställa in, men jag vet att den jag ska plåta verkligen ser fram emot detta. Så det blir till att bita ihop och bara köra på. Det brukar ju fungera.

På’t igen ba’!

En symaskin, hundratals kaffekapslar, en svamptork, några hörlurar, lite smink och tingeltangel senare så är årets julklappar i princip klara. Tack Black Friday för sparken där bak. Nu saknas bara en julklapp. *mer än nöjd*

Klantigt nog lyckades jag få i mig kolhydrater igår. Tog fel bytta i kylskåpet och tänkte inte på det förrän effekten kickade in. Effekten består av trötthet, eller ja, jag blir som drogad och kan inte hålla ögonen öppna. Lika läskigt varje gång. Tvärslocknade drogad vid 20-tiden.  Oerhört märkligt och ruskigt obehagligt att socker har den effekten, att det inte går att vara vaken!

Jag vaknade i alla fall i vanlig tid i morse, strax innan fyra. Så ”effekten” går tack och lov ur kroppen rätt snabbt.

Och här sitter jag nu vid datorn, denna ”Black Friday”-morgon, som turligt nog sammanfaller med lönedag! Hade hoppats på att kunna fynda en ny spis, men icke då. Istället har jag fyndat parfym och glasögon. Parfymen var nedsatt med 50% och nya progressiva brillor fick jag för strax över tusenlappen. Känner mig väldigt nöjd!

I shoppingivern dras tankarna självklart till julklappar. Men det är svårt att fynda när man inte ens vet vad man ska köpa. Har scrollat igenom ett antal sidor med erbjudanden, men det är inget som faller mig på läppen. Ska man vara krass så är det inget som varken mamma, barnen eller maken verkligen behöver. Eller ens önskar sig. Men, det kommer att bli jul i år igen. *suckar*

Idag måste jag fixa till mitt arbetsrum, dels har jag ett fotouppdrag imorgon och dels ska det monteras nya skenor och gardiner på måndag. Rörigt! Jag kan inte frigöra plats för gardinmontörerna förrän jag har plåtat… Men jag ska försöka flytta undan saker så att jag lätt (nåja) kan göra sista flyttandet på måndag morgon. Det kommer att krävas lite tankemöda för att få till det.

Jag hade kontakt med den där uppdragsgivaren igår som har köpt min spetskompetens, och vi kan väl säga så här: de där 20 timmarna kommer nog att ökas på, mycket.

Och så har vi dagens verkligt stora fråga – ska vi äta tacos idag?  😆

Jag borde inte gnälla, men jag gör det ändå. Jag avskyr detta väder!!!

Den här övergångsperioden mellan höst och vinter, när det ena dagen är +8 och regnar för att nästa vara -4 och snorhalt på vägarna, är bedrövlig. Det känns som att jag varje gång jag sätter mig i bilen befinner mig i ständig beredskap, alltid beredd på att glida ner i närmaste dike. Dessutom är det mörkt. Blä helt enkelt!

Och den här förkylningen – när tänker den släppa greppet? Jag har känt mig skapligt frisk fram tills i förrgår eftermiddag. När jag satt i bilen och var på väg för att hämta på fritids drabbades jag av en nysattack från helvetet. På en sträcka av en mil nös jag över 20 gånger! Och det var inte några små atschi utan rejäla AHHTJSCHOOOO. Ögonen rann, snoret rann och det kändes som att jag svepte in hela bilen med nysningsbaciller.  Ett väldigt abrupt sätt för förkylningen att komma tillbaka på kan man säga.

Nu till något mer positivt – min chef gick igår med på att sälja mina tjänster, min unika spetskompetens! Vi har ju fått en förfrågan om just detta, ett begränsat uppdrag som jag gärna vill göra – bara för att det är kul. Chefen ville dock försäkra sig om att uppdraget inte skulle göra mig sjuk, eller utbränd! Nja, tror knappast att 20 timmars jobb skulle kunna åstadkomma detta just nu. Hur som – jag känner mig oerhört glad över detta, nu ska jag bara komma överens med uppdragsgivaren också.

Inatt fick jag till sömnen! Underbart att få sova ända till halv fem. ?

Har ägnat en stund åt att se över kommande vecka, både jobbmässigt och privat.

Det ser onekligen väldigt bra ut. Jobbets kalender innehåller bara två möten denna vecka, det innebär att jag faktiskt kommer att kunna jobba! Eftersom en av ”mina” administratörer är deltidssjukskriven så har jag just nu en större börda än vanligtvis, så obokad tid i kalendern är guld värt!

