HUNDRAFEMTIOTRE

Idag är det dags att åka till jobbet igen, efter sju lediga dagar. Känns ovant.

Får besök av en inspektör som ska genomföra en kontroll, och i ärlighetens namn är jag dåligt förberedd. Det blir till att skjuta från höften – som vanligt.

De här lediga dagarna har inte ägnats åt att ta några krafttag direkt, det känns mest som att det har varit en konstant sjukstuga där jag har passat upp på sjuklingar. Ingenting av det jag hade tänkt göra har blivit gjort, alla högar med saker ligger fortfarande kvar, trädgården ser lika ovårdad ut och bilen har inte fått någon solfilm monterad. *suckar*

Det är självvalt, jag vet det. Om jag verkligen hade velat fixa och dona så hade jag gjort det. Men soffan lockade mera och jag valde den.

Känner mig påverkad av senaste tidens dödsfall också. Först ut var Lill-Babs i tisdags. Vet inte varför just hennes dödsfall berörde mig så mycket, kanske för att hon var någon form av svensk ikon. Läste det som skrevs på sociala medier i tisdags och grät floder. Grät nog över andra saker också samtidigt, när jag hade möjlighet liksom.

Igår, på min födelsedag,  fick jag kännedom om ett annat dödsfall. En gammal gubbe som hade trillat av pinn. Men det var inte vilken gubbe som helst. Det var en man som jag faktiskt har haft en relation med, en intensiv och kort. Jag var 19 och han var 52. Min kära far höll på att gå upp i limningen när han fick reda på det, det var ju dessutom en man som bodde i vår byhåla! Som sagt, det var några intensiva månader vi hängde ihop, jag minns den tiden med värme och bevarar den i hjärtat. När jag flyttade hem igen till byhålan för 11 år sedan tänkte jag att jag skulle ta upp kontakten igen, men det blev aldrig av och nu är det försent.

Så, mitt sinne har varit en smula dämpat kan man väl säga. Inte blev det något hejdlöst firande igår heller. Det gick mest ut på att ligga i soffan, glo på dag-tv och med jämna mellanrum äta lchf-kladdkaka. Barnen gjorde det bästa de kunde av dagen vad gäller firande, de slog in ”presenter” (läs: saker tagna ur de utspridda högarna i huset), kramades och sjöng med jämna mellanrum. Maken bad om ursäkt för att han inte köpt någon present – han hade ju varit sjuk gubevars. Han är inte typen med lång framförhållning om man säger så, han hade väl som vanligt tänkt köpa något på vägen hem från jobbet dagen innan. Men men, jag tycker det blev en bra dag. Det tog 1,5 timme att tacka för gratulationerna som kom via sociala medier….

Jag gav mig själv en present som jag egentligen inte har råd med, jag köpte nya glasögon. Fick nämligen en ”födelsedagspresent” från glasögonfirman – 50% rabatt på kompletta brillor! Kände att jag inte kunde missa den chansen, trots att det är skralt på kassakistans botten.

Nej, nu är det dags att steka de obligatoriska frukostäggen och väcka 8-åringen som ska till fritids idag.

Det känns som att det alltid är någon i familjen som är sjuk i påsktider – så även i år!

8-åringen hann bli frisk till långfredagen så på påskafton var hela familjen kry. I alla fall tills på kvällen, då kroknade 11-åringen i magsmärtor och illamående.

På det årliga jippot på påskdagen, då vi träffas ett gäng i en kohagen, fikar och letar ägg och godis, var vi bara tre representanter från familjen närvarande. 11-åringen var hemma och mådde dåligt, men hade sällskap av mormor.

Det där jippot blev inte bra. Vännen som arrangerade det hela hade nog inte riktigt ork och engagemang, det mesta blev fel. Det var kallt som f-n till att börja med. Sitta i en delvis snötäckt kohage i minusgrader kan göra vem som helst grinig. Den utlovade maten räckte bara till hälften av gänget och var dessutom inte tillräckligt varm. Det hade kanske varit en smart idé att börja göra en brasa en halvtimme innan alla kom, och inte börja leta ved till brasan när det redan har kommit 20 personer.  Det tar en stund att fixa en brasa som det går att laga mat över…

Själv var jag förberedd, hade packat ner både kaffe och tilltugg i vår ryggsäck. Vi var varmt klädda (tänk skoteroveraller) och hade sittunderlägg med oss. Det gick med andra ord ingen nöd på just oss. Men jag hörde gnället från andra…

Arrangören, det vill säga ”vännen”, skyllde på allt och alla när folk började muttra, dessutom valde h*n att ställa sig avsides och bara prata med några stycken istället för att mingla runt och vara social. Lite trevligt snack kan faktiskt tina upp folk och skapa bättre stämning. Men nej, det var tydligen inte aktuellt. Det slutade med att allt var vädrets fel!

Att maten inte räckte och att det inte fanns något att dricka var inget problem för vår del. Men det som berörde mig mest illa var alla barn som kom med tindrande ögon och små korgar för att leta godis – men inget fick!

Alltså, detta jippo går ut på att barnen ska leta godis som påskharen har tappat – det är hela poängen. Jag vet inte hur många kilo godis jag har köpt genom åren och i arla morgonstund spridit ut i frostnupet gräs…. I år fick jag inte frågan om jag ville hjälpa till.

Vännen hade definitivt köpt för lite, och dessutom släppt ut sina egna ungar först så att de fick rensa kohagen… Pinsamt!

Vi valde att lämna stället efter någon timme tillsammans med ett gäng andra. När vi tackade för oss var det sista orden jag hörde från ”vännen” Ja, det var ju synd att vädret var så dåligt!  Eller hur, tänkte jag i mitt stilla sinne, och det är synd att ditt ego är så gigantiskt att det skymmer din självinsikt.

Det årliga jippot blev långt ifrån så bra som det kunde ha blivit, men vi fick i alla fall en mysig stund med några vänner som står oss nära. Det vill säga, vi delade filt och kaffe medans vi gnällde!

Resten av dagen gick åt att vara sällskapsdam åt 11-åringen som varvade sovande med kräkningar.

Annandag påsk var alla skapligt friska igen och tillbringade dagen i diverse sofforna, gloendes på tv, paddor och telefoner. En riktig höjdardag! Vi orkade inte ens laga ordentlig mat.

