Kategori: Okategoriserade

Seriöst – hur många receptvarianter finns det egentligen på slime? Jag tror mina barn har testat ett 20-tal vid det här laget, alltifrån potatismjölsblandningar och hobbylim till linsvätska med raklödder och bakpulvervarianter. Blir en smula galen på detta experimenterande, samtidigt som jag gillar att de går bananas i köket och testar. Kände dock att måttet var rågat och att jag vill ha ett slime-fritt kök ett par dagar så vi åkte och köpte slime. Nu är det lugnt i köket, inga kluttar med bakpulver som fastnar i strumporna eller intorkat hobbylim på arbetsytorna.

Apropå testande….

På Mors Dag köpte jag en Mors Dagspresent till mig själv – ett kit med nya bilvårdsprylar från BVE & Mothers. Idag testade jag BVE:s interiörtvätt i makens bil. Betyg 4/5. Det blir oväntat rent och doftar väldigt gott, att det inte blev en 5:a beror på att man måste eftertorka. Kommer nog att bli en favorit!

Efter att ha ”tagit hand om” om makens bil gjorde jag en närmare besiktning av min egen bil och upptäckte till min fasa flera utslag av rost. På en 5 år gammal bil! Min längtan efter en ny bil ökande markant och jag har ägnat någon timme åt att surfa runt och leta, men naturligtvis finns inte exakt det jag vill ha. Men jag upptäckte i alla fall ett potentiellt köpobjekt som jag nu funderar på att åka och kolla på till veckan.

…och tog två kryddostmackor! Gudagott!

I brist på annat har jag suttit vid köksbordet, lyssnat på ösregnet och fipplat med kalkylatorn. Noterade något jag haft på känn men kanske inte riktigt velat se. Om jag ändrar förutsättningarna i kalkylatorn när det gäller ”motion” blir utfallet påtagligt.

Kolla bilderna nedan och i synnerhet siffrorna längst till höger på första raden!

Om jag inte motionerar alls, som nu typ:

Om jag skulle motionera 1-3 timmar/vecka:

Om jag skulle motionera 3-5 timmar/vecka: 

Och slutligen, om jag skulle träna ”hårt” 6-7 ggr/vecka:  

Nu står det ”första månaden” överallt, men strunt i det. Det som tilltalar mig är vilken skillnad det skulle göra att börja träna.

Hm…kanske skulle använda det där årskortet som började gälla för två månader sedan.

Om jag skulle träna 1-3 tim/vecka (dvs 2 ggr/v) skulle jag rent teoretiskt kunna tappa 4,4 kg per månad, och 3-5 timmars träning/vecka (dvs 3 ggr/v) skulle kunna resultera i gigantiska 5,5 kilo! Det där sista alternativet med hård träning varje dag tar jag inte ens i beaktande eftersom det inte är rimligt. Fast 7,2 kilo…. *drömmer*

Näringsintaget med 15 g kolhydrater, 85 g protein och 100 g fett borde bli en barnlek att fixa.

Jag älskar verkligen att sitta och fippla med siffror på det här sättet, saker och ting blir så galet tydliga. Att sen omsätta teorier i praktiken är en helt annan historia, det älskar jag kanske inte lika mycket.

Haha, att vara ledig och inte behöva tänka en sekund på arbete öppnar upp för att tänka på andra saker. Som till exempel VIKTEN! Det har jag väl aldrig skrivit förut va? *ler brett*

Det är ofrånkomligt i mitt liv att tänka på vikten, den är så central. Jag hade till exempel inte haft den här bloggen om jag inte tänkte och fokuserade på min vikt!

Förhållningssättet till vikten har varierat över åren, eller snarare förhållningssättet till mig själv. När jag började den här resan började jag verkligen från noll. Att äta fett – hur ska det gå?! Det lät verkligen helt galet i mina öron, det jag kunde var pulverdieter, viktväktarna, viktklubb och kaloriräknande.

Men hej vad det gick! Äta fett verkade vara lösningen på min livslånga fetma, kilona rasade av de första 10 månaderna. Sen rasade det inte länge, det mer kröp av, tills det tog tvärstopp och vände uppåt igen. Nu snackar vi mental utmaning!