Privat så är det inte heller fullsmockat, men 8-åringen är ledig från skolan tors-fre, till och med fritids är stängt! Eventuellt tar jag med mig barnet till jobbet någon av dagarna, annars tar min kära mor hand om sysselsättningen.

Har börjat fundera på julklappar… Det känns jobbigt. Men om jag låter tanken ligga och skvalpa i huvudet så slipper jag åtminstone få överraskningspanik den 18 december. Det känns som att det är så mycket prestation kring julklappar. Det går inte att bara rita en teckning och ge bort. Det ska vara RÄTT, och oftast dyrt… Nåja, julafton lär det bli oavsett.

Inte har jag tagit mig tid denna helg till att bekanta mig med kameran. Den har legat i sitt fodral på kökssoffan ända sedan i fredags. Funderar på om den ska få ligga kvar där, för jag lär knappast få tid på jobbet idag till att klämma och känna på den. Har en plåtning inbokad på lördag, då lär jag använda gammelkameran.

Nu ska jag väcka barnen och sparka igång denna vecka!

Tvärslocknade tidigt igår kväll efter att ha haft ett kalas för 11-åringen – och vaknade pigg och alert kl 01:53! *svär*

Jaja, bara att gå upp för att somna om är omöjligt. Borde ha hållit mig vaken till riktigt sent. *efterklok* Med lite tur blir jag snart så pass trött igen att jag kan gå och lägga mig.

Senaste veckorna har varit krävande (se lösenordsskyddade inlägget om den väckta björnen) men jag har hunnit en del annat också.

Till exempel fyllde äldsta dottern 11 år i veckan och det lyckades vi väl fira ganska bra. Fast jag önskar att jag hade orkat vara mer engagerad. Just nu finns inte det där ”lilla extra” i energidepåerna. Men det blev nog bra ändå. Jag hoppas i alla fall det. Trots att jag inte hittade någon squishi….

Mitt senaste impulsköp till jobbet, en kamera, kom i fredags. Kändes häftigt att få packa upp den och klämma och känna på den. Nu återstår bara att lära sig tygla den också. Men vi ska nog bli kompisar. Förra kameran tog nästan två månader för mig att lära känna, och jag var flera gånger på väg att ge upp. Herregud, vi snackar om en kamera – hur svårt kan det vara?!  Tja, märkligt nog så är det inte ”bara” en kamera, jag får i alla fall någon form av relation till kameror utifrån hur de fungerar och vad de kan prestera. Ingenting är så frustrerande som att ha bilden man vill ta i huvudet och sen inte kunna ”göra” den med hjälp av kameran. Men det är bara att börja, tänker mig att jag ska ägna en del tid mellan jul och nyår åt detta kameraprojekt. Jag har dessutom några personer på kö som vill bli plåtade av mig! När jag nu ska hinna göra det?

I fredags hände det! Då kom första förfrågan utifrån till min chef om att köpa min spetskompetens. Tro nu inte att chefen hade bråttom att berätta det för mig, nej då. Jag fick veta det först igår kväll.  Kan bero på den där väckta björnen att frågan kom i skymundan och inte fick någon prioritet. Men vilket mentalt lyft det var för mig, jag jublade inombords. Fatta att jag är den enda i världen som sitter på en unik mix av it-kompetens, som dessutom efterfrågas! *dansar lyckodans* Nu ska jag bara förhålla mig till om jag vill sälja mina tjänster, och sedan ha den diskussionen med chefen. Just den beställare som hade ringt har en tydlig (begränsad!) budget, så jag måste räkna på vad de kan få för den summan. Bortsett från allt praktiskt och alla om och men så känns det skönt att få denna ego-boost.

Funderar just nu mycket på barnens skolgång, efter att ha haft utvecklingssamtal på båda skolorna. Det känns inte som att situationen är optimal. Ingen av de berörda skolorna levererar riktigt det jag skulle önska. I ena skolan verkar det vara lite High Chaparall, barnen/ungdomarna går bananas och klimatet kan väl närmast beskrivas som hårt. Det eldas i papperskorgar (inomhus!) och det slåss en del. Lärarna verkar inte ha så mycket engagemang och ork. I den andra skolan finns inte utbildad personal så ungarna gör lite som de vill, de skriks och tjoas, är allmänt stökigt och rörigt. Dock inte hårt på samma sätt som i den första skolan. Den stackars mormorsfiguren (som är barnskötare i grunden!) som är inkastad i klassen har de flesta ungarna noll respekt för…

Leker med tanken på att byta skolor, men fastnar i att man ”vet vad man har men inte vad man får”.  Blir det verkligen bättre? Tycker det är jobbigt att tänka på det här, det känns som att det är livsavgörande för barnen att det blir bra – men vad är då bra? Försöker bolla med maken men vi har inte riktigt haft tid att prata om detta. Måste ta oss den tiden!