Imorse när jag vaknade  vid halv fyra såg jag att maken satt på sängkanten. Det visade sig att han hade kräkts halva natten.

Härligt med denna sjukstuga…

Själv är jag ledig idag och imorgon, dvs jag jobbar hemifrån. Har redan fått iväg ett antal jobbmail och ska snart parkera mig en stund i telefonen.

….men påsken är i alla fall över för denna gång!

Hm, kanske borde sopa framför min egen privata dörr också nu när jag jobbar med dataskydd.

Det är dags för lösenordsbyte på de privata inläggen!

Vill du ha det nya lösenordet mailar du till: info@hundrafemtiotre.se

 

Småjobbar, slösurfar, dricker kaffe och har det (som barnen skulle ha sagt) fett najs just nu!

Ja, om man bortser från nysattackerna som kommer var femte minut…

Blickar bakåt och konstaterar att jag på det hela taget haft en fin vecka, än så länge.  😉

Det har varit en hel del möten på jobbet, och det jag är mest nöjd med att jag fick till var en sextimmarssittning med ledningsgruppen där vi hackade oss igenom 36 sidor med beredskapsfrågor rörande GDPR (Dataskyddsförordningen som ersätter Personuppgiftslagen den 25 maj.)

Otroligt vad motsträviga en del är, de har värjt sig emot detta med GDPR sedan jag började prata om det – tidigt i höstas!  Men för mig är ledningens kunskaper och insikter avgörande för hur väl vi lyckas följa förordningen och leva upp till alla regler – och vilken prioritet detta får i verksamheten.  Efter dessa sex timmar vågar jag säga att de har fått ett helt berg med insikter.

Under denna dragning togs det formellt ett (något överraskande för mig) beslut om att utse mig till Dataskyddsansvarig i verksamheten. Hoppsan! Det är nog första gången jag har upplevt att chefen har varit drivande i en fråga som handlar om formellt ansvar. Men nu är det gjort. Visst, jag kan tycka att jag är den mest kunniga på området, men vis av tidigare erfarenhet vet jag att saker kan hamna i knän som är långt ifrån kompetenta och det kan ta en smärre evighet innan själva beslutet tas. Men denna gång blev det rätt!

Något jag har funderat på länge är att köpa in en drönare till verksamheten, jag ser möjligheterna att kunna skapa fantastiska filmer med hjälp av en drönare. Den här veckan tryckte jag på köp-knappen. Så nästa vecka anländer det en ny (svindyr) leksak som jag inser kommer att ta tid att behärska. Inte bara rent tekniskt utan också lagligt. Jösses vad jag har läst på om drönare på Transportstyrelsens och Lantmäteriets sidor.

På hemmaplan har det varit krassligt. 8-åringen drabbades under lördagen av en herrejössesförkylning och den har hållit i sig vilket har inneburit att 8-åringen och mormor har varit hemma och umgåtts efter bästa förmåga. Igår var första dagen utan feber. Och jag antar att mina nysattacker idag är en släng av denna förkylning, håller bara tummarna för att det inte utvecklas och blir herrejösses för min del också.

Tack och lov har 11-åringen varit så pass kry att h*n har kunnat gå till skolan. Vi har tragglat matte och fysik till varje frukost denna vecka – allt för att h*n skulle klara av två prov. Hur det gick på dem vet vi dock inte än, men 11-åringen var nöjd efteråt och sa vid båda tillfällena Jag har svarat på alla frågor! Sen var tanken att vi skulle ha utvecklingssamtal denna vecka, men det blev inställt då mentorn var sjukskriven. Att så var fallet fick vi dock inte reda på förrän 11-åringen ställde frågan om mentorn var på plats – samma morgon som samtalet skulle ske, detta trots att sjukskrivningen tydligen gjordes förra veckan. Säger en del om informationen från just denna skola. Det var synd att utvecklingssamtalet blev inställt,  för jag var verkligen laddad efter att ha haft en fullkomligen idiotisk mailväxling med matteläraren. Det finns en hel del jag vill ifrågasätta! Det blir till att ladda om till nästa samtal.

Funderar en del på sommarsemestern just nu. Maken kom trampandes och undrade var jag tyckte att han skulle förlägga sina 13 dagars semester under min femveckorsperiod. Hm, det tål att tänkas på. Det tog ett tag innan jag begrep att detta innebär att jag kommer att vara ”själv” med barnen i två veckor – vilket faktiskt öppnar en del möjligheter. En möjlighet är att packa in barnen och mamma i husbilen och dra till Finland, något jag velat länge. Att vi inte gjort det tidigare beror på att vi inte kan åka/sova fler än fyra personer i husbilen. Så nu irrar tankarna runt i Finland!

Och den där j-vla vikten! Efter att ha hoppat upp och ner 2-3 kilo i flera månader bestämde den sig för någon månad sedan att ta ett 5-kilos-skutt uppåt och parkera sig där. Inte ett hekto har den rört sig på en månad! Frustrerad är bara förnamnet. Men jag orkar inte fokusera på åtgärder just nu, jag bara gnäller.

Hehe, i veckan fick jag ”erbjudandet” att förlänga mitt gymkort ytterligare ett år – Sveriges dyraste gymkort om jag räknar på vad varje besök där har kostat. Funderar faktiskt på att förlänga det…  (Hoppet är det sista som överger människan!)

Till råga på allt är det påsk nu också.  Fira? Nääää…. Ärligt talat orkar jag inte hålla på med fjädrar, påskkort, utklädnader, påskris och matlagning. Det blir som en vanligt helg, lite längre bara. Det enda påskiga blir den årliga leta-ägg-och-godis-traditionen på söndag, det får räcka.

Avslutar dock detta inlägg med en tillönskan om GLAD PÅSK!

 

 

 

Det har varit en smula vitt på sista tiden på denna sida. Inte på grund av snö eller dimma utan ett gigantiskt serverfel hos hemsidesleverantören.

Sent igår fick de upp sidan igen – hurra! Så nu är jag ( och ett antal tusen andra) tillbaka i ”etern” igen.