Under den där perioden när vikten rasade mådde jag hur bra som helst, jag blev hög på viktraset. Beroende och lite manisk kan man nog säga. Så hur förhåller man sig då till det faktum att det tar tvärstopp och vikten plötsligt börjar öka igen? Ja inte vet jag….

Att laga en trasig dator eller sy en sprucken söm klarar jag ganska enkelt, men att ”laga” mig själv känns ibland som att famla i mörkret – hur gör man?

Efter att jag den 11/2 i år började använda ketokalkylatorn och bokföra näringsintaget med hjälp av kostbevakningen.se har jag minskat ca 10 kilo.

10 kilo, det är definitivt en siffra att vara nöjd över, så varför är jag inte nöjd? Varför kan jag inte bara gilla läget? Varför jagar jag efter mer och fortare hela tiden? Varför hoppar jag jämfota av besvikelse när siffrorna på vågen inte minskar tillräckligt fort? Varför går jag runt med misstanken om att det här sättet att äta kanske inte heller är rätt? Herregud – alla dessa varför som dyker upp varenda gång jag har lite tid över. Jag ifrågasätter så starkt mitt förhållningssätt!

I över fyra år har jag läst om att ha tålamod, man måste ge kroppen TID att anpassa sig till detta nya sätt att äta (lchf). I början tänkte jag att det var skitsnack, vadå tid – jag rasar ju i vikt?! Den nonchalansen fick jag äta upp, för är det något jag har fått uppleva så är det tålamod – både för kropp och knopp.

Jag är dålig på tålamod, helt värdelös faktiskt. Det som räddar mig är struktur och ”en-dag-i-taget”-principen.  Istället för att stirra mig blind på det som jag är dålig på ska jag fokusera på det jag är bra på. En klyscha så bra som någon!

 

Gudars vad mycket det finns att utforska i WordPress! Antalet ”tillägg” man kan installera (och förslöa bloggen med) är oräkneliga.

Jag skulle bara kika lite och nu har jag suttit här i två timmar och utforskat. Och druckit mängder med kaffe!

 

Det blev skolavslutning till slut. Ja, efter att vi åkt samhället runt under 20 minuter och letat efter den 8-åriga soloartistens instrument – utan att hitta det! Tackar min lyckliga ⭐ att jag är tidsfascist.

8-åringen konstaterade krasst att jag får väl låta bli att spela då. 

På plats i kyrkan meddelade vi mentorn (märkligt ord!) att instrumentet saknades, varpå mentorn kastar sig in i sin bil för att åka hem till sig och hämta ett instrument att låna ut! 

Medan mentorn är iväg kommer en klasskamrat till 8-åringen travande. Öppnar sin gigantiska ”handväska” och trollar fram instrumentet! Klasskamraten hade igår noterat att det låg kvar i skolan och bestämde sig för att ta med det till kyrkan för säkerhets skull!  Snacka om underbart – skolavslutningen kunde nu börja.

Hela alltet var precis lika fint och rörande som det brukar, med det undantaget att det var sista gången. Skolan läggs nu ner. Sista skolavslutningen…

Jag var starkt påverkad av stunden och detta faktum, har själv gått i just denna skola och stått i just denna kyrka varenda skolavslutning i sex år. Det känns. När sen 8-åringen solospelade Idas sommarvisa som avslutning kunde jag inte hålla tillbaka längre, tårarna fick rinna fritt.

Mys till det denna fredag med läsning som är riktigt intressant via denna länk: http://www.annahallen.se/allt-hanger-ihop-3

Ps. Läs en gång, sen ytterligare en och slutligen en tredje – det är mastigt och kräver en alert hjärna. 

Nu har jag meckat en liten stund med lösenordsskyddade inlägg och det verkar som att det fungerar.  Om du hade tillgång till min privata blogg tidigare så kan du testa på inlägget innan detta att logga in med samma lösenord. Funkar det?

….kan jag konstatera att jag är fullkomligt värdelös.

Det ena barnet ville ha svallande lockar a la Jessica Rabbit men har fått afrokrull.

Det andra barnet ville ha två inbakade flätor… Så blev det inte.

*rabblar i tysthet* Snart är skolavslutningen över!

Vaknar till ljudet av två sjuka barn, för under natten har även 8-åringen drabbats av förkylning. Hoppas innerligt att det inte leder till öroninflammation som hos 10-åringen.