Lyckas verkligen inte leverera när det gäller mat just nu. Min räddning när det gäller barnen har ett antal gånger de senaste två veckorna varit färdig ”mikromat” a’ la Findus/Dafgård/whatever.  Själv steker jag mig några ägg. Det var inte alls så här jag hade tänkt mig det hela när maken började jobba. Men jag tänker att barnen i alla fall får mat, trots att jag inte själv har slavat vid spis och ugn, och vi sitter ner och äter tillsammans och pratar.  Men bra är det inte. Eller rättar sagt, jag är inte nöjd, jag vill leverera bättre. Ytterligare ett utvecklingsområde.

Ett annat utvecklingsområde är vårt hem. Dagligen svär jag inombords när jag ser alla kringspridda saker, det överfulla kylskåpet och tvättberget som växer lavinartat. Men jag orkar inte ta itu med detta just nu.

Gudars vilket gnälligt inlägg detta blev. Men det är väl så jag känner just nu antar jag. En positiv sak är i alla fall att vikten inte går uppåt – alltid något!

 

 

Igår morse parkerade jag mig vid datorn riktigt tidigt, vid femtiden ungefär. Igår vad nämligen dagen då vi släppte ut vår sommarverksamhet till allmänheten. Det betyder fullständigt kaos på hemsida, facebooksida och i största allmänhet. Allt tekniskt måste sitta, vilket det naturligtvis aldrig gör så det gäller att ha uppsikt konstant för att snabbt som attan kunna fixa eventuella problem.

Jag satt stand-by fram till 14 ungefär, då hade det lugnat ner sig och allt verkade fungera som det skulle efter att jag hade fixar några småmissar under tiden.  Erkänner att det är kul att se all trafik i realtid, att kunna dra slutsatser när det gäller den riktade marknadsföringen.  Kände mig faktiskt riktigt bra där ett tag!

---

Under förmiddagen så hann jag en hel del annat, bland annat väga mig! Det var en glad överraskning som visade sig på vågen. Ytterligare lite neråt! Visst, det går sjukt långsamt, men jag lägger inte manken till för att öka tempot så jag är ändå väldigt glad att det överhuvudtaget går neråt! Så här har 2017 sett ut:

Nu är det bara att hoppas på att det fortsätter så här!

---

Min mamma fick för sig att åka ut och plocka svamp  igår. Det gick inte så bra…

Vid 15-tiden fick jag ett sms från henne där hon skrev att hon hade gått vilse, inte visste väderstrecken, var trött, kall och frusen. Hjälp typ. Hon kunde inte beskriva var hon befann sig…

Och där satt jag vid köksbordet i nattsärken och pillade på datorerna. Fan!

En galen frenesi infann sig, hela familjen (maken och barnen) gjorde sig redo för skallgång med allt vad det innebär i kläder och redskap (ficklampor, visselpipor, kaffe m.m.)

Själv satt jag vid datorn och försökte se om jag kunde hitta mammas telefons placering på någon karta. Insåg att jag inte hade hennes iPhone under mitt eget Apple-ID och alltså kunde jag inte söka telefonen. Jag letade febrilt i skallen efter hennes -ID och lösenord. Skulle jag hitta henne så hängde allt på mitt minne!

Tills slut, efter vad som kändes som en smärre evighet, kom jag på hennes uppgifter och kunde få fram hennes telefon på en karta. Hon var långt åt fanders tanten! Dessutom fanns det bara 3% laddning kvar i telefonen.

Vi packade in oss i bilen, jag med dator och telefon i högsta hugg för att kunna följa hennes rörelser, och resten väldigt fokuserade. Det började skymma och det regnade.

Till slut kom vi fram till ett ställe där vi kunde ställa bilen, jag ringde mamma (hade inte gjort det innan med tanke på den låga batterinivån i hennes telefon) och bad henne STANNA där hon var så kunde vi söka upp henne. Noterade att hon hade gått 200 meter på den tiden det hade tagit oss att köra på små leriga timmervägar. Skickade iväg maken och 11-åringen ut i skogen och hade stenkoll på kartan hela tiden. Klart tanten började gå igen! Det förvånade mig i och för sig inte, hon lät chockad när jag pratade med henne, och livrädd.