Det är lite typiskt att sidan går ner när man för ovanlighetens skull har både tid och lust att skriva, men det var väl lagen om alltings inneboende j-vlighet som slog till.

Nu har jag dock tidsbrist så något långt inlägg blir det inte. Sitter faktiskt och skriver offentliga beslut för jobbets räkning. Vi har tagit en herrans massa beslut i ledningen, men ligger drygt två månader efter med det formella skrivandet. Skrivbordet har glött sen klockan tre i morse!

Och till råga på allt är det skärtorsdag idag. En dag som jag hade tänkt vara ledig på. Men icke då – det var en smartskalle som bokade in mig på ett avstämningsmöte kl 15:00 i eftermiddag! *svär* Nåja, jag ska nog få den här dagen att gå på jobbet, bland annat ska jag boka in roliga aktiviteter till en kommande personaldag!

Nu ska jag fortsätta hamra på tangentbordet!

 

Det har varit många sociala aktiviteter de senaste dagarna.

I fredags gick jag lite tidigare från jobbet, åkte hem och hämtade barnen och mamma och åkte på Svenska Kyrkans tacokväll. Det var första gången för oss. Barnen i vår byhålas skola hade fått denna inbjudan av kantorn och 8-åringen vill gärna åka dit. Väl på plats inser vi att vi är de enda från just vår byhåla – av 40 inbjudna barn! Men vi var långt ifrån ensamma. Det var en trevlig tillställning med underhållning och god mat. Hann prata med några nyanlända och blev nästan imponerad över mitt sociala engagemang. Vid åtta-tiden var vi hemma igen och däckade i princip direkt, helt slut efter veckans jobb och skola.

På lördagen såg (och upplevde) vi den årliga musikalen med Kulturskolans elever. Det var nästan så att tårarna rann stundtals. Barnen/ungdomar var så sanslöst duktiga och jag blev mer berörd än jag hade kunnat ana. 2½ timme av ren njutning!

Under musikalen blev 8-åringen plötsligt väldigt snorig. Det fullkomligen rann ur näsan.  Vilket fick till följd att vi bara blev 2 som åkte på middagen hos goda vänner efter musikalen, istället för 5.

Det var jag och 11-åringen som åkte på middagen, och vi hade riktigt, riktigt kul. Det slutade med att vi kom hem först halv ett på natten, med skratträningsvärk i magen! Konstaterar att jag faktiskt har riktigt goda vänner.

Så när jag vaknade i morse  låg jag en stund och lyssnade på när den dunderförkylda 8-åringen andades genom munnen och kände jag mig fylld av de senaste dagarnas upplevelser.

Funderade på alla ”måsten och borden” som fanns på listan denna dag, men kände ”vafan” och bestämde mig för att bara göra det jag hade lust med. Det vill säga nästan ingenting.

Men jag har faktiskt lyckats med att plantera fröer – alltid något!

Nu är det kvalificerat soffhäng som gäller resten av kvällen.

Vaknade vid fyratiden, låg en stund i sängen och bläddrade förstrött i mobilen. Insåg plötsligt att jag idag  varken har några inplanerade möten eller något ”projektrelaterat”.

Jösses – denna dag är som ett oskrivet blad!

Det är fantastiskt att få åka både till och från jobbet när det är ljust! Åh vad jag har saknat detta ljus.

Kommer på mig själv titt som tätt att jag sitter och ler brett när jag åker. Och ler gör jag över lyckan att ljuset har återvänt.

Snälla våren, skynda dig nu, släpp fram tussilagon i alla diken och krokusarna i grusgångarna!

Ni som kan läsa mina lösenordsskyddade inlägg vet att veckan har varit fylld med ”projektet”, men det är verkligen inte det enda som hänt.

I måndags hade jag en riktigt bra dag, inga inbokade möten där tiden skulle sittas av eller några viktiga dokument att skriva åt andra. Jag pulade med mitt och kom en bra bit på väg, kände att jag hade koll på veckan och vad som måste göras. Förberedde projektstarten så gott jag kunde inför tisdagen.

På tisdagen ”försvann” tiden i samband med att jag sparkade igång projektet och plötsligt var det dags att åka hem. Hade lovat 11-åringen att hämta vid skolan så det gjorde jag. Vi åkte raka spåret till fritids för att hämta 9-åringen – som hade väldigt ont i magen. Väl hemma parkerade jag 9-åringen på toaletten, som direkt sprutlackerade porslinsfåtöljen. Jaha, magsjuka alltså…. Tillbringade kvällen och natten med att hjälpa 9-åringen fram och tillbaka mellan säng och toalett. Tack och lov kom det bara ur en ände, vi slapp spyor.

På tisdagskvällen borde jag ha förberett en entimmesdragning om GDPR som jag skulle hålla på onsdagens personalmöte, men det glömde jag helt bort i toaletttraskandet med 9-åringen.

Blev påmind när jag kikade i kalendern på onsdagsmorgonen och svor en lång ramsa. Jag skulle köra projektet mellan 9-14:30 och sen hålla den där dragningen kl 15:00. Det var bara att börja jobba kl. 4:45, inget gluttande i sociala medier och kaffedrickande i egen takt denna morgon inte!

Fick inte riktigt till det som jag ville så på lunchen finputsade jag det hela.

Dragningen blev riktigt bra, jag fick med medarbetarna på spåret och avslutade det hela med en uppskattad tävling i ämnet (vad gör man inte för att få tiden att gå?) innan jag kastade mig in i bilen för att åka hem till sjuklingen som tillbringat dagen med mormor.

Sjuklingen hade sovit en hel del under dagen och magen hade varit lugn. Det enda som hade intagits var en burk Cola Zero. Vi bestämde att även torsdagen skulle tillbringas hemma med mormor.

Torsdagsmorgonen bjöd på -14 grader när jag och 11-åringen satte oss i bilen. Trots kylan fick vi en egen mysstund och kunde prata om ”viktiga” saker. Äkta mammatid. På jobbet skulle dagen börja med ledningsgruppsmöte. Jag väntade och väntade på chefen och den andra kollegan som ingår i ledningen. Ingen kom. Jag visste att jag kl. 9:15 skulle vara på annan plats och köra mitt projekt. Till slut skickade jag sms och frågade var de var, om vi skulle ställa in mötet eller? Det tog inte mer än någon minut så kom chefen inklivandes, han berättade att den andra kollegan var upptagen i ett annat samtal. Han satte sig trött ner i en fåtölj. Ja, han såg faktiskt bedrövad ut. Trots den ledsamma uppsynen var det första han sa att han tyckte min dragning på personalmötet hade varit väldigt bra, att han trodde alla insåg vidden av GDPR, och att han själv nu också gjorde det.