Det blir med andra ord en skolavslutningsdag kryddad med snorpapper och penicillin.

Fascineras över att det plötsligt är dags för skolavslutning. Vart tog tiden vägen? Den här våren har verkligen passerat i någon form av rekordfart. Försöker minnas vad som hänt sedan nyår. Det som allra klarast dyker upp i huvudet är naturligtvis det gigantiska kommunikationsplattformsbytet på jobbet. Jösses vad jag har jobbat med det, och vad kul jag har haft! Tidsmässigt pågick det inte så länge men det var galet intensivt. I backspegeln kan jag se att jag verkligen kom till mitt rätt då. Jag fick ett mentalt uppsving och viss upprättelse på jobbet. Tror faktiskt inte att chefen hade någon aning om att jag var kapabel att utföra dessa stordåd – det trodde jag knappt själv i ärlighetens namn. Men som med det mesta, det är bara att kasta sig in.

Känslan av tomhet infinner sig då och då, nu är ju själva bytet färdigt och det är bara underhåll kvar – inte direkt någon utmaning. Letar efter något annat att sätta tänderna i och tror att jag har hittat det i kvalitetssäkrandet av vårt integrerade verksamhetssystem – som befinner sig i en salig röra i dagsläget. Har hyrt en konferenslokal och kallat ledningen till ett heldagsmöte om några veckor då jag hoppas att vi kan grotta ner oss ordentligt för att sent på eftermiddagen kunna kliva ut ur lokalen med en ny struktur. Vi är bara tre personer i ledningen där jag är den fyrkantiga, chefen rund som få och den tredje personen runt fyrkantig. En bra mix för att utveckla saker, under förutsättning att man kommer överens. Inser att jag kommer att få sopa banan som en galning innan denna dag, förbereda för att i princip kunna presentera saker som redan är klara. Men det är bara att börja, är övertygad om att det kommer att bli riktigt bra.

En helt annan sak som vårens jätteprojekt har lett till – jag har sökt in till en kurs i programmering på KTH. Det är med skräckblandad förtjusning jag nu väntar på antagningsbeskedet….

Var halvnaken och på väg in i duschen när det slog mig att båda barnen duschat ikväll. Det betyder att det inte finns något varmvatten, vilket i sig betyder: ställ dig inte i duschen! 

På vägen ut från duschen passerade jag förbi vågen, och självklart klev jag upp på den. Den visade exakt samma vikt som för en vecka sedan. Himla mysko. Kan ju inte säga att vikten står still, för den hoppar upp och ner lite som den vill, men det märkliga är att den med jämna mellanrum landar på exakt samma siffra. Och just nu tror jag att jag är inne i en ohyggligt långsamtgående viktminskningsfas, typ platå. Tack gode gud går jag inte upp i alla fall! 

Efter steget upp på vågen kravlade jag oduschad ner i sängen, och här ligger jag nu och gruvar mig inför morgondagen. Det är då ett av barnen kommer att vara besviket eftersom jag inte närvarar på skolavslutningen. Ett simpelt bekymmer kan tyckas, men jag blir förbannad på skolorna som inte kan göra som de ”alltid” gjort, att lägga skolavslutningarna efter varandra så att föräldrar med barn på fler skolor hinner med alla avslutningar. I just vår familj kan vi dela upp oss, men det finns ett flertal familjer som består av en förälder med flera barn som går på olika skolor – deras eventuella ångest ikväll kommer jag nog inte i närheten av. 

Och nej, jag har ingen tjusig sommar-outfit att strutta runt i imorgon. Inte har jag bakat någon jordgubbstårta heller. Fan, jag har inte ens plockat ögonbrynen! Men det lär bli skolavslutning ändå och jag ska anstränga mig för att vara i nuet!

Jaha, varmt välkommen hit då!

När jag väl hade bestämt mig gick flytten fort, det tog i runda slängar 1,5 timme att regga ny domän och fixa till WordPress – hej å hå.

En hel del jobb med finliret återstår, det får jag ta när inspirationen drabbar mig.

Nu tar jag kväller och kastar mig in i ångesten över morgondagens alla skolavslutningar, som naturligtvis är på samma klockslag men i olika byhålor. Ett av få tillfällen då jag önskar att jag kunde klona mig på något sätt.