Tack och lov slutade allting bra, jag hittade henne när jag sökte av skogskanter med bilens helljus (det var mörkt och regnade!) efter att ha sett vartåt hon gått. Det var en frusen, rädd, dyngsur, tagen och lättad mamma jag fick in i bilen.  Lyckades få i henne kaffe medan jag plockade av de mest våta kläderna och packade in henne i en filt. Maken och 11-åringen kom efter en stund tillbaka och vi kunde alla åka hem.

Vilken upplevelse! Jag vet att hon älskar sin svampplockning, men framöver får hon aldrig gå själv. Dessutom har jag lagt till hennes telefon under mitt Apple-ID nu så jag kan se var hon befinner sig.

---

Sent på  kvällen ringer min chef. Han undrar om jag har möjlighet att ta mig till jobbet under söndagen – ledningen behöver samlas för ett krismöte.

Visst, jag kommer!

Jag tror mig veta vad som är på gång, jag har anat det i några veckors tid. Det kommer att storma rejält på jobbet nu. Chefen bad mig tänka ”strategiskt”.

---

Ja, så har min helg varit hittills, undra vad mer som ska klämmas in?!

Vaknade tidigt igår med en jävulsk huvudvärk. Första tanken: är det migrän? Tryckte i mig Treo och en balja kaffe, för jag visste att jag måste ta mig till jobbet.

Efter en timme hade den värsta smärtan lagt sig, men jag upptäckte plötsligt att jag inte såg ordentligt på vänster öga. En något bisarr upplevelse.

Trots synnedsättningen kände jag mig okej, så jag skjutsade 8-åringen till skolan och åkte till jobbet – blundandes med vänster öga.

Väl på plats vid skrivbordet blev det väldigt tydligt att vänster öga var ur funktion, men det gick att jobba, om än något långsamt.

Satt i ledningsmöte större delen av förmiddagen, och funderade otaliga gånger på om jag inte skulle åka hem… Kände mig långt ifrån fräsch. Men åka hem kunde jag inte, jag hade lovat chefen att ta ett möte med en personalgrupp åt honom eftersom han var tvungen att hasta iväg på något mer viktigt. Tiden fram till mötet segade sig fram.  För att inte tala om mötet! Gudars vad jag är glad att jag inte längre har personalansvar. Nivån på mötet var i stil med: men vem ska tända stearinljusen då? Läs: ohyggligt låg nivå!

Jag har så svårt för möten som bara består av babbel. Jag vet att de behövs och fungerar som social yta… Men det kliar i fingrarna att peka med hela armen och öka takten. Till viss del kunde jag inte låta bli det, för av den timme som mötet skulle ta använde vi bara 30 minuter innan jag effektivt (burdust?) avslutade det hela.

Människors drift att gå på möten för att få göra sina röster hörda om totalt oviktiga saker slutar aldrig att förundra mig. Medan kacklandet pågick satt jag och räknade tyst för mig själv vad denna sammankomst kostade. 14 personer som har i genomsnitt ca 150 kr/timmen = 2100 kr + personalomkostnader på ca 45% = 3045 kr.  Över tre tusen kronor för detta möte! Jag säger inte att dessa personer hade varit mer effektiva om de hade gjort något annat, men att spy galla, gnälla och kackla till en kostnad av 3000 kr?! Ja ja….

På väg från detta ”möte” kände jag plötsligt hur bra jag mådde, ungefär som om jag drabbats av en klar blixt. Vänster öga fungerade igen och förkylningsmosigheten var puts väck. En underbar känsla!

Hade en dryg timme på mig att fortsätta jobba innan jag skulle hämta på fritids så jag satte mig och började gå igenom högarna. Då dök en kollega upp, en kollega jag gillar.

Plötsligt säger kollegan: Du fick cred av chefen på personalmötet igår!

DET är stora nyheter vill jag lova. Kollegan och jag brukar nämligen beklaga oss lite över att vår chef inte alltid är så tydlig med vem som har gjort vad när han i större sammanhang pratar om saker. Det heter ofta ”…vi har gjort…”.

Jag blev så klart nyfiken och pumpade kollegan på fler detaljer! Det visade sig att chefen hade passat på att prata om vårt plattformsbyte och då väldigt tydligt påtalat att ingen, inte ens han, kunde förstå hur mycket tid och kraft jag hade lagt ner i detta. Enligt kollegan blev jag höjd till skyarna! Ja, ända tills Pucko K som befann sig på samma möte hostade. Då petade chefen in även Puckots namn i förbifarten. Men som kollegan sa – vi fattade allihopa med all önskvärd tydlighet  att det är du som ligger bakom allt detta!

Hurra, jag fick cred! Är så simpel som människa att jag faktiskt blev varm om hjärtat av att höra detta. Satt och småmös en lång stund.