Vi betade av några av de punkter som jag hade på min lista och sen blev det tyst. Då säger plötsligt chefen att vi måste ha ett lönesamtal. Jag har noterat i hans kalender att han är mitt uppe i alla lönesamtal men gett f-n i att boka ett själv. Jaha ja….

Jag kikade i min kalender och sa att jag kunde kl. 15:45 samma dag. Då kunde inte han. Då sa jag att vi kan väl ta det nu på en gång så är det avklarat sen. Okej, sa chefen.

Det tog väl 30 sekunder att få honom att kläcka ur sig att jag skulle få de avtalade 2,3% i höjning. Sen la han till att jag och den andra kollegan som ingår i ledningen fick samma höjning.

Jag får sånt galet påslag i kroppen vid såna här lägen, det känns sjukt obekvämt och jag vill bara springa därifrån. Kan absoluta inte argumentera för min sak, sitter som ett mähä och bara nickar.

Å ena sidan känns det som en lättnad att det där ”samtalet” är över, och att jag FÅR en löneförhöjning, men å andra sidan är jag missnöjd över att jag inte kunde kräva mer och påvisa allt jag gjort senaste året. Men nu är det som det är med den saken och jag får leva med det om jag inte väljer att göra annat.

Den minuten vi pratade lön lakade ur oss fullständigt – vi hatar båda två att ha de här samtalen. Vi satt som två fån med hög puls och glodde rätt ut i luften.

Jag kände ju redan från början att chefen var ur gängorna så jag frågade hur han egentligen mådde.

Svaret var: inte bra. Han var just i den stunden så trött på jobbet att han hade lust att säga upp sig.

Vi hann prata en liten stund om hans mående innan jag var tvungen att gå iväg.

På lunchen dök den andra kollegan upp för att be om ursäkt för det missade mötet och förklara vad som hänt. Plötsligt hör jag mig själv meddela kollegan att jag inte tänkte följa med på fredagens personaldag, att detta ”projekt” har tagit så mycket tid att min att-göra-lista svämmar över och jag behöver en dag på jobbet så jag kan beta av den. (Jag gör ju som jag vill egentligen, men ibland kan det vara taktiskt att ”förankra” en del saker hos ”rätt” person(-er).)  När jag hade hasplat ur mig detta kändes det som att en sten föll från hjärtat – nu var beslutet taget.

Körde sen projektet resten av dagen och var åter på mitt rum kl. 16:15. Bestämde mig för att inte göra ett jota mer den dagen utan istället åka hem och på vägen passera affären.

Handlade utan någon lista, hämtade ut ett paket och åkte sen hem. Sjuklingen mådde mycket bättre och skulle absolut gå till skolan påföljande dag. Tänkte att det bästa kanske hade varit om ytterligare en dag tillbringats hemma, trots att magen mått bra, men eftersom fredagen var sista dagen för en klasskamrat som sen ska byta skola så sa jag okej. Det visade sig dessutom att sjuklingen under torsdagen, men hjälp av len röst och rådjursögon, fått sin ömma mormor att åka/skjutsa till storstan för att det skulle inhandlas en present till klasskamraten. Hm, då är man inte så sjuk kanske. Vi enades dock om att skippa fritids, jag lovade att hämta när skolan slutade.

Så blev det då fredag – äntligen!

Skjutsade barnen till buss och skola och körde sen full av positiv energi och kraft till jobbet. Att komma till jobbet och få vara helt själv är fantastiskt. En hel (nåja, drygt en halv) dag utan några andra uppdrag än min egen lista – tjohooooo!

Betade av den ena surdegen efter den andra i rasande tempo. Fick in ett fantastiskt flyt. Gjorde beställningar, monterade switchar, rättade fel i lönekörningen, fixade krånglande skrivare, städade bort skräp i rummet, uppdaterade diarium, mailade förvaltare och tusen andra saker. Kände mig mer än nöjd när jag åkte för att hämta barn. Funderade en stund på om jag var mest nöjd över allt jag hade fått gjort eller mest nöjd med att slippa sitta en hel dag och lyssna på (i mina öron) dravel. Det blev nog oavgjort.

Summa summarum känner jag mig väldigt nöjd med denna arbetsvecka, trots att jag inte har lyckats med att äta ordentligt en enda dag (tack och lov för äggmackor), inte argumenterade för min lön och att jag inte var hemma med magsjukt barn.

Nu gäller det bara att överleva helgen också. Listan från förra helgen finns kvar, där står alltifrån att plantera fröer till att montera solfilm på bilen. Dessutom ska jag klämma in ett årsmöte på söndag förmiddag.

Ja ja, det är snart måndag igen!

 

Denna vecka har verkligen varit en nära-livet-upplevelse! Jösses Amalia vad det har gått undan.

Men idag är det äntligen fredag, och jag borde ha varit med resten av alla medarbetare på en hejsan-hoppsan-dag på annan ort. Det kommer jag inte att vara, jag kommer att sitta på mitt arbetsrum – alldeles för mig själv – och jobba ikapp. To-do-listan är lång…  Blir det lite tid över kanske jag hinner plita ner ett inlägg om denna vecka.

Nu – äggstekning!

Gårdagen blev långt mer effektiv än jag trodde!

Gick ut stenhårt från start och kastade mig över föreningens årsbokföring. Det tog totalt tre timmar att få den presentabel. *nöjd* Nu återstår bara revisorernas granskning ikväll. *håller tummarna*

Sen var det 20 kilo hjortkött som skulle ner i någon frys… *suckar och stönar*

Jag avskyr alla våra tre frysar, de är alltid proppfulla och vad som är i dem har jag noll koll på. Jag gillar ordning och reda, men det gör uppenbarligen inte min mor när det kommer till frysarna. Det känns som att innehållet är inkastat med förbundna ögon.

Nu ville jag ogärna kasta allt hjortkött, eller låta det förfaras i rumstemperatur, så det var bara att börja tömma en frys i taget. På med vantar, fram med bulldozermentaliteten och börja gräva med andra ord.

Det gick över förväntan bra! Det räckte med att röja i en frys för att allt kött skulle få plats. Det kändes som en arkeologisk utgrävning, hittade dock inte mer än en halv påse (tänk ICA-platspåse, eller COOP/Willys/whatever) med saker som kunde kastas. Förutom att få in allt kött var den största vinsten att jag nu har stenkoll på allt innehåll. Det kommer jag väl att minnas i säkert 10 dagar – förhoppningsvis.

Borde verkligen göra samma manöver i de två andra frysarna.

Kvällen ägnade jag sen åt att umgås med resten av familjen – ätandes tacos och tittandes på Mello.  😕   Som tur var dök det upp ett akut elproblem på jobbet som jag var tvungen att lägga tid på att lösa så jag kunde inte se hela programmet. *hehe*

Idag känner jag mig lite laddad med energi, så jag tänker faktiskt ge mig på mina högar i tvättstugan – snart….

Igår var det fem år sedan jag började med lchf. FEM ÅR! En smärre evighet.

Jag borde kanske sätta mig ner och reflektera över dessa fem år, men just nu känner jag inte för det. Jag bara konstaterar att tiden har gått och att jag inte på något sätt är nära något (vikt-)mål.

Igår var en märklig dag!

Jag hade ett inbokat möte direkt på morgonen. Det mötet skulle handla om avstämning av ett styrande dokument. Som kvalitetsansvarig är det nämligen mitt uppdrag att springa runt med piska och blåslampa för att se till att de som är ansvariga för vissa dokument uppdaterar dem.

Just denna person fick för ett år sedan uppdraget att göra om det aktuella dokumentet och jag har sedan i höstas påmint om att det måste vara färdigt till mötet den 6 mars.

Oj oj oj, ja det är mitt dåliga samvete! har jag fått till svar.

Men igår morse var det alltså dags.

Personen ifråga har (gissningsvis) ägnat en stor del av helgen åt att läsa mängder av dokument för att få någon form av uppfattning om hur en aktualisering skulle kunna se ut.

Så in på mitt rum (i rätt tid!) kommer människan, släpandes på något som ser ut som en kasse som ska till pappersinsamlingen!

Jag, som bara har till uppgift att påminna folk, sitter plötsligt och skriver detta dokument! Förvisso med dokumentansvarige bredvid mig, som likt en sufflör rabblade innehåll.

Vi satt där mellan 8:30-14:15! Då var vi så slut i huvudet att det behövdes lunch.

Efter att jag kastat i mig två stekta ägg fortsatte jag med dokumentet – tills det var dags att åka och hämta barnen.

Ja, det var en märklig dag, det kändes konstigt att bara ha ägnat sig åt en sak hela dagen – i synnerhet när den saken inte ens var min. Jag fick ingenting annat gjort. *muttrar*

Jobbet med dokumentet kommer att fortsätta idag, för efter lunch är det dags för det årliga mötet då detta dokument – bestående av 72 sidor – ska användas!

Ja, jag kan bara ta mig för pannan och sucka…

Måndag morgon….

Dricker kaffe och kollar igenom veckans kalender. Inser plötsligt att om två veckor är det årsmöte i vår förening. Shit! Det betyder att revisorerna behöver ha bokföringen för 2017 kommande helg för att hinna gå igenom innan årsmötet. I helgen!  😯

Det blir tufft att hinna få den färdig i veckan, i synnerhet eftersom veckan består av rätt många inbokade saker på jobbet. Stör mig på att jag inte haft mer koll på dagarna, att jag inte insett att ”nu är det bråttom”. Men istället för att gnälla är det bara att sätta fart. På något sätt ska det gå att klämma in det.

Ja, denna vecka känns en smula ovanlig, jag har saker inbokade varje dag – vitt skilda saker dessutom. Har njutit av att kalendern hittills inte varit fullbokad, av att jag har haft svängrum. Men nu är det slut med det.

Trots allt är jag glad över att jag kikade i kalendern, för det ger mig möjlighet att förbereda mig på vissa saker. Att de inte kommer som överraskningar. Fast i ärlighetens namn så kommer jag nog inte att förbereda mig genom att lägga massa timmar på saker i förväg, utan det blir nog mer en form av mental förberedelse.

Det som känns mest spännande och samtidigt skräckinjagande är att jag denna vecka ska sparka igång ett nytt projekt. Ett projekt som är en form av brandkårsutryckning (ni som läser de lösenordsskyddade inläggen förstår säkert VILKET Pucko-projekt jag menar). Jag skulle egentligen behöva tänka igenom upplägg och innehåll mer i detalj, men på något underligt vis litar jag på att jag kan skjuta från höften och är inte det minsta stressad över detta. Kanske är det så att jag är lite väl säker på min sak, att jag kommer att få på skallen för att jag inte är mer förberedd, men då får jag väl ta det då.

Och apropå att förbereda sig…

Jag har tappat stinget. Konstaterar att jag de senaste 2 (eller om det är 3?) veckorna inte ätit ”riktig” mat på lunchen. Jag har inte orkat laga ordentlig mat till mig själv på kvällarna utan varje morgon har jag packat ner två äggmackor till lunch.

Jag har varit nere och nosat på det svarta hålet, förlorat orken och motivationen när det gäller mig själv. Proppat i mig naturgodis.  😈

Det känns som att det är ”för mycket” just nu, jag orkar helt enkelt inte bry mig.

Har ägnat de senaste helgerna åt att ligga i soffan och bara återhämta mig. Det har inte varit snack om att laga en massa mat som jag kan äta. Den där känslan av att jag vill vara ifred är ständigt närvarande. Ibland har jag lust att bara vråla LÅT BLI MIG!

Irriterar mig på de mest underliga småsakerna och ”stänger av”. Hör t.ex. att barnen lever f-n i köket men orkar inte styra upp det hela, överlåter det åt maken – som har en väldigt lång startsträcka.