Sen åkte jag till fritids och hämtade barn. På vägen funderade jag på om det var sån där auramigrän jag haft, en sån som sätter sig på ögonen istället för att ge huvudvärk.

Det blev ingen Stockholmsresa för min del idag…

Vaknade vid 2-tiden i natt av att jag höll på att hosta lungorna ur kroppen. Gick upp och satte mig i vardagsrummet för att inte störa resten av familjen med allt hostande. Sittandes där i mörkret drabbades jag av insikten att jag måste vara korkad som försöker dra iväg på en utbildningsdag i Stockholm. Riktigt korkad! Jag är ju verkligen inte frisk!

Så nu har jag suttit hemma i kökssoffan och jobbat. Lite dåligt samvete har jag eftersom utbildningen kostade bra med pengar, men det är inte värt att bli ännu sjukare för de kronorna.

Vad jag definitivt borde göra nu, innan det är dags att hämta barn, är att lägga mig och vila. Får se om jag lyckas med det!

Det blev inget ”åka till jobbet” i måndags. Jag orkade inte.

Men idag åkte jag, mer död än levande. Nu har jag kommit hem, fortfarande vid liv. Nätt och jämnt.

Imorgon ska jag enligt planen åka till huvudstaden och gå på kurs. Måste åka hemifrån 05:30. Undra just om jag fixar det? Hoppas det.

Idag var jag med om något riktigt märkligt, positivt märkligt. Skriver ett lösenordsskyddat inlägg om det senare, måste bara smälta det hela en smula först. *förundrad*

Efter sju dagars seg förkylning tänkte jag optimistiskt igår: nu vänder det! Nu får det räcka och vara bra för den här gången.

I helvete det gjorde, istället växlade förkylning upp med en akut bihåleinflammation idag! 

Det är inget jag brukar drabbas av, och tur är väl det för det gör så sjukt ont. Alltså GALET ont. Det känns som att jag av fri vilja hade kunnat riva loss halva ansiktet idag för att bli fri smärtan. Istället grinade jag och fick blixtleverans av någon bihåleinflammationsmedicin av en god vän. Vi snackar leverans inom 10 min! Jag slet åt mig förpackningen och tog första dosen. Det var som att blåsa upp en påse Vicks Blå med tryckluft i hjärnan. Jösses säger jag bara!

Nu, typ 15 timmar senare är jag i alla fall kontaktbar, kan nästan vara social och ansiktet gör bara ont.

Begriper inte hur jag ska kunna åka till jobbet imorgon…

Gudars skymning! Jag avrundade måndagseftermiddagen med ett möte. Ett möte som först blev försenat drygt en timme och som sedan drog över tiden med 90 minuter! Med tanke på att jag hade över 38 graders feber känns det som ett under att jag satt på det där mötet överhuvudtaget. Flera gånger reflekterade jag över att hjärnan inte fungerade riktigt, kunde inte tänka för det var som sirap i skallen. När mötet äntligen var slut åkte jag hem och kraschade i soffan – efter att ha proppat i mig febernedsättande.

Tisdag morgon, termometern visade 38,7 och snoret rann ur näsan. Borde verkligen ha bäddat ner mig i sängen, men inte jag inte – jag hade ju en bokad tid på bilfirman! Så vid 7-rycket klev jag ut i minusgraderna och började städa bilen. Typ dammsög den och torkade rent allt. Klockan 9 klev jag sen in på bilfirman, slö i huvudet pga febern och med en näsa jag var tvungen att snyta minst var 3:dje minut. Gjorde säkert ett väldigt gott och seriöst intryckk. Eller inte.

Fick nycklarna till bilen jag skulle provköra och lämnade ifrån mig mina eftersom min bil skulle värderas. Var nog ute i en knapp timme i bilen och försökte komma fram till vad jag tyckte. Det gick väl sådär, hjärnan var så sjukt seg.

Efter mycket om och men, och sjukt många näsdukar, kom jag överens med säljaren om att göra affär. När jag åkte hem sen funderade jag på vad hade gjort – egentligen! En bra affär? En dålig affär? Kunde inte riktigt få ihop siffrorna i skallen pga febern, till slut bestämde jag mig för att jag hade gjort rätt i alla fall. Väl hemma däckade jag, helt utmattad.

Mår fortfarande skrutt, snoret rinner inte lika häftigt, febern har minskat något och hostan har anlänt. Hjärnan känns inte riktigt lika mosig, har lyckats jobba några timmar under dagen. Håller tummarna för att jag mår bättre imorgon, och det gäller de sjuka barnen också.