Inser att jag måste ta itu med mig själv nu, innan det går för långt, men var ska jag få den kraften ifrån? Den positiva energi jag fick från att t.ex. ha gjort det där vrålsnygga glassiga magasinet räcker inte långt. Inte när listan på jobbiga saker känns så sjukt lång.

Jag önskar att jag hade energi som i alla fall räckte till att hjälpa barnen mer med skolarbetet. Nu blir det mest tillfälliga nedslag i deras läxor och förberedelser inför prov.  Jag har inget långsiktigt tänk utan överlever genom att vara ”här och nu”.

Jag ska gnälla lite mer i ett lösenordsskyddat inlägg vid senare tillfälle, känner att jag måste få spy lite galla så att systemet blir rensat.

Nu tänker jag steka ägg – till frukost och lunch.

Ibland har jag startsträckor långa som marathonlopp. Så var fallet med det där nya brödreceptet jag skulle testa.

Men igår hände det – likt en Trissvinst – plötsligt. Och bra som attan blev det!

Oerhört likt ”vanlig” limpa.

Lägger in recept efter att jag sett Vasaloppet, och ätit några mackor! ?

Jag märker att jag inte är i bästa form, det svajar rätt rejält mellan polerna just nu.  Det har det gjort de senaste tre veckorna.

Jag har mycket att vara glad över, som gör att humöret går i topp. T.ex. kom mitt glassiga magasin från tryckeriet igår. Det är sjukt snyggt! Alltså riktigt riktigt bra. Tror faktiskt inte att jag någonsin producerat något så proffsigt. Jag är stolt, och glad.

Men så svävar det in mörka moln som får mig att känna av skosulorna. Det är alltifrån konflikten på jobbet, ekonomin och vikten till barnen, bilbatteriet och vädret.

Jag brukar stoltsera med att jag inte är en känslomänniska utan istället en logisk och pragmatisk person. Jo tjena. Tror jag får ta tillbaka allt jag sagt. Alternativt kalla mig för en känslig person, känslig för allt.

Det är många tankar som snurrar just nu och jag gör mitt bästa för att springa ifrån dem och istället proppa in nya i skallen. Strutsmetoden typ.

Tack och lov är det fredag idag! Den här veckan med allt vad den har innehållit i form av (snudd på bortglömd) födelsedag och (jobbig) barnpassning åt vänner lider äntligen mot sitt slut. Hurra!

När jag skulle gå och lägga mig igår kväll, efter att ha genomlidit den så kallade Melodifestivalen, insåg jag att jag hela dagen hade gått i sovkläder. Det var en sån dag igår, en skrota-runt-i-nattsärks-dag. Hoppsan!

Inte blev det någon storvinst på LOTTO igår heller, så drömmarna om nytt kök och nya soffor får fortsätta vara just drömmar. Fast jag har en inkomstidé. *ler hemlighetsfullt*

Nej, jag blev inte rikare, inte i pengar räknat i alla fall, men i något helt annat! Jag blev faktiskt jätterik igår!

Det hela började med att min mamma kom farande och viftade med sin gigantiska mobiltelefon samtidigt som hon skrek att hon hade hittat sin mamma?!  Öh… Min mormor har varit död i snart 40 år.

Det visade sig att det var ett inlägg från en fb-grupp, där någon hade lagt ut en bild från en kyrkobok, och på just den bilden fanns min mormor och hennes familj med!

Nu snackar vi tillfälligheter!

Jag härstammar på mammas sida från Ingermanland, ett land som inte längre finns utan som har tillhört Ryssland väldigt länge. Att ens försöka få tillgång till släktforskningsmaterial från Ryssland är en utmaning. Eller snarare, det har varit omöjligt, åtminstone för mig/oss.

Jag har grävt en hel del i min släkt på pappas sida och kommit till 1500-talet, men på mammas sida gav jag upp efter att flertalet gånger ha försökt skriva (på ryska!) till något ministerium i St Petersburg.

Men så igår – plötsligt – dök det i denna fb-grupp upp skannade kyrkoböcker! RÄTT kyrkoböcker.

Det var en helt sjuk upplevelse, mamma och jag satt i soffan med böjda nackar likt två gamar, hängandes över datorn och ömsom läste ömsom grät.

Fatta – vi har hittat vår släkt! Det är så stort att det inte riktigt går att ta in. Än.

Plötsligt fick vi reda på när min morfar egentligen var född. Han hade typ tre olika födelsedagar när jag var liten eftersom hans personnummer hade ändrats när han flydde. Han vågade aldrig berätta vilken födelsedag som var den riktiga, han gick hela sitt liv i Sverige omkring och var rädd för att ”ryssen” skulle komma och hämta honom. Usch vilket öde!

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att försöka förmedla känslan av att en helt vanlig lördag, utstyrd i nattlinne sitta i soffan och hitta sin släkt. Medans Tjejvasan pågår på tv:n. Absurt och mäktigt på en och samma gång.

Det känns fortfarande overkligt, jag bläddrar bland alla bilder jag sparade igår och förundras över allt.

 

Det blev IKEA igår. Med både barn och mamma.

Konstaterar att det är farligt med besök på det där varuhuset, jag blir så galet full av idéer och habegär!

Det första som händer är att vi snubblar över ett kök som både jag och mamma(!) blir blixtförälskade i.

Ett grått vackert kök:

Jag trodde väl aldrig att min mamma ens skulle tänka tanken att byta kök, men det gjorde hon! Och min hjärna gick igång på högvarv direkt när jag insåg möjligheterna.

När vi slitit oss från köket gick vi för att det titta på det som egentligen var målet med hela besöket – en våningssäng till barnen.

Maken, jag och barnen delar sovrum, och det är sjukt trångt! För ett tag sedan sa jag på skoj att det skulle bli mer golvyta om barnen sov i en våningssäng. Ungarna blev eld och lågor.

Från allra första början tänkte jag (så klart!) att jag skulle bygga en våningssäng åt dem, så att de fick 120 cm breda sängar. Jag räknade lite löst på vad det skulle kosta att köpa två nya resårbottnar och virke. Sen kollade jag vad en våningssäng, förvisso bara 90 cm bred men ändå, skulle kosta på IKEA. Okej, köpesängen kostar bara en fjärdedel. Inget svårt val med andra ord. Här ska inte byggas en säng.

Barnen godkände sängen. Så nu blir det väl antagligen till att beställa den, för den gick inte in i bilen när vi var 4 personer som skulle åka hem. Eller så kanske jag åker själv till IKEA för att köpa den?! *ler brett*

Efter sängprovandet gick vi vidare till lampavdelningen där två lampor skulle införskaffas och sen var det dags för några ramar.

På väg till kassan passerade vi fyndavdelningen – och den kan man ju inte missa!

Vi strosade runt bland alla fynd och plötsligt hojtar mamma till. ”Vilken underbar soffa, den är verkligen jätteskön!” Jaha, mamma har hittat en soffa. Vi satte oss alla fyra i soffan och konstaterade något förvånat att den verkligen var skön! Den ser tråkig och alldaglig ut men överraskade stort med komforten!

Hjärnan, som redan gick på högvarv av byta-kök-tankar, blev nu nästan överhettad inför möjligheten att få byta ut alla soffor/fåtöljer i vårt vardagsrum.

Till slut lyckades vi ta oss till kassan och betala. Det måste vara första gången i livet jag handlar för under 1 000 kr på IKEA!

Hela vägen hem (1.5 timmes bilresa) upptogs mina tankar av kök och soffor. Det vore verkligen helt underbart att få fräscha upp hemma – om jag hade haft råd! Det var den lilla detaljen också…

När vi kom hem kastade jag mig över IKEAs köksplaneringsverktyg och byggde ett nytt kök. Det visade sig att det inte blev så hutlöst dyrt som jag trodde, lite beroende på vad man vill ha i maskinväg så landar det på mellan 50-70 000 kr.

Det är onekligen kul att fantisera och leka med tanken. Det ger energi.

Nu ska jag tippa på LOTTO!  😆

Hepp vad tiden rinner iväg!

Det är sportlov och jag borde vara ledig och hitta på roliga saker med barnen. Det är/gör jag inte.

Men imorgon, då ska vi kanske dra iväg till IKEA! Något barnen ser fram emot med glädje, och jag med fasa.

Jag måste dock överleva denna dag först. En dag då jag ska utbilda ett helt gäng kollegor (med väldigt låg it-kompetens) i vårt nya ”meddelande-system”. De ska alltså lära sig att svara på meddelanden inkomna via e-post. Gudars – håll tummarna för mig!

 

Vaknade strax innan 02:00 inatt. Tänkte att jag nog behövde sova mer så jag gick ner till soffan i vardagsrummet och la mig. Lyckades faktiskt somna efter mycket om och men. Men mer sömn behövde jag verkligen inte.

Om jag lyckas somna om och inte behöver mer sömn hamnar jag i väldigt konstiga och högst påtagliga drömmar. Obehagliga drömmar.

Just idag kastades jag 20 år tillbaka i tiden, till en chef jag tyckte ohyggligt illa om, och hela dennes familj. (Jag vet att jag såg någon kommentar på fb häromdagen som denna chefs dotter hade gjort, och antar att det var det som fick drömmarna att handla om just denna familj.)

Jag ogillar skarpt de här ”tydliga” drömmarna, känslan från dem sitter i resten av dagen, och de är alltid obehagliga. Just denna dröm var i sig inte så obehaglig, men hatet mot denna chef fyllde mig fullständigt. Jag upplevde samma känslor i drömmen som jag gjorde i verkligheten då för ca 20 år sedan. Just ordet hat är inget jag använder dagligen, kan faktiskt inte komma på någon annan människa jag känner så här starkt för. När denna person avled upplevde jag faktiskt en känsla av glädje. Det låter verkligen hemskt, men så var det. Men idag får jag alltså släpa med mig resterna av hatkänslorna – fy!

Till något mer positivt! I helgen tog jag mig i kragen och kontaktade en trädbeskärare. Vi har ett gäng äppelträd som ser förskräckliga ut, alltså riktigt vildvuxna efter att ingen har ansat dem på 3-4 år. Förra året var det en av mina vänner som ville ”betala tillbaka” genom att beskära alla träd. Det blev ETT träd.  Trots idogt tjatande och en hel del pikar fick han inte tummen ur och slutförde. Så nu gjorde jag slag i saken och kollade upp vad det skulle kosta att låta ett riktigt proffs göra jobbet. Runt 1000 kr ville han ha efter att ha sett träden på bild. Jag slog till direkt och på tisdag nästa vecka kommer han. Gudars vilken lättnad detta är, mycket större lättnad än jag hade kunnat ana. Känner mig nöjd, glad och tillfreds. Ha, och vuxen!

Nu när jag i princip är klar med ”det glassiga magasinet” har naturligtvis hjärnan kickat igång ordentligt efter all inspiration och motivation jag fick av att skapa det. Nu vill jag göra en ny skapelse! I huvudet snurrar idéerna runt som i en centrifug – fort. Tror minsann att jag, i största hemlighet, ska börja jobba på nästa magasin med inriktning på en alldeles särskild del av verksamheten.

Det känns som att magasin-jobbandet har förlöst något inom mig. Jag har en längre tid värjt mig från denna typ av jobb, inte känt att jag har orkat. Att göra jobb bara för att man måste blir sällan bra. Men nu så, nu har jag mängder av uppslag som jag skulle vilja göra. Förvånansvärt nog handlar det inte bara om en massa olika magasin, utan faktiskt också om film/video – något jag verkligen inte känner mig bekväm med! Ska bli intressant att se hur mycket jag kommer att förverkliga, har en hel del jobb framför mig i form av GDPR-anpassningen… *urk*

Idag lär det knappast bli så mycket ”nytt” gjort på jobbet, har en hög med rutinsaker jag måste ta mig igenom. Och ikväll väntar ett föräldramöte som ska bli väldigt intressant att gå på!

De senaste dagarna har jag funderat en del på mitt självförtroende.

Det där glassiga magasinet jag håller på med…

Jag har gjort ett provtryck på jobbet och det har legat på mitt skrivbord – fullt synligt. Vid några tillfällen när jag har haft kollegor på rummet så har de upptäckt det och ivrigt bläddrat medan de uttryck grandiosa positiviteter.  Jag vet att den produkt jag har gjort är väldigt bra, och snygg. Jag tackar för berömmet men innerst inne tänker jag ”det vet jag väl” när de säger bra saker.

I fredags när vi hade ledningsgruppsmöte visade jag upp produkten. Då kom det mothugg från chefen. Det där var inte bra, ska det se ut så här, osv. Kände mig en smula stukad, och ledsen.

Hade det varit en annan kollega som uttryckt kritik hade jag antagligen bara skakat av mig det hela och tänkt ”jag skiter väl i vad DU tycker”. Men när det kommer till chefen…

Det där fick mig att fundera lite. Varför vill jag att chefen ska vara nöjd? Räcker det inte med att jag själv är det? Kan jag inte vara stolt över det jag har gjort, är jag beroende av att få bekräftelse av chefen? Sen loopade jag lite i tankarna, hugger chefen mest på just mina prestationer? Är det lättare att kritisera det jag gör än att berömma det?

Jag har förstått av den person som jobbar närmast chefen att h*n tycker det är jobbigt att chefen och jag är så tajta. Tajta??? Jag fattar inte riktigt vad som avses men personen sa flera gånger att ”ni står varandra så nära” och saker i stil med ”det pratar han inte med mig om, bara med dig”. Noterade lite svartsjuka där trots att jag inte alls upplever att jag och chefen är ”tajta”. Men det är tydligen flera som upplever att vi är som ett radarpar. I sanningens namn har vi faktiskt skojat om det, chefen och jag, och sagt att vi är gifta med våra respektive hemma men på jobbet är vi gifta med varandra. Så det kanske ligger en smula sanning i det trots allt, att vi uppfattas som tajta. Det strävsamma paret.

Kanske är det så att vi har ett speciellt förhållande, och att kritik då tar hårdare? Jag vet i alla fall att beröm från chefen är något jag värderar oerhört mycket högre än beröm från någon annan kollega.

Ytterligare en tagg i hjärtat fick jag av chefen på mötet i fredags. Vi satt och pratade om ett uppseglande jippo för personalen där vi ska samköra flera verksamheter inom vår jätteorganisation. Vi kom att prata om en annan verksamhet som ligger nära vår egen och chefen säger då ”Vad är det han heter, han som tar så fantastiska och proffsiga  bilder?”. Han åsyftade alltså en person i den andra verksamheten. Jag fattade direkt vem han menade. Och så himla fantastiska och proffsiga bilder tar han inte, inte i min smak. Självklart valde jag att höra ”dina bilder är inte alls lika bra” fast han inte sa det. Blev en smula stukad och funderade på vad jag EGENTLIGEN är bra på enligt chefen?

Mest fundersam är jag över att jag värderar vad han säger så himla högt. Jag borde f-n kunna bekräfta mig själv och inte sukta efter beröm.

Min vana trogen slog jag upp korpgluggarna strax innan 4 i morse. Noterade att det blinkade i sovrummet en stund, kunde inte fatta vad det handlade om. Travade ner en våning och såg återigen det där blinkandet. Va? Men det försvann kvickt. Efter sedvanligt toabesök trampade jag ut i köket för att sätta på kaffe – där var blinkandet igen! Nu var jag så vaken att jag fattade att det var saftblandare som blinkade. Tittade ut på verkligheten genom fönstret lite mer ordentligt och insåg att det har kommit snö, ganska mycket snö dessutom. Tung kompakt blötsnö. Klart att snösvängen är ute och röjer! Bor man i skogen, vägrar dra ner persiennerna och det är mitt i natten så syns saftblandare väldigt bra.

Snö ja. Då ska man (läs: jag) behöva ha en klump i magen igen då när jag ska ut och åka. Kan inte vädret bara stilla sig, det är helt okej med -15 grader, bara det ligger still där. Efter en snabb titt på smhi:s prognoser inser jag att det är dags för en ny period runt nollan, någon plusgrad upp och sen någon minusgrad ner. Snälla snälla våren – kom innan jag blir ett kollapsat nervvrak!

Är lycklig varje stund jag kan stanna inne vid sån här väderlek, som nu, då jag ligger i soffan och myser efter en dusch.

Men snart kommer verkligheten ikapp mig och det är dags att lasta in barnen i bilen och fara iväg.  🙁

Tror det blir en bra vecka på jobbet, har bara två möten inbokade vilket borgar för skapligt mycket arbetsro. Dessutom vet jag att det just idag kommer att vara väldigt lugnt på kontoret, däremot imorgon blir det nog livat när ett flertal kommer tillbaka efter ledigheter.

Jag tänkte också försöka vara ledig, nästa vecka är det sportlov och då planerar jag bara att jobba mån och tors. Har lovat barnen att vi en av mina lediga dagar ska åka till IKEA och titta på nya sängar (om vädret så tillåter!). De är hyperexalterade så jag hoppas verkligen att vi får till det.

Är en smula fundersam över ekonomin dock – apropå ev. sänginköp – fick nämligen en räkning på över 6 000 kr från fritids förra veckan.  😡  Tydligen har de ”glömt” att skicka faktura sedan 8-åringen började på fritids i september förra året i samband med makens jobbstart. Jag har inte ens reflekterat över att vi inte har fått någon faktura eftersom maken alltid har varit den som har betalat de där avgifterna tidigare. Inte nog med att denna räkning dök upp, jag skulle verkligen behöva köpa ett nytt batteri till min bil = 2 000 kr. Jag köpte faktiskt ett nytt batteri i höstas som jag hade tänkt ha i min gamla bil, men eftersom makens batteri var slut så fick han ta det, onödigt att det bara stod. Fast jag hade på känn att jag skulle behöva byta batteri i nya bilen, och nu är vi där. Dieselvärmaren fullkomligen äter batteri och man brukar behöva byta sisådär var 3:dje år. Ja, man kan underhållsladda batteriet, men jag vill inte hålla på och meka med det vareviga kväll, jag vill bara att saker ska fungera – vilket innebär att jag skulle behöva köpa nytt. Varför är man inte gjord av pengar? Nåja, sängar för 1 600 kr borde jag kunna ha råd med, vi får väl se nästa vecka. Det kan också vara så att barnen inte alls gillar vad de ser på IKEA. Hoppas kan man ju!